Jag har bara väntat på att de ska komma i gång på allvar – ryktena om och kring Rafael Nadals skada.

Eller ska jag skriva ”skada”?

Många gör just det.

Försöker att inte ägna konspirationsteorier kring skador så mycket uppmärksamhet, men det är onekligen roande att vada i ryktesträsket ibland (om det görs med måtta och framför allt en gnutta distans).

Det var bara en tidsfråga innan konspirationerna om Nadal skulle börja bubbla.

Gruskungen har alltså, efter fiaskot i Wimbledon mot Lukas Rosol, valt att ta timeout för att behandla en knäskada. Enligt Nadal själv lider han av Hoffa’s syndrome, en väldigt smärtsam åkomma som dock inte är särskilt komplicerad att behandla.

Och det är just det som är kruxet. Eftersom flera läkare, även Nadals, poängterat att det inte rör sig om en allvarlig skada har man börjat se den som ”mystisk”. Varför är Nadal borta så länge när det enda som krävs är en förhållandevis enkel operation och några veckors vila?

Saken blir så klart inte bättre av att spanjoren i detta nu deltar i en golfturnering för amatörer på Balearerna.

”Men golf sliter ju jättemycket på knäna!”, skriker konspirationsteoretikerna.

”Nadal har en högerhänt golfsving, vilket belastar vänster knä. Han utsätter alltså sitt skadade knä för tung belastning och riskerar att förvärra den så kallade skadan ytterligare!”, ropar skeptikerna.

Som grädde på moset meddelade Nadal nyligen att han är klar för en uppvisningsturnering i New York i mars nästa år (och får tio miljoner kronor för besväret).

Allt detta har givetvis lett till att det spekuleras hej vilt om att Nadals skada i själva verket är en dopningsavstängning. Att han fastnat i en kontroll men av ATP fått chansen att frivilligt ta en timeout och på så vis mörka skandalen.

Jag tycker i regel att det är nyttigt med en smula skepsis, att det i grunden är viktigt att ifrågasätta auktoriteter och inte ta saker och ting för givet – men det får ju vara någon måtta på dumheterna.

Är det till exempel så mycket mindre sannolikt att han väljer att ta en timeout från den tuffa tenniscirkusen för att vila de trasiga knän som gått som en röd tråd genom hela hans karriär i stället för att riskera mer smärta och värre skador under hardcourt-säsongen, än att han är delaktig i en dopnings-cover-up?

Nej, givetvis inte.

Problemet är att ATP, WTA och ITF mer eller mindre på egen hand svärtat ner tennisens rykte med idiotiska mörkningar av dopningsskandaler för att inte ”skada sportens anseende”. Lite ironiskt att det haft precis motsatt effekt, och att frukterna av de fatala misstagen nu skördas.

Huruvida mörkandet av dopningsskandaler fortfarande är utbrett lär vi inte få veta förrän tennisstjärnorna själva avslöjar dem i diverse självbiografier eller de stora tennisförbunden sätter punkt för alla spekulationer med införandet av en transparent kontrollapparat.

Men denna enorma skepsis och totala brist på förtroende för våra toppspelare, den är faktiskt inte hälsosam. Själv försöker jag i möjligaste mån hedra divisen ”oskyldig tills motsatsen är bevisad”.

Därför önskar jag att vi omgående fick ett stopp på dessa amatörmässiga spekulationer och konspirationsteorier. Om all den tid och engagemang som läggs ned på att gräva fram ”bevis” för att den ena eller andra skadade toppspelaren i själva verket är dopad i stället skulle läggas på att lobba för en mer öppen hantering av dopningsärenden och en ökad satsning på att få bukt med den förmodade dopningen, ja då kanske vi faktiskt skulle komma någon vart i den här frågan.

För denna konstanta och illa underbyggda misstro mot alla spelare med lång skadefrånvaro, den riskerar att skada vår älskade sport lika mycket som ITF:s, ATP:s och WTA:s bristfälliga hantering av frågan.

Det största problemet, vid sidan av tennisförbundens fyrkantighet och slutna hantering, tror jag är att media inte ställer de ansvariga (det vill säga ovan nämnda förbund) till svars, bombarderar dem med frågor, kräver transparens. När man får standardiserade, säkert automatiserade, svar på helt legitima journalistiska frågor anar man så klart ugglor i mossen, trots att inga fjädrar syns till. Man hade enkelt kunnat visa upp sitt rena mjöl i påsen om det inte vore för att påsen är förseglad och inlåst i ett bombsäkert kassaskåp.

Det är så klart en resursfråga, och om tidningsdöden fortsätter i samma takt lär inget mediakonglomerat tycka sig ha råd att gräva efter skatter (i form av smaskiga skandalrubriker och avslöjanden) i betong.

Tills vidare får vi nöja oss med bloggen Tennis Has A Steroid Problem. Visserligen en hög grad konspirationsteorier även här, men grundtanken – som mer ofta än sällan också efterlevs – är just att ställa ansvariga till svars och lägga bevisbördan på förbunden. Bloggen är oftast saklig och retorisk, och ställer de relevanta frågorna i stället för att försöka ge ofullständiga, faktafattiga svar.