http://www.youtube.com/watch?v=7TJTbZyF2kE

Det har gått ungefär 222 dagar sedan vi sist såg honom på en tennisbana i tävlingssammanhang. Vilket motsvarar 5,328 timmar. Eller 319,680 minuter. Eller lite drygt 19 miljoner sekunder.

Men nu, mina vänner. Nu är det snart dags för Rafael Nadal att göra sin storslagna comeback.

Eller ja, storslagen och storslagen. Chile Open i Vina del Mar har väl aldrig tillhört kategorin ATP-tourens mest prestigefulla turneringar, men har fördelen av att vara årets första som spelas på grus.

Tar vi en titt på startfältet så ser vi att en skadehämmad Nadal står för precis all stjärnglans. 15-rankade Juan Mónaco är visserligen Sydamerikas just nu näst högst rankade spelare, och har spelat tre finaler i turneringen (seger 2012, förlust 2008 och 2010), men har även han hämmats av skador på sistone och kommer så klart inte i närheten av Nadals status och popularitet.

Närmast efter dessa båda herrar kommer 26-rankade Jeremy Chardy, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna förrförra veckan. Fransmannen verkar trivas i Sydamerika och spelade semifinal här förra året, mot Mónaco (följde sedan upp det med en åttondelsfinal i Sao Paolo och kvartsfinal i Mexiko).

I övrigt består startfältet mer eller mindre enbart av utpräglade grusspelare, som Albert Ramos, Pablo Andújar, Tommy Robredo, Filippo Volandri och så vidare.

Vad gäller Nadal så säger världsfemman själv att han inte förväntar sig vinna turneringen. Det här är liksom ett test för honom, för att se om knäna håller. Det hoppas vi så klart att de gör.

Personligen är jag väldigt exalterad över att äntligen se honom på banan igen. Visst, han kommer med största sannolikhet att vara rostig, kanske till och med lite klumpig – men icke desto mindre ska det bli mycket mycket intressant att se i vilken form han är.

Snacket om att han inte förväntar sig att vinna är så klart bara ett sätt att tona ned förväntningarna på honom. Kanske också ett sätt att tona ned sina egna förväntningar.

Världsfemman har hur som helst tränat intensivt fyra dagar i sträck i Vina del Mar, senast i dag mot Nicolas Massu. I morgon tisdag spelar han dubbel tillsammans med Juan Mónaco (men ”den riktiga” comebacken sker alltså först på onsdag, då han går in i singelturneringen).

– Knäet är mycket bättre, men de har sagt att han kommer att känna lite obehag och svårigheter att röra sig till slutet av månaden. Men det blir definitivt bättre. Spelmässigt är han mycket bättre än när vi kom hit. Det var bättre i går och ännu bättre i dag. Vi ser dubbeln som ett extratest, säger Nadals farbror och coach Toni Nadal.

Vad som än händer tycker jag inte att man ska tillmäta hans prestationer i den här turneringen alltför stor betydelse. Han har som sagt inte spelat på touren på över sju månader och (möjligen bortsett från startpengen…) finns det ingen annan anledning att Nadal ställer upp i Chile Open än att han behöver hitta matchform inför svårare prövningar.

Worst case scenario vore förstås att han avbryter öppningsmatchen eller tvingas hoppa av turneringen i ett senare skede för att knäet inte håller, men än så länge tyder ingenting på att så kommer ske. Nadal gick förvisso ut i förra veckan och medgav att han fortfarande känner smärta i knäet, men eftersom han inte dragit sig ur Chile Open får man anta att man gjort bedömningen att han är tillräckligt rehabiliterad för att återvända till ATP-touren.

Så här ser turneringsträdet ut:

Nadal möter alltså 128-rankade kvalspelaren Federico Delbonis eller 92-rankade Guido Pella i öppningsmatchen. Inte särskilt skräckinjagande ens för en haltande Nadal.

Och om Mónaco någonsin ska vinna en match mot spanjoren på grus (Nadal leder med 4-0 i inbördes möten på underlaget; 10-0 i set och 60-12 i game) så måste han nog ta sin chans nu. Om Nadal går hela vägen till final, alltså.

