Okej, när nu veckan lider mot sitt slut och antalet matcher som spelas i Australiska öppna minskar med sisådär 80 procent kan vi i lugn och ro sitta ner och prata lite om Rafael Nadal.

Och om Robin Söderling.

Och om dopningsryktena som omgärdar dem.

I Nadals fall satte de i gång tidigt i hans karriär, och det var då framför allt hans välsnidade biceps och triceps – samt det faktum att han visade prov på exceptionell statisk och explosiv uthållighet – som triggade konspiratorikerna.

Dessa dopningsrykten har sedan hängt med Nadal genom åren, och varje gång han förlorat en match stort eller tvingats till längre skadeuppehåll har ryktesgrytan närmast kokat över.

De värsta konspirationerna handlar om att han var överlägsen i Australiska öppna och hela vårsäsongen 2009, innan han chockbesegrades av Söderling i Franska öppna och sedermera tvingades till skadetimout på grund av sina krånglande knän. Hans beslut att stå över Wimbledon, där han var regerande mästare, var särdeles mystiskt, enligt konspiratorikerna.

Sedan lyfts också US Open 2010 ofta fram som ett ”bevis” på att Nadal inte har rent mjöl i påsen, eftersom han inför denna turnering förbättrat sin serve avsevärt. Att han följt upp vissa urstarka prestationer med förlust i tidiga omgångar är också ”bevis” för att spanjoren druckit häxbrygd, som sedan slutat att verka. Typ.

Vidare är det de många olika diagnoserna som väcker misstänksamhet. Det måste ju vara något fuffens när han nu, exempelvis, pratar om både inflammationer och magvirus och hej och hå.

Att Nadal före Wimbledon 2012 bara tvingats till ett riktigt långt skadeuppehåll (det mellan maj och augusti 2009) samt det faktum att han aldrig någonsin offentligt ertappats och hängts ut som dopare bryr sig inte ryktesspridarna särskilt mycket om.

Nej, ”bevisen” – i form av redan indicier – är ju så mycket starkare.

Hm.

Det var således inte särskilt förvånande när Nadals förlust i Wimbledon och efterföljande skadetimeout förra året omgående avskrevs som en ”tyst dopningsavstängning”.

Det är så klart rent nonsens. Att det finns stora brister i systemet för dopningstester inom tennisen råder det i mina ögon ingen tvekan om, och särskilt avsaknaden av transparens från Internationella Tennisförbundet är komprometterande för sporten – men ITF är trots allt anslutet till Wada och följer den globala antidopningskodens föreskrifter, som tydligt deklarerar att alla avstängningar måste offentliggöras.

I Nadals fall skulle det teoretiskt kunna röra sig om en så kallad provisional suspension, det vill säga att han testats positivt men sedan överklagat. Pågående process ”mörkas” nämligen tills dom faller.

ITF har dock som mål att nå ett beslut inom 60 dagar, vilket inneburit att Nadals avstängning hade offentliggjorts i augusti/september. Finns förvisso fall där avstängningar offentliggjorts betydligt senare – exempelvis testades Petr Korda positivt för nandrolon i Wimbledon 1998, men straffet meddelades inte förrän ett halvår senare.

Men att ITF skulle vänta så här pass länge med ett offentliggörande är däremot osannolikt.

Om en spelare testats positivt, överklagat och sedan vunnit ”rättsprocessen” så skulle ingenting nå ut till allmänheten, och det skulle stå spelaren fritt att förklara sin frånvaro hur denne själv än behagar.

Men – det skulle ju också betyda att, i det här fallet Nadal,friatsfrån anklagelserna och därför inte är att betrakta som skyldig till dopning.

Sunt förnuft.

Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som högst osannolikt att Nadal är dopad.

Söderlings fall behöver vi inte ägna alls lika mycket utrymme, eftersom det är ett så fullkomligt befängt påstående.

Söderling spelade fantastisk tennis under 2011, men upptäckte inte sin körtelfeber i tid och klappade ihop fysiskt. Detta har det redan skrivits spaltmeter om (bland annat av undertecknad). Jag ser inga som helst anledningar att betvivla att det är just körtelfeber och andra fysiska åkommor som hindrat Söderling från att ägna sig åt det han kan allra bäst.

Att man dessutom skulle mörka ett dopningsfall kring en spelare som aldrig vunnit en Grand Slam och som aldrig nått ens i närheten av topptrion i fråga om popularitet är snudd på skrattretande, när man tidigare hängt ut en spelare som Petr Korda. Korda var som bäst världstvåa och vann Australiska öppna samma år som han stängdes av för dopning.

Nej, att Söderling skulle vara dopad är helt uteslutet. Sen får Christophe Rochus säga vad han vill. Han är väl bara avundsjuk för att han aldrig blev så bra som Söderling.

Tyvärr har ITF och ATP sig själva att skylla när det gäller dessa rykten och att de tillåts få sådant fäste. Mest ITF, eftersom det är de som hanterar dopningskontrollerna inom tennisen. Med större transparens och öppen redovisning av kontrollerna skulle dessa rykten lätt kvävas i sin linda, och misstänksamheten efter de mörkningar som trots allt förekommit tidigare skingras.

Vi journalister bär också en del av ansvaret. Vi lägger helt enkelt för mycket fokus på poäng, game och set, och ställer inte de ansvariga till svars, bombarderar dem och spelarna med frågor, kräver större transparens. Och så vidare.

Hur som helst.

Nu vet ni vad jag tycker om dessa korkade rykten kring just Nadal och Söderling.