37:e titeln i karriären på grus.

Det är den direkta, absoluta och lite torra slutsatsen man kan dra efter Rafael Nadals finalseger över David Nalbandian i Sao Paolo: 6-2, 6-3.

Men i dagar som dessa är det inte ett stigande antal troféer i spanjorens skrytskåp som spelar störst roll under pågående comeback. I dag, precis som alla andra dagar sedan den 7 februari, är det (förutom hans sargade knän) Nadals rörelseschema och matchform som är i blickfånget.

David Nalbandian är det närmaste Nadal kommit ett elddop. Inför alla andra matcher har man förutsatt att han ska vinna, om än inte så överlägset som vi är vana vid på grus. Mot Challenger-spelaren Horacio Zeballos blev det förlust i Vina del Mar-finalen förra veckan, i fredags upplevde han ett nära döden-ögonblick mot Carlos Berlocq och i gårdagens semifinal tappade han set mot en spelare som inför turneringen spelat blott en match på ATP-nivå.

Nalbandian var därför på sätt och vis en tacksam finalmotståndare. En spelare med kapacitet att sätta spanjoren på prov – ordentligt. En spelare som kunde ge oss ledtrådar om vad Nadal verkligen går för, eftersom han har vapnen att pressa världsfemman till att lägga ribban högre.

Inför matchen, alltså.

Det är inte riktigt likt Nalbandian att visa överdrivet mycket respekt för sin motståndare (eller någon annan, för den delen), så att han lät sig skrämmas av vem som stod på andra sidan nätet håller jag för osannolikt. Men Nalbandian nådde inte upp till den nivå jag hoppats på.

Vad som däremot är likt Nalbandian är de där plötsliga formsvackorna under pågående match. När han spelar som bäst är han brutalt effektiv, men han har svårt att hålla fokuset uppe.

Precis så var det i dag.

Att Nadal för en gångs skull belastade sina knän och bjöd oss på sina sedvanliga grusglidningar i sidled räckte för att bärga första set enkelt med 6-2. Spanjoren rörde sig avsevärt bättre än under hela den här och förra veckan, och bollträffen var överlag närmare det vi är vana vid än tidigare i turneringen.

Stundtals kändes det lite som att Nadal i föregående matcher, både i Vina del Mar och Sao Paolo, försökt belasta knäna så lite som det bara är möjligt utan att tappa sin killer instinct. Det har gått hyfsat bra hittills – med undantag för finalen i Vina del Mar, då det straffade sig rejält mot en Zeballos som spelade i trans.

Mot Nalbandian visste han att det inte skulle räcka. Och mycket riktigt var han nära att låta karriärens totalt 37:e grustitel glida honom ur händerna i andra set, när han inledningsvis vacklade och tappade två av sina servegame till 0-3. Sedan var det Nalbandians tur att visa prov på slapphänthet. Efter att ha skaffat sig en komfortabel 40-0-ledning i egen serve, och en ypperlig chans att ge sig själv 4-0 i setet, bjöd han bort hela gamet och öppnade på så vis dörren för Nadals upphämtning.

Det dröjde inte länge förrän 0-3 plötsligt var 5-3. Nadal servade sedan hem segern resolut – och efter åtta månaders lång väntan kunde han så äntligen bjuda sina fans på det karaktäristiska ”segerbettet”.

Vad kan vi då dra för slutsatser kring Nadals comeback efter den här finalen? Låt oss göra det enkelt för oss och spalta upp det i några punktform:

• Knäet ser inte ut att direkt hämma honom, men det är samtidigt tydligt att det inte är helt läkt. Det vill säga: Han kan belasta det på ett sätt som för hans spelstil får anses tillbörligt, men han vågar inte göra det fullt ut av rädsla att förvärra den smärta han trots allt i liten mån fortfarande känner av.

• Formkurvan pekar uppåt. Inte speciellt brant, men ändå. Svagt uppåt. Bollträffen börjar infinna sig och rörelseschemat såg i dag betydligt smidigare ut än tidigare under den här turneringen och i Vina del Mar.

