Sju månaders väntan är över. 19 miljoner sekunder tog det innan vi återigen fick se Rafael Nadal kliva ut på en tennisbana, efter knäskadan som spolierade halva säsongen 2012.

I ”fuskcomebacken” teamade han upp med kompisen Juan Mónaco i dubbeln mot Frantisek Cermak och Lukas Dlouhy.

Tillställningen var över efter knappt en och en halv timme, med Nadal och Mónaco som segrare: 6-3, 6-2.

Matchen i sig var ungefär så spännande som man kan förvänta sig i första omgången av en turnering som Chile Open. Allas ögon vilade på Nadal – och det var givetvis hans namn som var på allas läppar både före och efter mötet.

Så. Vad kan vi då säga om Nadal, hans knän, hans comeback och hans utsikter att nå sin maxnivå under 2013?

Inte speciellt mycket.

Jag ska inte döma ut dubbeltennisen som sport totalt, men den tjänar inte särskilt väl som värdemätare för en singelspelares form.

Att vi inte kan vänta oss samma dödliga fotarbete och flinka rörelseschema som när han är på topp visste vi redan, likaså att en dubbelmatch inte erbjuder svåra prövningar på det området, så det var aldrig det som stod i fokus för våra observationer. I stället var det (bortsett från knäna; risken fanns så klart att smärtan trots allt skulle göra sig för påmind och han skulle tvingas bryta) attityden och uppträdandet som skulle synas den här kvällen.

Och det vi fick se bådar gott inför morgondagens ”riktiga” comeback.

Rafael Nadal var nämligen på precis så ivrigt spelhumör som man kunde hoppas. Vilket är både glädjande och lättande, eftersom risken att han skulle uppträda nervöst och med lågt självförtroende faktiskt var överhängande – om än inte helt trolig.

Nu uppträdde han ibland snarast överilat. I en situation, vid ställning 1-0 och 15-30 i Cermaks/Dlouhys serve, var han så het på gröten att få nudda bollen i en duell att han huvudlöst sprang över till Mónacos sida och lämnade på så vis hela högerflanken oskyddad.

Poängen i de lägen då han blev så övertänd gick så klart förlorade, men han vann något betydligt större – respekt.

Nu är inte Cermak/Dlouhy några direkt skräckinjagande motståndare, men visst hade de kunnat utnyttja det faktum att detta var Nadals första tävlingsmatch på 19 miljoner sekunder… förlåt, sju månader.

Redan i andra halvan av första set började båda i stället rikta majoriteten av sina slag mot Mónaco, vilket resulterade i malande baslinjedueller som argentinaren oftast vann (bakom en ivrigt studsande Nadal framme vid nät). Nadals goda spelhumör och självförtroende ingjöt helt enkelt fruktan i motståndarna.

Visst, det var några löpningar spanjoren valde att inte ta och Dlouhy slog en och annan stoppboll som världsfemman inte hann ikapp, men på det hela taget gav Nadal enbart positiva vibbar ifrån sig under den här matchen. Serven funkade fint, fotarbetet var lite trögt men inte blytungt, bollträffen var bra och hans inside-out forehand satt oftast som en smäck.

Det här var dock bara prologen till det riktiga elddopet, mot 128-rankade Federico Delbonis. Ingen skräckinjagande motståndare där heller, men då kommer han att få springa betydligt mer än i kvällens dubbel.

Och det är först då vi kan avgöra om hungern och ivern räcker – eller om knäna grusar comebackplanerna för The King of Clay.