Jag beundrar verkligen sportkommentatorer, i största allmänhet. Naturligtvis inte alla, men många. Särskilt tenniskommentatorer. Jag inbillar mig att det är en särdeles svår sport att kommentera, inte bara för att den kräver enormt kunnande för att analysera i realtid utan också för att balansen mellan insiktsfull analys, ren återgivning av vad som händer på banan och fakta om spelarna/turneringen inte är helt enkel.

Som med så mycket annat finns det vissa fallgropar för tenniskommentatorer. Till exempel det torra konstaterandet att ”han/hon behöver slå in fler förstaservar” på bisittarens fråga hur spelaren som befinner sig i underläge ska förändra matchbilden. Att slå in fler förstaservar är liksom inte ett taktiskt vapen man tar till i motgång, vilket i sig gör påståendet komplett idiotiskt.

Och så är det ju det där med att gå på nät.

För vissa kommentatorer är huvudlösa nätruscher nästan alltid svaret på ovanstående frågeställning.

Ligger du under med dubbla break och går mot bombsäker förlust? Misströsta icke – spring fram mot nät bara så ordnar det sig så småningom!

Nej, så enkelt är det naturligtvis inte. Så enkelt är ingenting. Men i det här fallet är det dessutom helt felaktigt. I dagens moderna tennis – med långsammare banor, mer solitt försvarsspel och bättre uthållighet hos spelarna – är det oftast en dum idé att plötsligt och under pågående match försöka anamma en spelidé som varit på stadig nedgång de senaste 20 åren.

Men det finns så klart undantag.

Redan inför finalen i Memphis mellan Kei Nishikori och Feliciano Lopez visste vi att Nishikori alla dagar i veckan vinner en kamp som förs från baslinje till baslinje. Japanen är alldeles för träffsäker, snabb och stabil för det, särskilt när han är i så bra form som han varit under veckan. Hans grundspel är dessutom generellt tyngre än Lopez, och i kombination med spanjorens mer passiva försvarsspel samt obefintliga kontringsspel ger det honom möjligheten att diktera spelet och sätta enorm press.

Det finns bara två områden där Lopez överlag är bättre än Nishikori: serve och volley.

Lopez bjöd inte på överdrivet stort motstånd i kvällens final, men de gånger han ändå gjorde det var det när han spelade lite mer offensivt och sökte sig fram till nätet. Det funkade långt ifrån alltid, men det var i alla fall ett klart bättre alternativ än att fastna i förödande baslinjedueller.

Här tyckte jag faktiskt att de annars väl godkända kommentatorerna ramlade i ytterligare en fälla, vilket även den gången gällde Lopez spelidé. De tyckte nämligen att han skulle vara mer offensiv och kliva fram i banan även när han försvarade sig och satt under press hamnade i de där malande baslinjeduellerna, vilket (de gånger han gjorde det) gick helt åt h-vete.

Att de tyckte så berodde på att Lopez annars så knepiga backhandslice inte störde Nishikori minsta lilla (eftersom han är så oerhört noggrann gav det honom tvärtom mer tid till att förbereda sin sving och generera fart på bollen, vilket satte Lopez under högre press).

Jag tycker tvärtom att spanjoren borde ha varit ännu mer passiv i sitt försvarsspel. Eftersom han inte har speciellt snäv vinkel i sina slag, eller ens någon styrka eller djup att tala om eftersom han hela tiden var satt under så hög press, blev alla hans kontringsförsök totalt misslyckade.

De gånger han fick breakmöjligheter berodde det på att Nishikori svajade. Den första breakbollen kom i första sets sista game, när en dittills helt överlägsen Nishikori darrade lite på manschetten.

I andra gamet i andra set (när Lopez i föregående game tappat 30-0-ledning, sedan räddat tre breakbollar – men ändå till sist blivit bruten) bjöd japanen på tre horribla missar, vilket gav spanjoren lika många breakbollar. Det var ungefär som att Nishikori vandrat över till Lopez sida och på ett guldkantat serveringsfat räckt över tre gyllene chanser att ta sig tillbaka in i matchen.

Vad Lopez gjorde? Tja, först drog han till med en bedrövlig retur, och vid 30-40 slutade han spela mitt under en duell och utmanade ett domslut på ett djupt forehandslag från Nishikori.

Det visade sig sitta som en smäck på linjen, med god marginal. 40-40. Två poäng senare hade Nishikori fullbordat sitt break.

Vad jag vill ha sagt med detta är att Lopez i det här läget borde ha haft is i magen och dragit nytta av det lilla mått nervositet som fått Nishikori att vackla, om än bara för en liten stund. För även om japanen dittills inte haft några problem med spanjorens slice så kan jag slå vad om att Nishikori inte svarat med samma omutliga säkerhet just då, med breakbollar emot sig – och slutligen kanske till och med missat ett slag.

Nåväl. Det där var ju på intet sätt matchavgörande. När allt kommer omkring var Nishikori inte bara den klart bättre spelaren, utan dessutom totalt överlägsen i sin 6-2, 6-3-triumf. Han vann 79 procent av poängen i sin förstaserve, 80 procent i andraserve, bröt Lopez vid fyra tillfällen och vann totalt 46 procent av poängen i returgame. Den totala poängsegern var solklara 60-40.

Det fanns helt enkelt inte så mycket Lopez kunde göra denna dag (trots att han slog in 67 procent förstaservar, i jämförelse med 47 procent i gårdagens semi mot Denis Istomin, fick han absolut ingenting gratis – eller ens lite billigt – i egen serve).

Men det han trots allt hade kunnat göra, det tyckte jag inte att han gjorde tillräckligt ofta och bra. Han borde ha varit mer passiv, låtit Nishikori diktera spelet och samtidigt försökt störa hans matchrytm. Hoppas på några missar här och där, som kunde få 23-åringen att börja vackla lite mentalt. Mixat upp med offensiva ruscher mot nät och lite klassiskt serve & volley.

Då hade han kanske åtminstone kunnat förlora med lite större värdighet. För som det såg ut nu… Okej att man rent spelmässigt är sämre, men Lopez gnälliga och uppgivna attityd på banan var under all kritik. Så ska man bara inte uppföra sig i en final. Det såg liksom ut som att han gett upp redan efter första breaket i första set, och det är ju bara smärtsamt provocerande.

Hela den här veckan har i alla fall varit ett enda stort styrkebesked från Kei Nishikori, som i och med karriärens tredje titel (andra i ATP 500-sammanhang) slår sig in på topp 20 igen i morgon. Hade personligen gärna sett att han avstod Delray Beach nästa vecka för att ladda upp inför Indian Wells, men vi får helt enkelt hålla tummarna för att han inte går sönder.

* * *

Bör även noteras att David Ferrer som väntat vann titeln i Buenos Aires, men först efter tre set mot Stanislas Wawrinka: 6-4, 3-6, 6-1. Kunde dock inte se den matchen och har inte heller haft möjlighet att se den i efterhand, så har ingen analys att komma med därifrån.