Ni kommer väl ihåg att jag resonerade kring bollträffen inför semifinalen mellan Andy Murray och Roger Federer, att den var en väldigt viktig variabel i matchen?

Den skulle komma att bli helt avgörande.

För i femte set, när båda stångat huvudena mot varandra i över tre timmar, var det Federer som svajade mest. Han kom alldeles för ofta fel till bollen, vilket givetvis alltid påverkar bollträffen negativt. Om det berodde på trötthet eller skadekänningar låter jag vara osagt, men tydligt var det i alla fall att hans kraftigt reducerade bollträff kostade honom matchen.

Om vi tar det från rätt ände började matchen precis som väntat: Båda gick ut stenhårt och redan de inledande gamen blev riktiga kraftmätningar.

Det där hängde i sig, och i varje game fick vi nya styrkebesked. De första tre seten var de mest välspelade. För mig som älskar taktiska rävspel var det här så klart en helt fantastisk sammandrabbning, men sett med lite mer opartiska glasögon bjöds vi på en dramatisk men spelmässigt svängig match.

De här två spelarna känner varandra utan och innan. Vet precis hur varandras respektive svagheter ska exploateras. Som när Murray styrde spelet mot malande backhanddueller och växlade tempot upp och ner i ryslig takt, eller Federer frestade världstrean att kliva fram och chansa på schweizarens knepiga slice.

På det hela taget var Murray den stabilare av de två. Under de tre första seten tappade han inte ett enda servegame, medan han själv förvaltade två av tio möjligheter till servegenombrott. Nerverna spökade dock i andra set när han i princip bjöd bort tiebreaket. Federer kilade in bollen i varenda liten lucka han bjöds på och var klart kyligare i det viktiga lägena.

När Murray sedan som från ingenstans tappade sin serve för första gången i matchen tidigt i fjärde set, men sedan kämpade sig tillbaka och servade för matchen vid ställning 5-4 trodde nog de allra flesta att det här var över för världstvåan.

Men, som så många gånger förr satte nerverna krokben för världstrean. Vid 30-40 dundrar han en forehand långt över linjen – trots att banan låg helt vidöppen. Att han krampade ihop totalt och tappade efterföljande tiebreak med 7-2 kom därför inte som någon större överraskning. Murray har otroligt svårt för att skaka av sig sådana missar.

Bara på kort sikt, dock. I femte set klev han ut med nytt mod, servade kassaskåpssäkert och satte hög press på Federer i schweizarens serve. Efter nytt tidigt break och sedan två matchbollar i Federers serve vid ställning 5-2 fick Murray så äntligen klottra ner en seger över världstvåan i Grand Slam-sammanhang i cv:t, när schweizarens forehand seglade någon decimeter över linjen.

På det hela taget var Murray den bättre spelaren. Spelmässigt klart bättre, faktiskt. Vann 75 procent av förstaservarna mot Federers 73, 63 procent i andraserve mot Federers 42. Vann 20 av 30 bollar framme vid nät, mot Federers 29/44 (67 procent-66 procent). 6-2 i servegenombrott, 62-43 i winners, 47-60 i oprovocerade misstag, 177-151 i poäng totalt.

Jämna siffror, men likväl bättre – på alla punkter. Vilket är ovanligt när man möter Federer.

För jämn, det måste man säga att den här matchen på det hela taget var. Murray var överlag mer resolut och tilläts styra matchtempot i högre grad än Federer, men racketkonstnären från Basel visade även han prov på sitt breda register och svårslagna tenniskunnande. Det hade lika gärna kunnat sluta 3-1, eller till och med 3-0, till Murray, men Federer ryckte åt sig de halmstrån han fick. Han hängde med bra i bollandet och klev fram i banan när han fick chansen. Han hade däremot hade förtvivlat svårt att komma åt Murrays serve, vilket är symptomatiskt för Federer och ytterst kostsamt i den här matchen (Murray servade för övrigt sjukt bra under större delen av matchen – betydligt bättre än Federer, vilket säger en hel del).

Att han många gånger tog fel beslut i placeringen tycker jag säger mer om Murrays enorma spelsinne än Federers nonchalans (jo, han har ju en tendens att spela nonchalant emellanåt). Det var otroligt imponerande att se Murray bygga upp poängen, sätta press på Federers forehandsida för att i nästa läge flytta spelet till backhandsidan. Lika imponerande var det att se Federers bestämdhet i lägen där han normalt brukar svikta, det vill säga när han har kniven mot strupen.

Men mest imponerande är nog hur extremt hög press Murray nu för tiden sätter på motståndaren i sitt försvarsspel – och hur extremt bra han hänger med i högt tempo. Det är inte alls samma passiva counterpunchande som för några år sedan. Han har liksom äntligen börjat använda sin fysiska styrka till att öka aggressiviteten i sin defensiv – vilket, i kombination med hans snabbhet och spelförståelse, gör honom ännu farligare för attackspelare som inte kan stå emot frestelsen att kliva fram och försöka döda poängen tidigt.

Jag gillade också att Federer ofta klev fram i returtagandet. Det bar inte alltid frukt (överlag returnerade Federer bedrövligt, men det är ju ingen nyhet), men det var grymt effektivt i lägen där pressen vilade på Murrays axlar. Som när skotten servade för matchen i fjärde set.

Femte set blev tyvärr ett stort antiklimax. Federer såg ut att vara alldeles stum i benen och kom som sagt väldigt ofta helt fel till bollen, vilket gjorde att han inte fick i närheten av den bollträff som han är beroende av mot en spelare av Murrays kaliber.

Starkt av Murray att kunna ruska av sig det där frustrerande avslutet på fjärde set och kliva ut med sådan pondus efter vilopausen. Å andra sidan svagt av Federer att låta frustrationen rinna över vid några tillfällen, som i tredje set.

Att han nu äntligen lyckats besegra sin nemesis i en Grand Slam-match och dessutom är klar för sin tredje Australiska öppna-final i karriären (totalt sjätte GS-final) lär ju kännas hyfsat gött för Murray.

Och lika gött lär det kännas för Novak Djokovic. En lång och energikrävande batalj mellan Murray och Federer var nämligen precis vad superserben, som får en dags extra vila eftersom han fick sin semi överstökad redan i går, önskade sig.

Givet hur extremt överlägsen Djokovic sett ut, bortsett från åttondelen mot Stanislas Wawrinka, är det svårt att tro annat än att mitt tips inför turneringen står sig.