Vad får man om man ställer en formstark David Ferrer mot en utvilad Juan Martín del Potro i 02 Arena i London under ett säsongsslutspel?

Sammanfattningsvis: två diametralt olika set, plus ett svängigt avgörande.

I första set vad Ferrer den klart vassaste spelaren. Han dikterade spelet, satte konstant press på del Potro och stressade fram svåra slag som ofta fastnade i nätet eller seglade ut över linjen.

Det imponerande var att han inte bara på ett typiskt ferrerskt sätt sprang ifatt i princip varenda boll som skickades mot honom och höll duellerna vid liv, utan att han även lyckades få både längd och tryck på sina defensiva slag.

Samtidigt hade del Potro svårt att hitta matchrytmen. Serven bet inte så bra som den brukar (vann 59 procent i förstaserve och 56 procent i andraserve, dessutom var det bara drygt 21 procent av servarna som Ferrer inte lyckades returnera), hade inte marginalerna på sin sida och gjorde några riktigt dumma utmaningar (två som var solklart ute – men släppte två där det på tv-repriserna visade sig vara felaktiga domslut).

Ferrer vann setet rättvist med 6-3 efter att ha brutit del Potros serve vid ställning 2-1 och sedan själv servat stabilt.

I andra set höjde sig argentinaren ett par snäpp, började bygga upp poängen med säkra transportslag i stället för framstressade konstslag och framför allt servade han mycket mycket bättre.

Ferrer är verkligen expert på att som returtagare utnyttja kraften i en serve som ”bara” är tung – de måste verkligen vara blytunga för att de ska ge det där övertaget (eller gratispoängen) som del Potro är van vid.

Den betydligt mer självsäkre del Potro lyckades tvinga fram misstag från Ferrer och slog till och med vid flera tillfällen igenom hans försvar (det var särskilt effektivt att placera slagen bakom ryggen på spanjoren, vilket han borde insett betydligt tidigare).

Efter att del Potro räddat fyra breakbollar i ett maratongame vid ställning 1-1 förvaltade sedan argentinaren sin enda breakboll i nästa game. Han håller sedan sin serve till 6-3.

I skiljeset gick Ferrer ut hårdast, bröt direkt och fixade en komfortabel 3-0-ledning – som gled honom ur händerna när del Potro bröt tillbaka till 4-3 och sedan höll sin serve enkelt efter slarviga missar från Ferrer.

Spanjoren svarar då med att hålla sin serve blankt, utnyttjar därefter del Potros svaga servande och passiva spel, jagar sig med en bullterriers ettrighet fram till 40-0 och behöver bara en matchboll för att avgöra matchen.

Intressant att se hur Ferrer, när han spelar som bäst, så förhållandevis enkelt kan flytta runt på del Potro och tvinga fram precis de returer han vill ha för att ta död på bollen.

Samtidigt väldigt imponerande att se hur överlägsen del Potro stundtals var, när han fick sina tunga grundslag dit han ville, överraskade Ferrer med oväntade placeringar och utnyttjade luckorna spanjoren bjöd på när han gick runt bollen i backhandrutan.

Det var dock smärtsamt uppenbart att det krävdes något alldeles extra från del Potro för att få utdelning både taktiskt och på sina renodlade powerslag, och det är som bekant väldigt svårt att hålla en så hög nivå genom en hel match – särskilt när motståndarens svackor är få och kortvariga, och han har ett svar på i stort sett allt man företar sig.

Jag skrev på förhand att jag höll Ferrer som knapp favorit.

Well. 6-3, 3-6, 6-4 är väl så knappt det kan bli med den här matchbilden. På det hela taget en mycket underhållande sammandrabbning – och en lättnad att se Ferrer i så bra form efter ett tufft schema den senaste tiden (dagens seger var världsfemmans elfte raka).

Vore riktigt kul att se honom i semifinalen.