Jag hann faktiskt se Andy Murray smälla in den där matchbollen mot en leende Marcos Baghdatis i går innan det var dags att sova, vilket lär ta ut sin rätt i dag. Det var inte med lätthet jag klev ur sängen 05.05 i morse.

Hur som haver.

Känns riktigt bra att hemmahoppet kämpat sig vidare till åttondelen. Att Rafael Nadal redan åkt ut med huvudet före och Milos Raonic en smula oväntat drog kortaste strået mot Sam Querrey var onekligen efterlängtade ljusbringare i Murrays mörka lottning.

Nu ökade världsfyrans chanser att ta sig till sin första final i Wimbledon, efter tre raka semifinaler. Och väl där, ja då kan ju teoretiskt sett allting hända (trots att statistiken å det grövsta talar emot stackars Murray, som förlorat nio raka set i tre Grand Slam-finaler).

Vilodagen kommer givetvis väldigt lägligt för Maric Cilic efter den där fem och en halv timmar långa kraftmätningen mot Querrey, men det är trots allt en åttondelsfinal som i Wimbledon formstarka Murray borde fixa utan större bekymmer.

Svårare blir det i en eventuell kvartsfinal mot Juan Martín del Potro. Murray leder visserligen med 5-1 i inbördes möten, men de båda har inte mötts sedan 2009 – och matchen blir i så fall deras första någonsin på gräs.

Klarar han den tuffa utmaningen kan Tsonga (5-1 till Murray inbördes) eller Mardy Fish (4-4) stå för motståndet i semifinalen.

Rätt tuffa förutsättningar, alltså. Ett Mission: Impossible, rentav? Absolut inte. Kan han bara fortsätta att hålla huvudet kallt i viktiga lägen (som i går mot Baghdatis när ett – korrekt – domslut gick emot Murray, till skottens stora förtret) och utnyttja hela sitt register är han tveklöst en av turneringens finalkandidater.

För det där tejpade knäet ska vi inte oroa oss över, va?