Michael Ryderstedt väljer att lägga racketen på hyllan – blott 27 år gammal.

– Jag gör det med vetskapen att jag gav allt jag hade att ge. Jag blev så bra som jag kunde med de medel jag hade, säger han till Svenska Dagbladet.

Ryderstedt var som bäst rankad 130 i världen (2005), 150 i dubbel (2009). När han nu lägger av är han på plats 487 på världsrankningen – det vill säga Sverigetvåa (tätt bakom Patrik Rosenholm).

Riktigt tråkigt naturligtvis – men också ett kvitto på den svenska tennisens totala misär. Kan man möjligen läsa in annat än bara självkritik i uttalandet ”jag blev så bra som jag kunde med de medel jag hade”?

Ja, förmodligen. Samtidigt är det motigt att kriga på touren utan draghjälp och inspiration från svenska framgångar, utan inhemska ”rivaler” som skapar nerv och motivationen att hela tiden nå lite högre.

Ryderstedt måste ha tröttnat ordentligt på tennisen eftersom han väljer att kasta in handduken i så unga år, men det är samtidigt strongt att erkänna att man redan passerat zenit i karriären – trots att han är i just den ålder då många i dagens tennis slår igenom på allvar.

It’s better to burn out than to fade away, som man brukar säga. Ryderstedt gjorde sitt bästa med de medel han hade. Det ska han ha en eloge för.

Men det är inte utan att man undrar om han möjligen kunnat nå lite högre och kämpat några år till om det inte vore för den svenska tennisens djupa kris.