Milos Raonic är som bekant en av mina favoriter i kategorin ”unga lovande spelare med potential att nå topp tio inom en inte alltför avlägsen framtid”. Går bara och väntar på hans stora genombrott, vilket jag tror kommer under det här året.

Men för att det där genombrottet – i en Masters- eller Grand Slam-turnering eller i form av hög rankning vid årets slut – ska komma krävs ju att han förbättrar en del aspekter av sitt spel.

Likt John Isner har han, tack vare sin blytunga slägga, en förmåga att vara otroligt dominant i egen serve – men desto mer passiv i sitt returnerande. Utöver detta har han haft en del mentala spärrar, som gjort det svårt för honom att vinna de riktigt viktiga poängen.

För varje match jag ser känns det som att 21-åringen har gjort en liten liten justering från föregående match, vilket tar honom lite närmare ett (hans förutsättningar och kapacitet betraktat) fulländat spel. Till exempel märks det att han dragit lärdom av alla tunga svidande förluster och jobbat mer på sitt försvarsspel.

I dagens match mot Marcos Baghdatis visade han upp både de mest negativa och de mest positiva sidorna av sig själv.

I första set hade han svårigheter i egen serve och samtidigt inte mycket att säga till om i Baghdatis dito. Han simmade långt bakom baslinjen vid returneringar, även i andraserve (som var många: Baghdatis slog bara in 40 procent förstaservar under matchen) och klev endast fram i banan i egen serve.

Ändå klamrade han sig kvar i setet och tvingade fram ett tiebreak, där han räddade tre setbollar vid ställning 3-6 men sedan slog ut sig i egen serve vid ställning 6-7.

Momentum låg då hos Baghdatis, men Raonic visade prov på tålamod och självförtroende – som om han helt enkelt bara visste att han skulle få ordning på allt.

Vilket han också fick. I andra set gick han ut aggressivt, fixade matchens första servegenombrott och en komfortabel 3-0-ledning. Baghdatis tog en skadetimeout och tycktes ha vissa problem, vilket Raonic inte lyckades utnyttja. Oavsett hur allvarlig skadan var kan man torrt konstatera att Baghdatis långt ifrån bjöd på sin bästa tennis. 6-3 till kanadensaren borde ha varit 6-2, särskilt som Baghdatis inte var i närheten av så aggressiv som man borde i egen serve med kniven mot strupen vid ställning 5-2.

Tredje set var ett ställningskrig där Raonic hade full kontroll över sin egen serve, medan Baghdatis i sina servegame egentligen bara behövde hålla bollen i spel för att till slut utmanövrera en något mer aggressiv men fortfarande alldeles för passiv Raonic.

I setets slutskede klev dock rutinerade Baghdatis fram och pressade Raonic ordentligt i egen serve, som plötsligt hade två breakbollar mot sig vid ställning 3-4. Här, i vad som får ses som minimatchbollar för Baghdatis, visade Raonic dock prov på mental styrka och red ut stormen. Direkt därefter klev han fram och bjöd på några av sina mest delikata poäng i matchen och bröt sedermera Baghdatis serve.

I vad som skulle bli matchens sista game började han, som jag sett honom göra tidigare när han är i ledning och vill stänga matchen eller setet (som mot Andy Murray i Barcelona respektive Roger Federer i Madrid), spela serve and volley. Inget märkligt i sig med tanke på att han är skicklig framme vid nät, men han gjorde det per default utan att vänta in rätt läge, som sig bör – vilket omgående resulterade i ett onödigt 0-30-underläge.

Skönt då att se honom reda ut även det (med stenhård serve och känsliga handleder framme vid nät). Ett ytterligare tecken på mental styrka, helt enkelt. Trots att det där huvudlösa spring-fram-på-nät-och-hoppas-att-motståndaren-returnerar-dåligt-eller-känner-sig-pressad-spelet stör mig.

42 oprovocerade misstag är aldrig godkänt, men starkt att kunna vinna en match trots en så otroligt dålig siffra. De 22 servessen är så klart en starkt bidragande orsak, men står inte ensamma för hela matchbilden.

Ska bli väldigt intressant att se åttondelsfinalen mellan Raonic och världssjuan Tomás Berdych.