Han är expert på att visa var skåpet ska stå, den gode herr Roger Federer. Så även i dag mot John Isner, som inte tappat ett enda servegame i sina tre föregående matcher.

Federer råkar även vara expert på att hålla nerverna i styr och plocka fram sina taktiskt mest effektiva slag mot krångliga spelare som Isner, som med sin stenhårda serve och korta bolldueller gör det svårt för motståndaren att hitta sin matchrytm.

Världsettan spelade precis som väntat mot den långe amerikanen – offensivt i egen serve, lite mer avvaktande i Isners dito. Federer kunde helt enkelt luta sig mot sitt eget stabila servande och breda repertoar, och invänta de små öppningar i Isners servegame som brukar komma. Behöver knappast påpeka hur extremt viktigt det är att ta tillvara på de chanserna, vilket Federer gjorde med bravur (trots två tappade breakbollar vid ställning 4-4).

Det breaket, fram till 5-4 i första set, och några minibreak i andra sets tiebreak var det enda Federer behövde för att sätta stopp för världselvans OS-äventyr.

Matchsiffrorna 6-4, 7-6(5) är rättvisa och inte det minsta överraskande. Isner är otroligt dominant i egen serve, har en stenhård forehandslägga och dessutom känsliga handleder framme vid nät. Just nätspelet får dock i regel endast se prov på i egen serve, där han kan pressa tillbaka motståndaren för att sedan döda bollen med en stoppboll eller smash.

Som returnerare skulle jag vilja påstå att han är en av de allra sämsta bland topp 40-spelarna på ATP-touren – och det är också givetvis Isners absolut största svaghet. Att det räcker med ett enda servegenombrott för att slå amerikanen håller så klart inte på den här nivån, mot motståndare av Federers kaliber. Särskilt inte på gräs, när Federer prickat in sin absoluta formtopp.

Trots några svaga servegame kändes det aldrig som att Federer var det minsta hotad och det, tillsammans med det faktum att Isner i ärlighetens namn inte är överdrivet underhållande att titta på, gjorde det svårt att riktigt tända till på den här matchen.

Desto roligare då att vi bjuds på ett par drömsemifinaler i morgon. Vilket det faktiskt blir, i och med att Rafael Nadal inte deltar på grund av skada, Tomáz Berdych fått tidigt respass och David Ferrer åkte på en chockförlust mot Kei Nishikori i går. Känns verkligen som att de fyra starkaste spelarna, alla dessutom topp tio-spelare, gör upp om medaljerna i den här turneringen.

Juan Martín del Potro, som slog Federer i en episk US Open-final 2009, tog sig förhållandevis enkelt förbi sin kvartsfinalmotståndare Kei Nishikori: 6-5, 7-6(4). Argentinske världsnian tappade visserligen en 5-3-ledning och kunde ha servat hem matchen vid ställning 5-4, men var omutlig i tiebreak.

Federer har visserligen sex raka vinster över del Potro (12-2 i inbördes möten; senaste förlusten kom i ATP World Tour Finals 2009, två månader efter US Open-förlusten), men givet den goda form de båda visat upp här i London-OS kan det här bli en riktigt intressant sammandrabbning.

* * *

Novak Djokovic fortsätter att vara något av en gåta här i London. Visserligen bjöd inte Jo-Wilfried Tsonga på sin allra bästa tennis, särskilt inte i första set där han blev fullständigt utspelad (1-6), men OS-frossan tycks slå till med jämna mellanrum.

Riktigt starkt av Djokovic att hämta upp Tsongas 3-0-ledning i början av andra set, dock. Där kändes det som att musten gick ur den underhållande Tsonga, som ibland blev alldeles för ivrig och svarade för några huvudlösa felbeslut och enkla misstag. När Djokovic väl servade för matchen vid ställning 5-4 kändes det lite som att Tsonga redan gett upp.

Väldigt synd med tanke på hur bra fransmannen presterat både i Wimbledon och här i OS (och dessförinnan även i Franska öppna, där han hade fyra matchbollar mot just Djokovic i kvartsfinalen).

Även på den här halvan bjuds vi på en drömsemifinal – mellan Djokovic och hemmahoppet Andy Murray, som utmanövrerade spanjoren Nicolás Almagro: 6-4, 6-1.

Känns på förhand som den absolut intressantaste matchen hittills i OS. Båda har, när de spelat på toppen av sin förmåga, imponerat oerhört. Murray faktiskt lite mer än Djokovic, som ju svajat betänkligt.

Givet Djokovics enorma kapacitet får man nog ändå hålla världstvåan som favorit, men efter finalen i Wimbledon och fyra stabila insatser i OS gör man rätt i att inte räkna bort världsfyran. Går det till skiljeset kan faktiskt vad som helst hända – och vi får inte glömma att tusentals fanatiska fans lär göra allt för att heja fram sin stora tennisstjärna till en OS-final på hemmaplan…

* * *

Återkommer med lite snack om damernas kvartsfinaler när matchen mellan Maria Sjarapova och Kim Clijsters är färdigspelad.