Det har ju hänt ett och annat runtom i världen på tennisfronten, som ni förstår.

Martin Klizan kastade alldeles nyss in handduken mot Gilles Simon i deras kvartsfinalmöte i Rotterdam. Simon till semi alltså, via 6-7(6), 6-3, 3-0.

Riktigt tråkigt att Klizan inte kunde slutföra matchen. Kan dock inte påstå att det var överdrivet underhållande, rent spelmässigt är det sällan det när Simon står på ena sidan av nätet. Han är nog så nära en klassisk pusher man kan komma i dagens moderna tennis. Den korrekta svenska termen för Simons spelstil torde vara fösare.

För det är vad han är, och det är en adekvat beskrivning av vad han i regel gör. En fösare. Som föser runt bollen i banan.

• Klizan tar i från tårna och dundrar in en stenhård forehandcross.

• Simon svarar med att fösa tillbaka bollen över nät.

Nu tycker ni kanske att jag låter dräpande negativ och hatisk. I så fall missförstår ni mig en smula.

Jag gillar verkligen spelare som inte har några pretentioner i sitt spel, som är redo att spela fult och slugt för att vinna. Som Andy Murray. Eller Rafael Nadal och Novak Djokovic, för all del.

Simon är en taktisk räv. Han är makalöst bra på att hålla bollen vid liv (genom att fösa den över nät), hitta omöjliga vinklar och störa sin motståndares rytm. För oss tittare är det ofta sövande, frustrerande osnyggt och föga underhållande – men ack så effektivt (och visst bjuder även Simon på tennismagi emellanåt, det ska vi ha klart för oss).

Vad jag däremot inte står ut med är hans märkliga utsvävningar på banan, som skulle reta gallfeber på mig om jag var den som stod på andra sidan nätet. Som att han ska dricka vatten i tid och otid, gärna mitt under pågående game, att han ber bollkallen om en boll att slå på i motståndarens serve, att han skriker och svär och gnäller över fullt rimliga saker som att bollen klipper linjen med minsta möjliga marginal. Precis lika lite som jag står ut med Murrays outsinliga, ofta omogna kverulans under pågående match.

Sammantaget gör detta att jag känner en viss skadeglädje när han förlorar. Utifrån det perspektivet såg det inledningsvis ganska bra ut i dag. Klizan imponerade väl inte, men räddade ändå typ ett dussin breakbollar och bärgade slutligen första set.

Efter det gick det utför, och nu är alltså Gilles Simon klar för semifinal i en 500-turnering. Där möter han inte som väntat Roger Federer, utan Simons betydligt mer hedervärda landsman Julien Benneteau.

På den undre halvan i Rotterdam stångade sig Juan Martín del Potro förbi Jarkko Nieminen utan större bekymmer: 6-3, 6-4. I semifinalen möter han Grigor Dimitrov, som lite överraskande slog Marcos Baghdatis i en tresetare: 6-7(4), 7-6(0), 6-3.

Inte överraskande i allmänhet – Dimitrov hade trots allt 2-1 i inbördes möten inför matchen – men aningen oväntat eftersom Baghdatis sett rätt så övertygande ut hittills (slog Richard Gasquet i raka set i åttondelen).

Mot världssjuan del Potro borde det rimligtvis ta stopp för 21-årige Dimitrovs framfart i Rotterdam. Argentinaren borde inte låta chansen att, i Federers frånvaro, bärga titeln förhållandevis enkelt glida honom ur händerna.

Fast det kan vi så klart inte vara ett dugg säkra på, har vi lärt oss i år.

* * *

I San José är John Isner och Tommy Haas klara för semifinal, efter kvartsfinalsegrar över Xavier Malisse (7-6, 6-2) respektive Steve Johnson (6-4, 6-2).

Vilka som plockar semifinalplatserna på den övre halvan avgörs i natt. Milos Raonic möter Denis Istomin (en match Raonic rimligtvis bör vinna) och Sam Querrey möter Alejandro Falla.

I den sistnämnda är givetvis hemmahoppet Querrey favorit, men jag skulle inte avfärda Falla helt och hållet inför den här matchen. Hans flacka spel gör sig bra inomhus och han har sett stabil ut hittills i San José.

* * *

Rafael Nadal har så klart varit det stora samtalsämnet i Sao Paolo. Han drog sig ur dubbelturneringen, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hur många matcher han spelat totalt under denna och förra veckan, men det får en liten varningsklocka att ringa.

Överlag har han sett lika långsam och instabil ut som i Vina del Mar. Som jag påpekat tidigare tycker jag dock inte att man ska dra några förhastade slutsatser. Att han inte drog sig ur Sao Paolo (och i skrivande stund spelar kvartsfinal mot Carlos Berlocq) är positivt i sig eftersom det tyder på att knäna håller. Han hade aldrig ställt upp om han ansåg att situationen förvärrats efter Vina del Mar.

Nu är han dock fortfarande väldigt långt från sitt bästa. Skulle inte förvåna mig det minsta om han förlorar mot Berlocq i natt. Argentinaren må inte ha ett särskilt spektakulärt ATP-facit, men han är en stabil grusspelare som har alla verktyg för att sätta en haltande Nadal under stor press.

Turneringens klart bästa match spelades tidigare under dagen: David Nalbandian mot Nicolás Almagro.

Nalbandian vann till slut: 7-6(5), 3-6, 7-6(3), efter nästan två och en halv timmes spel. Det är nästan så att man tycker synd om Almagro (som dels vann den totala poängräkningen: 109-106). Han smackade in 28 servess och spelade överlag riktigt bra.

Men han har svårt för Nalbandian och tycks inte ha hittat formen än i år.

I semifinalen möter argentinaren Simone Bolelli, som följde upp sin chockseger över en otroligt loj Juan Mónaco i går med att utmanövrera Albert Montanes i kvarten: 6-4, 6-4.

På den övre halvan är 111-rankade Martin Alund klar för semi efter seger över Filippo Volandri i raka set: 7-5, 7-6(5). Alund halkade in i turneringen på ett bananskal, som lucky loser efter att Leonardo Mayer dragit sig ur på grund av ryggskada, och avfärdade 346-rankade Ricardo Mello enkelt i öppningsmatchen (6-4, 6-4). Det följde han sedan upp med en stabil seger över Jeremy Chardy (6-4, 4-6, 7-6).

Och nu är han då klar för semifinal i Sao Paolo. Inför turneringen hade han aldrig vunnit en ATP-match. Inte illa.

* * *

I Doha händer det grejer. Serena Williams hängde på fallrepet i kvartsfinalen mot Petra Kvitová men svarade för en typisk Serena-upphämtning i tredje set och säkrade slutligen semifinalplatsen – och positionen som världsetta: 3-6, 6-3, 7-5.

Detta alltså efter att ha legat under med 1-4 i avgörande set.

På måndag skriver 32 år, fyra månader och 24 dagar gamla Serena Williams därmed återigen historia, som världens äldsta världsetta genom tiderna (på damsidan). Rekordet hölls tidigare av Chris Evert, som var 30 år, elva månader och tre dagar gammal när hon avnjöt tronen för sista gången i november 1985.

I semifinalen möter hon Maria Sjarapova, som slog Samantha Stosur i raka set: 6-2, 6-4.

I den andra semifinalen möts nuvarande världsettan Victoria Azarenka och världsfyran Agnieszka Radwanska. Azarenka slog världssexan Sara Errani enkelt (6-2, 6-2) medan Radwanska utmanövrerade Caroline Wozniacki (6-2, 7-5).