Chile Open är inte världens mest spektakulära turnering.

Och det var långt ifrån en spektakulär match vi bjöds på denna afton, när Rafael Nadal klev ut på en tennisbana för första gången på över sju månader.

Efter en slitsamt seger över landsmannen Guido Pella fick 128-rankade Federico Delbonis chansen att skriva in sig i historieböckerna som Nadals comebackmotståndare.

Med facit i hand hade han nog kunnat göra ett betydligt större avtryck än han gjorde, trots att det var en av världens genom tiderna största spelare som stod på andra sidan nätet. 6-3, 6-2 blev det till slut, efter att Nadal vänt ett 0-2-underläge i första set och vunnit sju raka game från 3-3.

Men den här matchen handlade aldrig om Federico Delbonis. Inte före, inte under och inte efter. Precis som i onsdagens dubbelmatch, då i par med Juan Mónaco, var allas ögon riktade mot Rafael Nadal.

Hur var han då, gruskungen? Låt oss sammanfatta i tre punkter:

• Trög. Fotarbetet var, som väntat, inte alls vad vi är vana vid. Framför allt var han seg i starten. Han kom helt enkelt inte iväg tillräckligt snabbt efter motståndarens tillslag och såg därför ofta stillastående ut, och kom ibland helt fel till bollen.

• Försiktig. När han väl brände på, vilket han började göra några game efter den horribla matchinledningen, visade han prov på forehandsläggans dödlighet och den resoluta självklarheten i både kontringar och passeringar, men mestadels spelade han avvaktande och ibland rentav passivt.

• Osäker. Osäkerheten satt inte så mycket i psyket som i bollträffen. Den fanns helt enkelt inte alls där inledningsvis. Det gjorde inte heller finessen i stoppbollar och volley, eller stabiliteten i forehand och backhand.

… i alla fall om vi bara fokuserar på det negativa. Men vi fick så klart även positiva tecken denna comebackafton. När Nadal väl jobbat sig in i matchen, vilket han delvis gjorde redan vid 3-3 i första set, var han stundtals så resolut och aggressivt självsäker som vi är vana att se honom.

När bollträffen satt och harmonin i det egna spelet infunnit sig hade Delbonis inte en suck – vilket han inte heller ska ha mot en spelare av Nadals kaliber, skadefrånvaro till trots.

Överlag såg det dessutom inte ut som att knäet direkt hämmade honom, vilket är ett glädjebesked. Visst, han försökte i möjligaste mån att inte belasta det (särskilt tydligt när han jagades ut i hörnen), vilket också var anledningen till att han såg så försiktig ut på banan – men det är å andra sidan helt förståeligt.

Vidare är Delbonis faktiskt både en mardrömsmotståndare och en drömmotståndare i en sådan här match.

Mardrömsmotståndare för att han inte har kapaciteten att sätta Nadal på prov i särskilt hög utsträckning (Delbonis har en förhållandevis hög högstanivå, men en bedrövlig lägstanivå – och är på tok för ojämn för att kunna utmana toppspelare).

Drömmotståndare dels för att Nadal är i behov av segrar för att stärka självförtroendet, dels för att det låga tempot gör att Nadal många gånger kan styra spelet och på så vis ha kontroll över hur hård belastningen blir.

En riktigt tuff öppningsmotståndare hade kunnat vara förödande för Nadal, eftersom det hade kunnat sluta med en tung förlust som gett självförtroendet en törn. En alldeles för enkel hade å sin sida inte gett Nadal den utmaning han behöver för att kunna avgöra om knäna håller.

Delbonis ojämnhet var därför till gagn för Nadal i den här matchen.

Det är dock alldeles för tidigt att dra några slutsatser. Av det jag såg i den här matchen och tisdagens dubbelmatch gör jag den spontana bedömningen att knäet kommer hålla.

Om han hinner hitta formen lagom till Franska öppna däremot, det återstår fortfarande att se.

Summa summarum: Nadal vann relativt enkelt, utan att imponera. Knäna såg helt okej ut, formen sisådär. Han har en lång väg kvar att vandra, men har tagit ett första steg på vägen.

Vamos!