Startsida / Inlägg

Därför avskyr jag långa skiljeset

av Henrik Ståhl

Tänkte, sent omsider, skriva en klassisk plus/minus-lista efter London-OS, men insåg att ett av listans mest självklara minus – långa skiljeset – faktiskt förtjänar ett eget inlägg.

För oss som aldrig eller i alla fall länge varit negativt inställda till långa, klassiska skiljeset ingjöt John Isners och Nicolas Mahuts legendariska spektakel i Wimbledon 2010 hopp om en bättre framtid.

Personligen har jag haft svårt att ta de båda på allvar efter den där matchen och längtat efter att övriga Grand Slam-turneringar ska ta efter pionjären US Open, som så föredömligt nyttjar tiebreak i avgörande set.

Jag har väntat i två år men ingenting har hänt.

Efter att Isner i år varit nära att slå nytt rekord, den här gången i Franska öppna mot hemmaspelaren Paul Henri Mathieu, trodde jag att debatten skulle återupplivas och intensifieras.

Nästan knäpptyst.

Nu, när London-OS – trots sitt format med tresetsmatcher – bjudit på två alldeles för långa matcher (TsongaRaonic, Federerdel Potro), har nu så äntligen missnöjet med långa skiljeset börjat puttra igen.

Argumentet att spelarna som går vinnande ur de långa maratonfajterna nästan alltid åker på pumpen direkt i nästa omgång, av naturliga skäl oftast på grund av utmattning, fick nytt bränsle efter Federers insats mot Murray i OS-finalen, där många menade att världsettan var märkbart sliten efter den alldeles för långa dusten med Juan Martín del Potro i semifinalen.

Vet inte om jag kan skriva under på just det, men tycker att argumentet är fullt rimligt.

Personligen tycker jag dock att det som väger allra tyngst handlar om kvalitet och underhållning. Det är helt enkelt inte kul att titta på två spelare som stångar sig blodiga i en match som till synes gått helt i baklås. I OS-semifinalen mellan Federer och del Potro tröttnade jag någonstans runt 12-12 och såg pliktskyldigt klart matchen med en stigande känsla av irritation och avsmak. När Federer sedan missade chansen att sätta punkt för spektaklet i egen serve efter sitt första servegenombrott i matchen dog precis all dramatik och spänning. Därifrån var resten av skiljesetet en enda lång plåga. Min glädjeyttring efter Federers matchboll manifesterades i en djup suck av lättnad.

Trots att Federer efter varje missad breakchans tvingades serva för att över huvud taget hålla liv i matchen var det inte ens en gnutta spännande – del Potro var ju knappt i närheten av ett servegenombrott (tills det var absolut nödvändigt för att inte förlora, då han bröt blankt).

Möjligheten att en tennismatch kan hålla på lika länge som den mellan Isner och Mahut (eller, hemska tanke, ännu längre!) är direkt skräckinjagande. Desto mer nervpirrande är ett tiebreak, där en enda poäng kan bli helt avgörande.

Där snackar vi spänning, där snackar vi om en hjärnornas kamp, där snackar vi om högkvalitativ tennis, när de båda kombattanterna tvingas plocka fram sitt allra bästa spel i varenda liten bollduell.

Vilka är egentligen argumenten för att inte gå över till tiebreak i skiljeset? Tradition? Rättvisa (hur mycket mer rättvist ett långt skiljeset nu egentligan kan vara)? Utsikten att få tillbringa närmare fem timmar i tv-soffan framför en match som borde vara över på knappt två timmar (som i OS)?

Nej, jag kan verkligen inte förstå hur man kan föredra det här systemet framför tiebreak. Särskilt inte i GS-sammanhang, där matcherna redan i och med femsetsformatet kan bli dödande långa.

För att dra en parallell till ishockey ser jag mycket hellre ett rafflande straffavgörande än 92 övertidsminuter i en Stanley Cup-slutspelsmatch som på grund av totalt utmattade spelare nästan går på tomgång (som i mitt favoritlag Pittsburgh Penguins förlustmatch mot Philadelphia Flyers i kvartsfinalen 2000 – matchen var över sju timmar efter nedsläpp).

Tycker du att jag har fel och tvärtom älskar långa skiljeset? Skriv gärna en kommentar och förklara varför!

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB