Ja, han gjorde ju det i natt.

Reste sig, alltså. Ur askan efter de blytunga semifinalförlusterna i Wimbledon och London-OS, och dessförinnan nederlaget i Franska öppna-finalen mot rivalen Rafael Nadal.

Mot Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 och allt som oftast lyfts fram som den utanför Big Four med mest potential att vinna en Grand Slam, var han precis så bra som vi vet att han är efter den magiska säsongen 2011.

Han var den riktige Novak Djokovic, om man så vill. 2011-versionen av Novak Djokovic, inte den surmulna 2009-versionen med dåligt självförtroende och svagt psyke.

Mot del Potro uppträdde han precis så dominant och resolut som under sin över 40 matcher långa segersvit i inledningen av 2011; som under Australiska öppna, Wimbledon och US Open förra året, och Australiska öppna i år.

Spökena var undanjagande och det kändes precis som att Djokovic återigen visste och inte bara trodde att han kunde vinna.

Han var dock inte så överlägsen som 6-2, 7-6(3), 6-4 ger sken av. Argentinaren hängde med bra i matchen, kämpade till sista bloddroppen och gav inte världstvåan någonting gratis.

Men världsåttans tunga baslinjespel passar Djokovic som handen i handsken när han är på topp, eftersom han då måste plocka fram sina bästa returer, sina hårdaste backhandkrossar och sitt mest kraftfulla grundspel. Delpo är helt enkelt lite för långsam och lite för sårbar i defensiven för att orka stå emot och bibehålla sin egen power och stabilitet över fem set.

Givet Djokovics grymma form kändes det på förhand som att bara den nästan omänskliga 2009-versionen av Juan Martín del Potro skulle kunna rubba superserben. 2012-versionen var precis så bra som en spelare som faller i tre raka set i en GS-kvartsfinal rimligtvis kan vara, men inte tillräckligt för att rycka upp trädet med rötterna.

– Jag försöker alltid att slåss för varenda poäng och ibland är det svårt när man har en krigare framför sig, du vet. Han är en väldigt väldigt bra spelare, sa argentinaren efter matchen.

Couldn’t agree more, som man säger.

Nu är det inte särskilt överilat att vägen till final ligger helt vidöppen för The Djoker. Ja, det är nästan så att röda mattan redan rullats ut. Han har nämligen flera gånger bevisat att det är omöjligt att counterpuncha sig till en seger över världstvåan på hardcourt när han är i så här otroligt bra form och på så grymt spelhumör.

Den långa matchen mot Janko Tipsarevic lär dessutom ligga David Ferrer i fatet – även han blir trött och sliten, om än mycket senare än alla andra. Personligen tycker jag att Ferrer ska vara nöjd om han lyckas plocka ett set av Djokovic i morgondagens semifinal.

För att han skulle vinna… nej, det finns inte på kartan helt enkelt. I vilken spåkula jag än tittar kan jag inte se det. Om inte Djokovic bryter benet eller drabbas av magsjuka.

Man ska aldrig säga aldrig, och man ska definitivt aldrig uttala sig med absolut säkerhet när det gäller sport i allmänhet och tennis i synnerhet. Men om Djokovic spelar i närheten av så bra som mot del Potro, då ska Ferrer enligt fysikens alla lagar inte ha en chans.