42-åriga Kimiko Date-Krumms segertåg i Melbourne har onekligen blivit turneringens hetaste nyhet. Inte särskilt konstigt, eftersom hennes saga innehåller de flesta ingredienser som utgör en riktigt bra story: gjorde debut på WTA-touren samma år som dagens världsetta Victoria Azarenka föddes, var som bäst för nästan 20 år sedan, lade racketen på hyllan 1996 och gjorde comeback efter tolv års pensionering.

Att hon 2013 är klar för tredje omgången i Australiska öppna är därför, milt uttryckt, uppseendeväckande.

Men att se hennes framgång som ett kvitto på damtennisens låga kvalitet, det är både trångsynt och felaktigt.

Att en spelare som aldrig vunnit en Grand Slam var världsetta i två år, det är ett tydligt exempel på den låga standard WTA-touren höll för några år sedan. Att en 42-åring lyckats vinna två matcher i bäst av tre set i Melbourne är det inte. Mer än något annat är det ett tecken på Nadia Petrovas dåliga förberedelser inför turneringen, Shahar Peers tillkortakommanden – och Date-Krumms föredömliga arbete på och utanför banan.

Det känns på något vis som att man efter damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet, då Serena Williams brottades med skador, Maria Sjarapova kämpade med formen och Azarenka inte hade åldern inne för stordåd, läser in tecken på WTA-tourens förfall i precis varenda resultat:

När Williams krossar allt motstånd.

När Sjarapova vinner två matcher utan att tappa game.

När Caroline Wozniacki vinner en match.

När Caroline Wozniacki förlorar en match.

När en lågt rankad spelare skrällbesegrar en högre rankad spelare.

Det vi i själva verket har sett under 2012 är en stabilisering på WTA-touren. Någon ur topptrion Azarenka, Sjarapova och Williams nådde final i samtliga Grand Slam-finaler förra året (Azarenka två, Sjarapova en, Williams två). Blott två spelare utanför topptrion nådde GS-final: Sara Errani i Franska öppna och Agnieszka Radwanska i Wimbledon.

Det var dessutom Azarenka, Williams och världsfyran Radwanska som bärgade titlarna i de fyra Premier Mandatory-turneringarna (WTA:s motsvarighet till ATP:s Masters-turneringar).

Finalen i WTA Championships i Istanbul spelades mellan Williams och Sjarapova. Azarenka vann flest titlar totalt på touren. Och så vidare.

Under årets Australiska öppna hade Azarenka, Sjarapova och Williams gemensamt 72-8 i gamefacit inför tredje omgången. Sammanlagt 90 procent vunna game, alltså. Noll tappade set.

På herrsidan hade topptrion Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray efter två omgångar 109-20 i game. Det vill säga en vinstprocent på 85. Inte långt ifrån, alltså.

Men är det någon som använder det som kvitto på herrtennisens låga standard? Är det någon som pekar på det faktum att Djokovic, Federer och Nadal delat på över 30 Grand Slam-titlar under de senaste sju-åtta åren och lyfter fram det som ett tecken på ATP-tourens dåliga kvalitet?

Nej. Tvärtom.

Inte heller var det någon som talade om herrtennisens låga standard när sjätteseedade Tomás Berdych åkte ut i första omgången i Wimbledon mot problembarnet Ernests Gulbis i raka set.

Eller när doldisen Martin Klizan slog ut femteseedade Jo-Wilfried Tsonga ur US Open i andra omgången.

Eller, för all del, när totalt okände Jerzy Janowicz tog sig till finalen i Paris Masters efter att ha slagit ut toppspelare efter toppspelare (Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic, Gilles Simon).

Anledningen till det är enkel: det handlade om isolerade händelser och enskilda individers framgångar/misslyckanden. Skrällar är en del av spelet, helt enkelt.

Samma gäller för Kimiko Date-Krumm.

Att hon är 42 år gammal är bara en lite intressantare och betydligt mer ovanlig krydda i soppan.