2013 blir inte året då Roger Federer vinner sin tredje titel i Rotterdam.

Detta sedan 39-rankade veteranen Julien Benneteau repriserat sin bedrift från Paris Masters 2009, då han slog världstvåan i tre set.

I kväll behövde han bara två: 6-3, 7-5.

Det går inte att nog understryka magnituden i den här skrällen. Med tanke på den busenkla lottningen kändes det som att finalplatsen serverats till Federer på ett silverfat. Det enda vi funderade på var vem som skulle stå för motståndet i finalen (förmodligen Juan Martín del Potro, precis som förra året).

Men att det är just Benneteau som grusar Federers planer på en andra raka titel i Holland är faktiskt inte så konstigt, eller ens överraskande. Benneteau, sin oförmåga att vinna titlar till trots, är en oerhört knepig spelare att möta. När han har en bra dag, som i kväll, är han rysligt oförutsägbar.

Eftersom han inte har tourens tyngsta grundslag eller giftigaste kontringsspel är det framför allt den taktiska delen av hans spel som sticker ut. Han har enorm variation i sina slag, en inte stenhård men stabil serve, elegant nätspel och bra defensiv.

När han presterar på topp har han en förmåga att så frön av tvivel hos motståndaren.

Så var förmodligen fallet även i dag, men det ska också sägas att Federer underpresterade å det grövsta. Federer är visserligen av någon oklar anledning den av toppspelarna som har allra svårast för Benneteau – förmodligen för att Benneteau med sitt ryckiga spel hackar sönder schweizarens matchrytm – men det han visade upp i kväll är under en världstvåas värdighet.

I Wimbledon förra året inledde han matchen uselt och förlorade de två första seten, men jobbade sig sakta men säkert in i matchen. I kväll kändes det vissa stunder som att han knappt försökte, och det är givetvis illa.

Inte lika illa som Jo-Wilfried Tsongas pinsamma insats mot Igor Sijsling i måndags, men som sagt – ovärdigt.

När någon (i det här fallet Benneteau) spelar väldigt nära sin maxkapacitet blir det så oerhört tydligt hur lojt det kan se ut när en toppspelare å sin sida är på gränsen till, eller till och med under, sin lägstanivå. Om Federer mött en sämre spelare hade matchen varit allt annat än välspelad, men han hade med största sannolikhet vunnit. Det är sådant man får räkna med helt enkelt – det finns som bekant en enorm styrka i att vinna när man spelar långt från sitt bästa.

Fem tappade servegame, endast två egna genombrott och svaga 57 procent förstaservar är väldigt långt från Federers bästa.

Hatten av för Benneteau, dock. I och med den här kvartsfinalsegern (som väger tungt i hans cv) är fransmannen nu klar för sin första semifinal i Rotterdam. Där möter han antingen Martin Klizan eller Gilles Simon.

Mer om övriga matcher och turneringar lite senare.