Men vad i hela glödheta?!

Ja, vad var det som hände därute på Centre Court egentligen? Stenhårda pungslag, galna flygturer, akrobatiska trick, tappade guldlägen och så Hawkeye i matchavgörande läge.

Vi får nog ta det från början och gå igenom den här helknasiga matchen systematiskt:

Det började ju så oerhört bra för hemmafavoriten Andy Murray. Ja, kanske lite för bra. 6-3 i första set blev 6-4 i andra – och plötsligt är Murray blott ett set ifrån att ta sig till final på hemmaplan. I det läget talar precis allt för det.

Förutom en liten detalj: Jo-Wilfried Tsonga.

Tsonga, som i matchens inledning inte varit i närheten av sin högsta kapacitet, kliver ut på banan i tredje set med en helt annan blick än tidigare. En giftig blick. En jag-tänker-fan-inte-ge-mig-blick.

Bortsett från några bra game i egen serve blir världsfyran nästintill utklassad i det setet (som slutar 6-3 till Tsonga) och den där tjurskalliga, självdestruktiva Andy Murray börjar göra sig påmind.

Tsonga är plötsligt på helt strålande spelhumör och pressar tillbaka Murray ordentligt i fjärde set. När han räddar sig ur ett riktigt tuff 3-1-underläge känns det som att en sådan där klassisk Tsonga-vändning (lik den i Wimbledon-kvartsfinalen mot Roger Federer förra året) är på gång. Murray ser riktigt obekväm ut och håller sig med nöd och näppe – och lite hjälp från Tsongas 14 oprovocerade misstag, totalt 42 i matchen – kvar i matchen.

Tsonga är den klart bättre spelaren av de två. Trots det får Murray chansen att spela hem matchen vid ställning 6-5. Allt han behöver göra är att bryta Tsongas serve.

Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom franske världssexan kommit i gång ordentligt med pangandet.

Efter slarv, övermod och billiga misstag bjuder sedan Tsonga på två matchbollar vid ställning 40-15. Världssexan slår en stenhård serve långt ut till höger om Murray, som fångar upp den magnifikt och skickar den i en sagolik båge över banan.

Den landar utanför linjen.

Tror Murray – som borrar ansiktet i händerna och sjunker ihop som en säck potatis på gräset. Tsonga? Han bara garvar och går fram till nätet. Han är säker – bollen var inne.

Efter mycket om och men väljer Murray att utmana. Ett eventuellt avgörande ligger i Hawkeyes händer.

Bollen är inne. Med en hårsmån. Klipper linjen precis. Tsonga fortsätter garva och kramar om Murray, som helt tappat talförmågan. Han bara gråter. Kan inte tro att det är sant.

Oj. Oj. Oj. Vilken dramatik, vilka känsloyttringar!

Efter matchen, i intervjuerna med spelarna, visar det sig dock att Murray ”var säker på att den var inne när bollen lämnade min racket” och att Tsonga helt enkelt sagt till Murray att han var osäker, men trodde att den var ute. När det väl gick upp för Murray att linjedomaren dömt ut bollen valde han att utmana domslutet.

Nåväl.

Och det där pungslaget då, tänker ni? Ja, det är ju egentligen bara en liten parentes i sammanhanget. Vid ställning 5-3 i tredje set placerar Tsonga en stoppboll som Murray hinner upp, laddar kanonen – och drar till en stenhård forehand rakt på den ställda fransmannens juveler.

Det hade kunnat vara en smärtsam symbol för matchen. Om det inte varit för Tsongas beundransvärda kämpaglöd och sportslighet. Nästan poetiskt att se honom klappa om en skälvande Andy Murray efter den där dramatiska matchbollen i en makalös fajt som hade allt man kan önska sig.

Ja jag säger då det. Hur kan man inte älska tennis, liksom?

* * *

Murray är således, med setsiffrorna 6-3, 6-2, 3-6, 7-5, första manliga britten att nå final i Wimbledon sedan 1938, då Bunny Austin förlorade i tre raka set mot amerikanen Don Budge (1-6, 0-6, 3-6).