Det hela började med en felaktigt beslut.

Roger Federer vann visserligen myntsinglandet, men valde av någon anledning att låta kvartsfinalmotståndaren Tomás Berdych serva först.

Det skulle han inte ha gjort.

Inför matchen poängterade Federer att han måste fortsätta serva så bra som han dittills gjort i turneringen för att slå Berdych, som förutom att själv ha en blytung, knepig serve faktiskt är en baddare på att returnera när han spelar på topp. Ett område där världssjuan är ordentligt underskattad. Får han chansen har han enorm kapacitet att sätta press på sina motståndare i deras serve med sitt flacka spel och brutala forehand.

Och det där med att serva bra då? Nej, han gjorde ju tyvärr inte det, den gode Roger.

Han blev visserligen bara bruten en gång i första set och stod själv för ett genombrott, men klappade sedan ihop i tiebreak: 7-1 till en kyligare, stabilare Berdych.

Andra set gick som på räls för tjceken – två nya servegenombrott och 6-4. Tredje bärgade Federer, 6-3.

Men Berdych var precis så blodtörstig och aggressiv som när han klippte Federers vingar i Wimbledon 2010 – och då är han oerhört jobbig att möta. Särskilt när Federer själv har en sådan där dag då fötterna ser tröga ut, bollträffen inte är perfekt eller ens jättebra och serven, som sagt, inte klaffar.

Vilket Federer blev varse: en kapitaliserad breakboll vid ställning 4-3 och Berdych fick chansen att serva hem turneringens största skräll.

Han tog den. Blankt.

– Mitt största ögonblick hittills, säger en euforisk Berdych efter matchen.

Japp. Och nu väntar fler tuffa prövningar. Tror inte att Andy Murray är överförtjust i att tvingas möta tjecken i semifinalen. Världssjuan leder med 4-2 i inbördes möten (står 1-1 i år) och har fyra segrar på de fem senaste mötena.

Efter uppvisningen mot Federer har han plötsligt riktigt goda chanser att ta sig till sin första US Open-final (och andra Grand Slam-final totalt) – där Novak Djokovic, som slog Stanislas Wawrinka enkelt (6-4, 6-1, 3-1, sen avbröt Wawrinka), med största sannolikhet väntar.

Berdychs skräll gör att slutfasen av turneringen känns som upplagd för Djokovic. Att slå Federer, Murray och Djokovic – eller ens bara Federer och Murray – efter varandra är ingenting man gör i en handvändning, och därför är givetvis en final mot Murray mer trolig. En Murray i form och på gott spelhumör är också ett något större hot i en eventuell final (vi såg hur det gick för en utpumpad Berdych i finalen mot Rafael Nadal i Wimbledon 2010).

Men nog tror jag att Djokovic hellre möter Murray än Federer i den där finalen. Att Murray slog superserben i OS-semifinalen kan till och med ligga britten i fatet – en motiverad, fokuserad och revanschlysten Djokovic är inte att leka med i en prestigefull femsetare om årets sista Grand Slam-buckla…