Om Andy Murray spelat ishockey i NHL hade han förmodligen varit defensiv forward och placerats i tredjekedjan, checking line. Där hade han iklätt sig rollen som grinder och grävt puckar nere i sarghörnen i offensiv zon, backcheckat i försvarszon samt fokuserat på att störa motståndarna.

Roger Federer däremot, han hade varit lagets självklara anfallsstjärna. Wayne Gretzky, typ. (Eller kanske snarare Peter Forsberg, eftersom han var mer allround.)

Okej, jämförelsen mellan Andy och en klassisk hockeygrinder är kanske inte helt klockren, men ni förstår säkert vad jag menar – och det är ju alltid kul med hockeyreferenser, särskilt nu i NHL-tider.

Ni förstår säkert också att det jag vill ha sagt med detta är att morgondagens semifinal i Australiska öppna är en klassisk batalj mellan offensiv genialitet och defensiv briljans.

Det där vet ni redan allt om, så låt oss gå rakt på sak: Federer såg helt fenomenal och snudd på oslagbar ut i fyra matcher (Benoit Paire, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic och Milos Raonic). I kvartsfinalen lät han sig däremot både störas och dikteras av Jo-Wilfried Tsonga, och visade tecken på osäkerhet och instabilitet. Han höll sig dock tillräckligt samlad för att avstyra magplask, men pressades till fem set.

Så fort motståndet blev tuffare började han svaja, alltså. Vilket är oroväckande, eftersom motståndet i semifinalen är rysligt tufft.

Andy Murray passar nämligen Federer ännu sämre än Tsonga. Murray har historiskt haft ”lätt” för schweizaren (om någon nu verkligen kan påstås ha lätt för honom) och leder med 10-9 i inbördes möten. En av ytterst få spelare som har fler segrar än förluster mot världstvåan.

Rent spelmässigt är defensiva specialister av Murrays kaliber farliga för Federer av den enkla anledningen att de så lätt förstör hans matchrytm. En gnetare som David Ferrer är inga problem för världstvåan, eftersom han hela tiden får samma slag mot sig och därför vet precis hur han ska bygga upp sina poäng.

Men Murray, han bjuder på lika mycket variation i slag och placering som Federer gärna använder som vapen, och är därför svår att diktera. Det är inte svårt att ta kommandot och driva spelet framåt, det förutsätter Murray liksom att motståndaren gör, men det är svårt att dirigera matchtempot fullt ut eftersom skotten hela tiden är där och klottrar notbladen fulla med blåtoner.

Att han dessutom är en av världens bästa returtagare och har ett spelsinne och förmåga att förutspå sin motståndares nästa drag, gör inte saken bättre för Roger.

De riktigt bra matcherna mellan Murray och Federer tenderar därför att bli någon sorts hjärnornas krig, ett psykologiskt rävspel där de hela tiden testar varandras tålamod.

I Grand Slam -sammanhang har Federer visat sig vara den mer taktiskt fulländade, delvis för att han – med sin större erfarenhet – är bättre på att hantera pressen av stundens allvar än Murray, vars bristande självförtroende och heta temperament stått i vägen för honom själv.

Så, i stället för att gå igenom styrkor och brister som de allra flesta redan känner till (Federers serve, inside out-forehand och nätspel, Murrays returnerande, försvar och precision och så vidare) tänker jag gå direkt till pudelns kärna och lyfta fram en väldigt viktig variabel: bollträffen.

Den är nämligen Federer mer beroende av i sitt spel än Murray. För Murray sitter den i ryggmärgen – det vill säga, han är så otroligt bollsäker men är inte den som sätter fart på bollen, vilket gör att han inte måste ha samma perfektion i träffen. Precis alla offensiva vapen Federer har är bättre än Murrays, men de är beroende av bra bollträff och trygghet i det egna spelet.

Det är därför det hopats en del orosmoln runt Federer efter den där matchen mot Tsonga – han hade inte samma bollträff som i de fyra föregående matcherna. Visst, han hade det stundtals, men inte genomgående under hela matchen. Ofta hade han i stället stora problem med att få ordning på både forehand och backhand. Han var inte helt trygg i sitt eget spel, alltså. Sånt har han inte råd med mot Murray. Till och från räcker inte, helt enkelt.

Särskilt inte när även serven krånglar. Den måste nämligen funka i morgon. Klickar hans serve på samma sätt som mot Tsonga så är det kört. Det är min bestämda uppfattning. Murray är tillräckligt stabil i sin egen serve för att inte släppa ifrån sig smärtsamt många break, och alldeles för bra returtagare för att inte själv få med sig ett par.

Summa summarum: Federer måste hitta tillbaka till den bollträff han hade mot Paire, Davydenko, Tomic och Raonic, samt finna lugnet och tryggheten i sitt spel och stabilitet i serven. (Det vill säga: Han måste, förutom att sätta bra fart på bollen och hålla antalet oprovocerade misstag nere, fokusera på att spela det spel han vill spela och inte tänka för mycket på vad Murray sysslar med.) Sammantaget är detta hans nyckel till seger.

Ska vi prata lite om Murrays formkurva i Melbourne? Ja, det måste vi så klart.

Den är väldigt svår att tyda. Murray fick den tveklöst enklaste lottningen av spelarna i toppkvartetten och har, tack vare Jeremy Chardys skrällseger över Juan Martín del Potro i omgång tre, inte satts på prov en enda gång.

Det närmaste ett elddop han kommit är just Jeremy Chardy – i fransmannens första kvartsfinal i karriären. Chardy gjorde en riktigt bra turnering som han ska vara nöjd med och stolt över, men trots det kan han givetvis aldrig betraktas som ett hot mot världstrean i en Grand Slam-turnering. Vilket skotten också gjorde klart för både Chardy och resten av världen i onsdags.

I och med detta är det oerhört svårt att bedöma vilken nivå han ligger på i förhållande till Federer inför deras sammandrabbning.

Uppträder han så resolut som mot Robin Haase, Joao Sousa, Ricardas Berankis, Gilles Simon och Jeremy Chardy (ja, ni ser ju själva vilken löjligt enkel resa han haft hittills) så har han alla chanser i världen att inte bara tvinga fram det bästa ur Federer, utan även faktiskt slå honom.

Om han däremot blir fullständig tagen på sängen när matchtempot plötsligt är typ 50 procent högre än under de senaste elva dagarna, ja då blir det så klart tufft för skotten. Addera de inre demonerna han ständigt måste tampas med och det hopar sig genast en del orosmoln även över honom.

Nu tror jag visserligen att han kommer anpassa sig till tempot ganska omgående, men hamnar han på efterkälken tidigt kan uppförsbacken bli för brant, och då ligger det nära tillhands att tro att han sin vana trogen sätter krokben för sig själv.

Nåväl.

Känns fruktansvärt vanskligt att tippa den här matchen givet dessa omständigheter, men jag pekade ut Murray och den oantastlige sithlorden Darth Djokovic som finalister på förhand och tänker stå fast vid det.

Murray vidare till final, alltså. Efter fem stenhårda set? Tja, varför inte.

Och då väntar en drömfinal på söndag! Men det gör det ju å andra sidan om Federer vinner också. Win-win.

Den här gången tänker jag dock inte vara så dum i huvudet att jag avfärdar att 2,30 gånger pengarna på Federer är överodds. För ja, den här gången är det ju onekligen precis vad det är.