Startsida / Inlägg

Därför vinner han finalen

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic jagar sin tredje raka buckla i Australiska öppna – och Andy Murray sin andra raka Grand Slam-titel.

Det kommer att bli en smärtsam final.

Smärtsamt jämn, smärtsamt underhållande och förhoppningsvis smärtsamt välspelad.

Notera att jag likt i princip alla andra förståsigpåare påstår att det kommer bli jämnt. Att hävda annat vore naivt.

Spelmässigt är nämligen deras möten alltid (eller i alla fall oftast) jämna och deras tre senaste matcher har alla gått till avgörande set. Som tittare kan man alltid vara säker på en sak inför en drabbning mellan Novak Djokovic och Andy Murray: ingenting kan tas för givet.

Personligen har jag till exempel svårt att inte tippa Djokovic som segrare. Det finns flera anledningar till det. Supermatchen mot David Ferrer, den överlägsenhet han visade i tre set mot Tomás Berdych, vinnarskallen mot Stanislas Wawrinka och dominansen i de tre första omgångarna, till exempel.

Alla frågetecken som uppstod i och med den där maratonmatchen mot Wawrinka rätades liksom ut direkt. Kanske underskattade han schweizaren och blev tagen på sängen av dennes högoktaniga prestation? Möjligt.

Men det finns andra parametrar än Djokovics form som jag tycker ger honom ett inte obetydligt övertag gentemot Andy Murray. Djokovic behövde bara en och en halv timme på sig att avfärda Ferrer, och som grädde på moset fick han en extra dags vila – medan skotten pressades till fem set under sin över fyra timmar långa semifinal mot Roger Federer i fredags.

I förra årets US Open räckte den extra vila som Murray fick efter att ha utmanövrerat Berdych i semin, medan Djokovic på grund av regnuppehåll tvingades spela sin semifinal dagen före finalen, hela vägen till seger. Det tog inte särskilt lång tid för serben att köra över spanjoren den gången heller, men den uteblivna vilan blev kostsam.

Det märktes inte minst i femte set, då han efter att ha hämtat in ett 0-2-underläge inte hade tillräckligt med bränsle kvar för att slutföra upphämtningen.

En fullt utvilad Murray blev då alltså pressad till fem set mot en sliten Djokovic, efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set. Med de lyckosamma förutsättningarna hade man kunnat vänta sig en 3-1-seger. Kanske till och med 3-0.

Men det var inte vem som helst som stod där på andra sidan nätet och vägrade ge upp. Det var Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Det kommer inte att vara vem som helst som står där på andra sidan nätet i Melbourne och vägrar ge upp. Det kommer att vara Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Trots det kan man inte utan omsvep avfärda en spelare som Andy Murray. Han gör sig redo för sin tredje raka Grand Slam-final – och har alltså efter den förlösande första GS-titeln på Flushing Meadows redan chansen att bärga sin andra. Räknar man in London-OS är det till och med den fjärde riktigt stora finalen han spelar – på ett halvår.

När han nu äntligen, dessutom två gånger om, bevisat för sig själv och resten av världen att han faktiskt har vinnarskalle så kommer han inte att spela med samma ängslighet och respekt gentemot sin antagonist som tidigare. Det självförtroende han i dag utstrålar gör honom farlig, eftersom det ger honom en helt annan trygghet och tro på sig själv och sitt spel.

Vad kan vi vänta oss för matchbild då?

Djokovic kommer med största sannolikhet att gå på knock. Ta kommandot, försöka driva på spelet, bygga upp sina poäng metodiskt och leta vinnande slag.

Murray kommer å sin sida förmodligen att gå ut starkt, störa Djokovics matchrytm med en blandning av tät defensiv, rapp offensiv och snabba spelvändningar, och på så vis försöka skapa ett tidigt överläge. Precis som semifinalen mot Federer lär det här bli ett taktiskt rävspel, men på ett lite annorlunda sätt. Mot Federer handlar det om att ta udden av schweizarens offensiv – mot Djokovic handlar det om att välja rätt lägen att kliva fram och styra spelet, alternativt ta ett steg tillbaka och leta efter de små hål i defensiven som kan uppstå.

Det intressanta med den här matchen är att det generellt passar Murray lika bra att Djokovic mestadels håller i taktpinnen som det gör för Djokovic. Den stora frågan är vem som kommer ha det där lilla extra, en avgörande edge.

Då svarar jag nog Djokovic fem av sju dagar i veckan. Inklusive den här dagen.

Djokovic har nämligen redan stirrat nederlaget i vitögat i den här turneringen, och vet således hur smärtsamt det kan vara att vinna.

Efter sina misslyckanden i Franska öppna (mot Rafael Nadal i finalen) och US Open vet han också hur outhärdligt smärtsamt det är att förlora.

Jag räknar därför kallt med att han kommer göra allt som står i hans makt för att inte tvingas bita i gräset på nytt. Rod Laver är hans arena, en plats där han uträttat stordåd förr och känner utan och innan.

Han vet inte bara att han kan vinna den här finalen. Jag är övertygad om att han gett sig f-n på att göra det.

Och då kan inte ens en Andy Murray, som efter tre fuktlösa försök äntligen tämjt sin schweiziska Grand Slam-demon, stå i hans väg utan att vältas omkull. Skotten vet mer än någon annan hur ont det gör att förlora.

Men än har han en bit kvar att vandra innan han lika väl som rivalen Novak Djokovic vet hur ont det gör att vinna.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB