Episkt!

Ja, det är verkligen ingen överdrift när man ska beskriva åttondelsfinalen mellan världsettan Novak Djokovic och 18-rankade Stanislas Wawrinka.

Men låt oss ta det från början:

Ni vet hur jag brukar försöka undvika att avfärda förluster som resultatet av att den förlorande spelaren hade en dålig dag på jobbet.

Det är ibland svårt att avgöra om en person spelar dåligt för att han eller hon verkligen har just en dålig dag på jobbet, eller för att motståndaren får honom eller hennes att se dålig ut.

Exempelvis är Andy Murray och Novak Djokovic experter på att ta fram det allra sämsta ur sina vederparter, vilket bland andra Roger Federer fått erfara upprepade gånger.

Just i dag var det dock inga som helst problem att tolka vad som hände på banan i ett och ett halvt set.

• Novak Djokovic servade uselt. Han slog bara in 56 procent förstaservar och vann blott 50 procent av dem. Siffran för andraserve var så låg som 26 procent. Föga förvånande tappade han tre raka servegame i första set.

• Djokovic såg inte alls närvarande ut i matchinledningen, kom fel till bollen mest hela tiden och levererade elva oprovocerade misstag.

• Stanislas Wawrinka å sin sida var på tårna från start, utnyttjade varenda chans han fick och använde Djokovic som slagpåse med sin serve, sin forehandslägga och sin raka backhand.

När Djokovic sedan tröttnade på att bli nertryckt i skosulorna vid ställning 1-4 i andra set förändrades matchbilden. Världsettan jobbade sig successivt in i matchen, började visa känslor och hittade tillbaka till den där fina bollträffen som gett honom tre enkla segrar, utan att tappa set, hittills i turneringen.

Serben kunde sedan skaffa sig de lägen han behövde för att först kvittera matchen via 7-5 och sedan ta ledningen via 6-4.

Dock inte utan bekymmer. Han fick visserligen någorlunda ordning på sin serve men hade förtvivlat svårt att vinna de egna servegamen komfortabelt, och tappade flera gånger 40-0 och 40-15-övertag.

Att han inte hittade stabiliteten blev kostsamt för Djokovic. Wawrinka högg nämligen som en kobra, satte otroligt hög press och stressade Djokovic i varje duell då han gavs chansen till det.

Han lyckades dessutom hålla längd på sina slag och vägrade vika ner sig, vilket hänt fler än en gång tidigare. Lägg därtill att han hade marginalerna med sig i sin högoktaniga offensiv och ni förstår varför han lyckades få världsettan ur balans.

Wawrinkas signaturslag, den raka enhandsfattade backhand som han driver igenom med dödande bestämdhet, fångade Djokovic på fel fot gång på gång.

Mest imponerande var ändå att han spelade så där bra under hela matchen. Inga plötsliga formdippar, inga mentala kollapser. Han bara matade på och satt som en liten flisa i Djokovics psyke. Inte ens när han i slutet av fjärde set tvingades till medical timeout på grund av kramp(?) i benet vek han ner sig. Han bet ihop, fortsatte gnugga och tvingade fram ett skiljeset efter ett helt vansinnigt välspelat tiebreak, 7-5.

När Wawrinka sedan bröt världsettan omgående i femte set var det nog många som kände att skrällen låg i luften.

Men Djokovic är ju van vid sådana situationer – och han vet vad han måste göra för att krångla sig ur dem. Han bröt tillbaka, höll sedan serve efter 15-40-underläge och därifrån var det egentligen en fråga om uthållighet.

När den aspekten blir en avgörande beståndsdel i ekvationen vinner oftast Djokovic. Frågan då var därför hur mycket bränsle Wawrinka hade kvar i tanken.

Det skulle visa sig räcka fram till 4-4, 40-15 i Djokovics serve. Med fyra räddade breakbollar (som i sammanhanget får betraktas som minimatchbollar) visade Djokovic varför han varit världsetta i sammanlagt 63 veckor hittills.

De följdes sedan åt fram till 11-10, när Djokovic efter två brända matchbollar och nästan fem timmars spel piskar in en helt fenomenal passering som viner förbi Wawrinka.

Vilket antiklimax för schweizaren, som under hela matchen spelat så makalöst bra. Han gör onekligen sitt livs match och tårarna efter den där matchbollen är helt förståeliga. Som han spelade hade en skräll faktiskt inte varit det minsta förvånande.

Snarare är det ett enormt styrkebesked från Djokovic, att under långa stunder spela så instabilt och osäkert, och ändå lämna banan med ett triumfatoriskt segervrål: 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10.

Att han såg ut att ha känningar i ryggen och ibland hade problem med fotfästet tycker inte jag förtar Wawrinkas insats det allra minsta.

För kontentan av punkterna och resonemangen ovan är att Djokovic inledde vansinnigt svagt och bjöd bort första set, varför man kan argumentera för att serbens tillkortakommanden där vägde tyngre än att Wawrinka spelade riktigt bra.

Men den analysen stämmer inte alls in på resten av matchen. Djokovic hämtade sig, reste sig och visade under långa stunder prov på den tennis som tagit honom till den absoluta toppen. Samtidigt gav Wawrinka exempel efter exempel på varför han en gång i tiden var världsnia (och med den kapacitet han besitter är det en gåta att han inte är topp 10 i dag – vilket han onekligen varit om bara kontinuiteten funnits där).

Tack vare det bjöds vi under denna dag på turneringens tveklöst bästa match.

Vem hade trott det på förhand?

Inte jag, i alla fall…