Okej, rubriken hade kanske varit mer spot-on om det var Novak Djokovic och Roger Federer eller Rafael Nadal som klev ut på banan i kväll, men med Wimbledon-finalen och OS-guldet har Andy Murray bevisat att det inte är det minsta missvisande att prata om Big Four.

En US Open-titel skulle ytterligare befästa positionen bland de största.

Men kan han vinna kvällens match?

Ja, definitivt. Andy Murray har alla förutsättningar att bärga sin efterlängtade första Slam: bredden, variationen, returneringen, serven, slicen, spelsinnet. Och så vidare. Han har dessutom, till följd av vädrets makter och arrangörens dåliga planering, fått mer tid till vila och förberedelse än sin motståndare.

Problemet? Motståndaren råkar heta Novak Djokovic.

Det råder knappast någon tvekan om att US Opens snabba hardcourt passar Murray väldigt bra (spelade sin första Grand Slam-final här 2008 och har själv pekat ut turneringen som sin personliga favorit), men så är även fallet för Djokovic (spelar sin tredje raka, karriärens fjärde, final på Flushing Meadows).

Djokovic har dessutom gått på som en ångvält och bara tappat ett set hittills – mot David Ferrer i lördagens snålblåst. Om Djokovic ens är i närheten av att spela lika bra i kväll är Murray snudd på chanslös. När Djokovic presterar på sin absoluta topp är han helt vansinnigt svårslagen. Det har han inte minst bevisat med sina fyra titlar på fem finaler under 2011 och 2012.

Hur bör Murray då agera i kväll?

Först och främst tror jag att serven blir oerhört viktig. Det är två av världens bästa returnerare som kliver ut på banan, så att vi kommer bjudas på en del servegenombrott räknar jag kallt med. Frågan är vem som bjuder på flest. Murray, som förbättrat sin serve avsevärt under året, måste helt enkelt vara snudd på fläckfri i egen serve för att ha en chans. Det är nämligen i Djokovics serve som Murray med sin täta defensiv kan sätta den press som behövs för att få överhanden i matchen. Vinner han viktiga poäng här måste han helt enkelt se till att inte ge tillbaka dem i egen serve.

Vidare tror jag att variationen är nyckeln för världsfyran. Han måste växla tempo ofta och obarmhärtigt, han måste göra rusher mot nät och han måste utnyttja sin giftiga slice för att störa Djokovics stabila försvar. Att bara counterpuncha och vänta på att serben ska trötta ut sig funkar inte, vilket matchen mot David Ferrer visade med all önskvärd tydlighet i går. Det går helt enkelt inte att scrambla ihop tillräckligt med poäng för en seger mot Djokovic.

Man skulle kunna tolka detta som att Murray behöver vara mer offensiv.

Det är fel.

Murray har inte kapaciteten att slugga sig igenom Djokovics försvarsmur i en femsetare. Nyckeln är att vara offensiv i rätt lägen, falla bakåt i banan och agera mänskligt bollplank när situationen så kräver och sätta press i lagom dos. Detta för att komma under skinnet på Djokovic – om världstvåan känner att han inte har kommandot över duellerna till hundra procent, särskilt när han ”borde” ha det, ja då kan osäkerheten börja gro.

Och även då, om Djokovic börjar svikta, är det hela ett vågspel. Vi vet av erfarenhet att Djokovic har en hel arsenal av offensiva vapen att ta till när han är i underläge, och vi vet att dessa underlägen kan fungera som välbehövligt bränsle för världstvåan som bara tycks bli mer eggad när han har både siffror och publik emot sig. (Vem som har störst publikstöd i kväll vet vi kanske inte, men ni förstår min poäng.)

Det är alltså mycket som ska klaffa för att Andy Murray ska ta sin första GS-buckla och samtidigt bli den förste britten att göra så sedan Fred Perry vann just US Open 1936. Pressen är dock inte i närheten av så stor som under Wimbledon, så – givet alla hans spelmässiga kvaliteter – att påstå att Murray inte har chansen att gå vinnande ur denna strid vore nonchalant.

Däremot tror jag inte att han gör det. Jag tippade Djokovic som vinnare inför turneringen, och efter vad jag sett av honom hittills under turneringen kan jag inte annat än stå fast vid det tipset.

Det är dock troligt att det blir en betydligt tuffare match än mellan dessa båda herrar i Australiska öppna 2011 (Djokovic vann i raka set: 6-4, 6-2, 6-3). Fem set? Ja, varför inte. Skulle inte vilja sträcka mig så långt som att påstå att första set är helt matchavgörande, men det kan onekligen bli viktigt: den som vunnit första set har vunnit 13 av deras 14 möten (Djokovic leder med 8-6, 6-5 på hardcourt).