Apropå det här med vem som är ”bäst”: Om tennisspelare var maskiner och inte människor så hade man säkert kunnat dra slutsatsen att ”en Novak Djokovic på topp” med lätthet skulle besegra ”en Roger Federer på topp” eller en Rafael Nadal dito.

Eller att Federer skulle göra slarvsylta av både ”Nole” och ”Rafa” om han varit fem år yngre.

Eller att ditt och datt och hepp och hopp.

Nu är ju, som tur är, tennisen en sport mellan spelare av kött och blod. På papperet kanske den ene är starkare än den andre på vissa underlag – men Nadal har bevisat att han kan slå Federer på gräs, Djokovic att han kan slå Nadal på grus, Federer att han kan slå Djokovic på hardcourt. Och så vidare.

Som exempel kan nämnas att det på papperet betydligt starkare Holland fick stryk av lilleputtlandet Danmark i herrarnas fotbolls-EM – och lyckades inte ta en enda poäng i sin grupp.

Det är helt enkelt en så ofantlig mängd faktorer att ta i beräkningarna under en match/turnering att det helt enkelt inte går att slå fast någonting med hundra procents säkerhet. Det är ju det som är tjusningen men sport, inte sant?

Den här debatten är således, som jag ser det, helt meningslös. Kan vi inte bara glädja oss åt att vi alla fått privilegiet att uppleva tre av sportens största utövare under en och samma generation?