Det blev en repris av Stockholm Open 1991.

Ja, inte spelmässigt – men väl resultatmässigt.

Den gången, för 21 år sedan, kämpade andraseedade Boris Becker ner förstaseedade hemmafavoriten Stefan Edberg i fem set efter att ha tappat första set.

I 2012 års upplaga av tourens äldsta inomhusturnering var det förstaseedade Jo-Wilfried Tsonga som började bäst mot andraseedade Tomás Berdych.

Efter ett tidigt break vid ställning 2-2 och stabilt servande tog Tsonga rättvist ledningen i matchen.

I andra set grejade han ett nytt break, återigen vid ställning 2-2 och var dittills solid som granit i sina servegame. Berdych hade enorma problem att bryta Tsongas dominans och hade dessutom bekymmer även i egen serve.

Men plötsligt, vid ställning 4-3 till Tsonga, var det som om fransmannen började tänka på annat och tappade koncentrationen. Han tappade förstaserven helt och blev bruten till 4-4, sedan igen efter att Berdych hållit sin serve.

6-4 till Berdych – och matchen var helt öppen igen.

Efter det slarviga andra setet kändes det som att Tsonga förlorat momentum, samtidigt som Berdych alltmer vuxit in i matchen. Tsonga började svaja ordentligt i egen serve, spelade inte alls lika enkelt och effektivt, förlorade fokus i de långa bollduellerna och såg märkbart frustrerad ut.

Avgörande set blev trots det det klart mest välspelade setet i matchen. Berdych fick fason på sina returer, spelade med betydligt större säkerhet och tålamod ju längre matchen led.

Och i takt med att Berdychs självförtroende sköt i höjden började tvivlen smyga sig in i Tsongas huvud. Setet blev ett ställningskrig där båda naggade varandras servegame och bjöd på riktigt dramatiska bolldueller.

I slutänden var det dock Berdychs soliditet och psykologiska överlägsenhet som gav honom segern. De här båda herrarna har mötts förr, och tjecken vet att det gäller att vara på tårna när luckorna i Tsongas spel (och psyke) börjar synliggöras.

Den här förlusten borde dock svida ordentligt för Tsonga, och hålla honom vaken en natt eller två. Han hade ett ypperligt läge att fixa dubbelt break i andra set men slarvade bort det med våghalsigt spel. Det blev kostsamt.

Att Tsonga räddade två matchbollar i egen serve vid ställning 5-4, för att sedan dundra in ett dubbelfel vid nästa matchboll känns nästan symptomatiskt för både matchen och Tsonga. Guldet blev till sand.

Och sett till hela veckan är Berdych en klart värdig vinnare. Han har gått från klarhet till klarhet och levererat stabil tennis med få undantag. I finalen i dag lyfte han sitt spel i det tuffaste läget och när det behövdes som allra mest.

Blir riktigt intressant att se vad han kan åstadkomma i Paris Masters och World Tour Finals senare i höst.