Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).