Det är inte ofta jag vaknar och går upp före min ettåriga son, men bjuds det på potentiellt högklassig tennis kan den tidiga morgonstunden faktiskt verkligen ha guld i mund.

Grigor Dimitrov har som bekant imponerat ordentligt under turneringen. Andy Murray har bärgat solida segrar, dock utan att övertyga.

Förutsättningarna för att finalen i Brisbane skulle bli åtminstone en smula rafflande fick således anses goda.

Och det började bra – särskilt för Dimitrov. Han höll sin serve blankt i matchens första game, bröt sedan Murray omgående och skaffade sig en 3-0-ledning efter en drömöppning med resolut offensiv och grym träffsäkerhet.

Murrays fötter hade uppenbarligen inte vaknat och han rådde inte på Dimitrov i matchens sju första game. Men då, vid ställning 5-2 till 48-rankade bulgaren, bestämde sig Murray för att på allvar börja försvara sin titel från i fjol.

Han höll sin serve utan större bekymmer och kunde sedan luta sig tillbaka och se en nervös finaldebutant slå bort sig själv totalt när han servade för setet. När Murray sedan räddade setboll vid ställning 6-5 till Dimitrov kändes det som att världstrean inte bara vridit taktpinnen ur 21-åringens hand utan också passat på att daska den i huvudet på honom.

I tiebreak fortsatte Dimitrov att slå bort sig, medan Murray statuerade exempel på varför han är en av världens bästa spelare – så till den milda grad att han inte bjöd Dimitrov på en enda poäng. 7-6(0) och matchen hade helt glidit ur händerna på bulgaren, inför ögonen på svenske tränaren Mikael Tillström.

Starkt då att kunna samla ihop sig på det sätt han gjorde inför andra set. Murray hade visserligen oftare kontroll över bollduellerna än i inledningen av första set, men Dimitrov lät sig inte skrämmas och höll sig till sin spelplan. När han bröt till 4-3 kändes det som att han börjat få vittring igen – men allt hopp om ett avgörande set grusades redan i nästa game, när Murray tog tillvara på sin chans att bryta tillbaka.

Dimitrov hade sedan inte nerverna som krävs för att hålla sig kvar i matchen i egen serve vid ställning 5-4 till Murray och britten kunde lyfta karriärens 25:e titel.

Det som slog mig när jag tittade på den här matchen var att Dimitrov förbättrat många delar av sitt spel, vilket vi redan är medvetna om: serven, returtagandet (inte världsklass direkt, men betydligt bättre än för något år sedan), rörelseschemat. Men taktiskt, nej där är han fortfarande lika valpig som en 16-årig juniorstjärna.

Ett av Dimitrovs mest effektiva vapen den här morgonen visade sig nämligen vara hans backhandslice, och till viss del även forehandslice. Det är en ruggigt bra slice, som han lyckas få ordentlig fart på och som dessutom har en oförutsägbar, låg studs. Murray hade stora bekymmer med att hantera denna slice och slog ofta bort sig när han försökte.

Tror ni att Dimitrov valde att utnyttja detta vapen när han såg hur Murray brottades med att hitta ett effektivt svar? Tror ni att han försökte sig på att mixa upp sitt spel med denna slice för att störa Murrays matchrytm och skapa frustration och passivitet?

Svaret är nej. Han använde den enbart när han befann sig i ett trängt läge. Som en defensiv yxa, alltså. För att mixa upp sitt spel valde han i stället en smärtsamt ineffektiv stoppboll, som Murray nio gånger av tio hann upp (dessutom ofta med en otagbar passering).

Kanske läste han inte Murrays spel tillräckligt bra, kanske såg han inte hur effektiv slicen var, eller kanske ville han bara spela en mer estetiskt tilltalande tennis. Oavsett vilket visar det prov på stora taktiska brister hos Dimitrov. Inte ett dugg unikt för just Dimitrov, det är väldigt vanligt bland unga spelare. Egentligen bara Bernard Tomic och Alexandr Dolgopolov av de unga talangerna som insett värdet av taktisk slughet.

Grigor Dimitrov är onekligen en fröjd att titta på, han har en blixtrande offensiv med en vacker mjuk sving och makalös enhandsbackhand, och mycket i hans rörelseschema påminner om en viss Roger Federer. Okej, han borde verkligen jobba på sin balans apropå rörelseschemat, men för att kunna nå de riktigt höga höjderna är det tveklöst de strategiska kunskaperna som måste vässas.

För när man möter en så otroligt bollsäker defensiv specialist som Andy Murray, som dessutom har ett spelsinne utöver det vanliga, räcker det sällan med en blixtrande offensiv. Marginalerna är för små och man vinner alldeles för få enkla poäng. Att Murray slog sju servess och Dimitrov bara tre, samt vann 72 procent av sina förstaservar mot Dimitrovs 63 procent, säger ganska mycket om hur tuff en så pass bra returtagare som Murray är att möta för en offensiv spelare som i mångt och mycket förlitar sig på sin serve.

Samtidigt var det här Dimitrovs första ATP-final, så turneringen får på det hela taget betraktas som en enorm framgång för 21-åringen. Hoppas bara att han kan höja sig ytterligare under säsongen, för det är nog inte bara jag som vill se honom blomma ut i sin fulla prakt snart (äntligen!).