• Det är fortfarande på tok för tidigt att dra några som helst slutsatser kring vartåt det barkar. Kan måhända anses aningen fegt, men så är det. Det jag däremot med säkerhet kan fastslå är att den här segern ger Nadal en välbehövlig självförtroendeboost. En direkt nödvändig sådan inför Acapulco. Där kommer motståndet att vara betydligt tuffare och insatsen högre. I och med det har i alla fall närvaron i Sao Paolo fyllt sitt syfte, efter debaclet i Vina del Mar.

Det är efter Acapulco som vid med största sannolikhet kommer att kunna dra de riktiga slutsatserna. Efter den turneringen är det nämligen dags för årets första Master, i Indian Wells (tätt åtföljd av Miami), och i mitten av april bär det av till Monte Carlo.

Har han inte nått upp till den nivå han önskar göra till dess är sannolikheten att han drar sig ur en av sina absoluta favoritturneringar oroväckande hög, och i så fall kan hans comeback bli ett stort fiasko.

Titeln och finalförlusten till trots.

* * *

Inför matchen mellan Nadal och Nalbandian såg jag givetvis den som dagens mest intressanta och ansåg mig därför tvingad att avbryta bevakningen av finalen mellan Serena Williams och Victoria Azarenka.

Det skulle jag inte ha gjort, med facit i hand.

Visst, det var kul att se Nadal bärga sin första titel på åtta månader, men den spelmässigt ganska undermåliga matchen (speciellt från Nalbandian) måste ha stått sig slätt mot den dramatik vi bjöds på i Doha.

Azarenka tog tidigt kommandot med ett servegenombrott i första set, men Williams kämpade sig tillbaka. Första set avgjordes i tiebreak, till Azarenkas fördel.

När Williams sedan gick ut med förnyade krafter och körde över nuvarande världsettan (Williams blir ny världsetta på måndag) med 6-2 kändes det som att det här trots allt skulle bli en hyfsat vanlig dag på jobbet för USA-ettan.

Men icke.

I avgörande set var rollerna ombytta. Azarenka kämpade sig till ett 4-1-överläge som Williams aldrig förmådde jobba ikapp.

Slutresultatet: 7-6(2), 2-6, 6-3. Riktigt imponerande av Azarenka förstås, som gick in i den här finalen med föga smickrande 1-11 i inbördes möten mot Williams.

* * *

Julien Benneteau gjorde sin vana trogen sitt allra allra bästa i Rotterdam-finalen mot Juan Martín del Potro.

Men, sin vana trogen, föll han återigen på mållinjen.

Okej, han kom aldrig närmare den där mållinjen än ett tiebreak i första set, men jag kan i vanlig ordning inte låta bli att imponeras av Benneteaus osläckbara kämpaglöd. Han lyckades redan i inledningen åstadkomma någonting som ingen annan i turneringen mäktat med, nämligen att bryta del Potros serve.

Trots det låg han i setets slutskede under med 4-5 – i del Potros serve.

Han bröt igen.

Där och då kändes det faktiskt som att han förtjänade titeln, trots att del Potro i alla avseenden var den bättre spelaren.

Argentinaren tenderar fortfarande att vika ner sig och tappa viktiga poäng och game på grund av något så banalt som irritation över att en duell eller slag eller vad som helst inte går precis och in i minsta detalj som han vill. Vilket är en del av förklaringen till att han brände chansen att serva hem första set.

I tiebreaket var han dock kassaskåpssäker, och det momentum han vann då tog han med sig in i andra set. Han tog kommandot med ett tidigt break och höll sedan ett järngrepp om det hela vägen in i mål: 7-6(2), 6-3.

del Potros 14:e titel i karriären – och Benneteaus totalt åttonde raka finalförlust.

Man lider förstås med fransmannen, som får leva med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” ett tag till.

Kanske under resten av sin karriär.