Vilket jag tror att han gör, om han inte tvingas bryta. Han har helt enkelt alldeles för hög lägstanivå rent spelmässigt för att låta sig stoppas av lite ringrost och på det hela taget mediokert motstånd.

Finns en del frågetecken kring Mónaco också. Var ju som bekant skadad i Australiska öppna, där han föll mot ynglingen Andreij Kuznetsov redan i första omgången. Följde sedan upp det med två segrar (över Tobias Kamke och Florian Mayer) i Davis Cup, så han verkar inte vara helt ur form. Däremot svårt att säga om skadan kan komma att störa honom i Chile, särskilt som han inte vilat särskilt länge efter Melbourne-debaclet.

Han har dessutom Ramos, Andújar och Santiago Giraldo i på sin halva. Betydligt mer svårtuggat än för Nadal, som bara har en formstark Chardy i en eventuell semifinal att oroa sig över.

* * *

Sett enbart till startfält är Chile Open och Open Sud de France i Montpellier som natt och dag kvalitetsmässigt (bortsett från Nadal!). Montpellier stoltserar nämligen med världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet – och har strösslats med färgstarka profiler som Gaël Monfils, Gilles Simon, Nikolaj Davydenko, Jarkko Nieminen och Julien Benneteau.

Grädde på moset hade givetvis Tomás Berdych varit, men världssexan tvingas tyvärr ställa in sin medverkan på grund av en handledsskada han ådrog sig under helgens Davis Cup-matcher mot Schweiz.

Hur som helst svårtippad turnering, det här. Håller nog Tipsarevic och Gasquet som favoriter, med Monfils och Davydenko (om han skakat av sig Roger Federers överkörning i Melbourne och hittar tillbaka till spelet han visade upp i Doha) som största utmanare. I en ”drömfinal” mellan Tipsarevic och Gasquet skulle jag med en pistol mot pannan välja Gasquet som favorit. Jag har gillat det jag sett av honom hittills under säsongsinledningen, och hoppas på något sätt att han åtminstone har något halvstort på gång.

* * *

Åtta av de nio åren som Zagreb Indoors arrangerats (1996-97, 2006-2012) har minst en kroatisk spelare tagit sig till final, och sex av de gångerna har en kroatisk spelare vunnit.

Att det blir så i år är inte särskilt troligt. 12-rankade Marin Cilic har inte prickat formtoppen än, Ivo Karlovic är knappt ens en skugga av sitt forna jag och Ivan Dodig är lika oförutsägbar som alltid.

Men framför allt har samtliga av hemmanationens hopp hamnat på samma halva. Den övre. Som råkar vara lite av ett getingbo (i dessa sammanhang – allt är ju relativt).

På den undre halvan har andraseedade Andreas Seppi en riktigt behaglig resa fram till final. Största hoten är Martin Klizan och Lukas Lacko. Klizan är visserligen giftig både på hardcourt och inomhus, men Seppi är lite för rutinerad för 23-åringen i de här sammanhangen.

Cilic, däremot, han måste troligen slugga sig förbi Marcos Baghdatis och Mikhail Juzjnyj eller Grigor Dimitrov på sin väg mot finalen. Ja, om nu inte Dodig eller Karlovic sätter krokben för Juzjnyj eller Dimitrov.

Med tanke på hans nästan skrattretande enkla lottning är det inte särskilt svårt att peka ut Andreas Seppi som favorit på förhand, men varken titelförsvararen Juzjnyj, 2007 års mästare Baghdatis eller hemmahoppet Cilic kan räknas bort.

Personligen tycker jag att det vore riktigt kul med en final mellan Cilic och Seppi, eftersom det blir en repris av både helgens Davis Cup-möte och tredjerundan i Australiska öppna (Seppi vann som bekant i Melbourne i en tät femsetare, Cilic fick sin revansch i raka set i DC). Den matchen har helt enkelt potential att bli en känsloladdad kraftmätning.

Annars vore det kul om Dimitrov tog sig till sin andra ATP-final i karriären, men jag håller det inte för troligt. Den övre halvan är alldeles för svår, helt enkelt.