Att deras final skulle gå till tre set var i mina ögon ingen högoddsare.

Att det skulle bli en mental fajt med ett avgörande på mållinjen kändes också givet.

Men jag måste säga att jag är en smula förvånad över matchbilden mellan Tomás Berdych och hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga.

Den var nämligen den helt omvända i jämförelse med Stockholm Open-finalen i höstas. Då var det Tsonga som var omutlig i två set, innan han plötsligt bjöd in Berdych och slutligen förlorade matchen.

I dag var faktiskt Berdych överlägsen i de två första seten. Inte en enda breakboll bjöd han på, och i andra set vann han fem servegame blankt – samtidigt som han hela tiden störde och satte press på Tsonga i fransmannens servegame.

I första set förvaltade han en av fyra breakbollar, vilket räckte till seger: 6-3.

I andra set brände han tre chanser men var som sagt själv helt omutlig i egen serve.

Tsonga har dock en osviklig förmåga att skaka av sig alla former av motgångar och lägga i en högre växel när så krävs. Ja, han är faktiskt mycket bättre på att kämpa sig ur ett underläge än att hålla distansen när han leder. Som att han är mycket mer bekväm i rollen som envis underdog än som matchdirigent, i alla fall mot tuffare motstånd.

I andra sets tiebreak plockade han fram alla sina offensiva vapen och trampade plattan i mattan. Räddade en matchboll med ett ess utav bara farten. På den nivån var det.

Oerhört kul, om än inte så chockerande, att se. På det här planet är Tsonga faktiskt inte långt ifrån Novak Djokovic. Djokovic har visserligen gjort konsten att vända underlägen till någon slags slentrianmässig vardagsmat, men världsåttan är expert på att göra de justeringar som krävs just när han upplever tung motgång i en match.

Kan möjligtvis vara därför han är sämre på att hålla en ledning, för att han är så van vid – och bra på – att göra justeringar i sitt spel, vilket i sådana lägen inte är nödvändigt. Ja, ofta direkt destruktivt.

Eller så vaggas han in i någon sorts falsk säkerhet och kan inte förmå sig själv att tända till, helt enkelt.

Hur som helst.

Trots att tiebreaket var jämnt, 8-6 till Tsonga, kändes det som det mest naturliga i världen att just Tsonga skulle vinna det. Från första till sista boll.

Och då svängde också pendeln åt fransmannens håll.

I avgörande set fixade han mycket lägligt sitt första servegenombrott i matchen redan i tredje gamet (efter några sylvassa returer, en missad breakboll och efterföljande dubbelfel från Berdych, något tjecken inför domaren skyllde på att Tsonga störde honom genom att stå och hoppa – vilket han alltid gör mot alla motståndare – när Berdych skulle serva).

Resten av matchen var, med facit i hand, en transportsträcka fram till matchboll för Tsonga, men givet världsåttans tidigare mentala kollapser var det trots allt spännande ända till slutet.

Nästan alla poäng Berdych vann i Tsongas serve i tredje set kändes som bjudningar från Tsonga. På det hela taget bjöds vi nästan på tre olika matcher i en och samma – utklassning från Berdych i första set, ett jämnt andra set med fortsatt övertag från Berdych och så utklassning från Tsonga i tredje: 3-6, 7-6(6), 6-4.

En riktigt kul match, med andra ord.

Och mest imponerande var faktiskt att se Tsonga exploatera den boost han fick efter tiebreaksegern och sedan hålla nerverna i styr även i rollen som överlägsen dirigent. Vågar till och med påstå att han spelade effektivt, i stället för spektakulärt, större delen av avgörande set.

Tänk om han kunde vara på det humöret genom en hel säsong?

Skön revansch för Tsonga efter förlusterna mot Berdych i Stockholm Open och World Tour Finals – vilket resulterar i karriärens tionde ATP-titel.

Desto bittrare för Berdych, som var den klart bättre spelaren i stora delar av matchen men inte när det gällde som mest. Såg stundtals uddlös ut i avgörande set, även i egen serve. Trötthet? Ja, med största sannolikhet. Såg inte ut att störas av någon skada.

Är inte alls förtjust i Berdychs beteende i underläge. Att betrakta motståndarens förberedelser i returtagandet som ett störningsmoment och gnälla inför domaren om det… Nej, det är under en topp 10-spelares värdighet (ja, det var lika ovärdigt när Rafael Nadal gnällde på Lukas Rosol i chockförlusten i Wimbledon förra året).

Ungefär som när Berdych lyckades få en boll omspelad mot Andy Murray i US Open i höstas, för att Murray tappade kepsen. Trots att både han, Murray, domaren och en hel tennisvärld visste att Berdych inte hade en chans på Murrays vinnande slag och därför borde ha sett mellan fingrarna på kepsfadäsen. Det hade helt enkelt varit det mest sportsliga.

Att bita ihop och kämpa vidare, trots att vinden vänt till Tsongas fördel, hade varit det sportsligare alternativet i den här matchen. I stället känner han sig alltså tvungen att gnälla över något så trivialt som att Tsonga studsar i gång sig själv, som något sorts peppande, inför en retur.

I vilket scenario är ett sådant beteende till gagn för den klagande spelaren, i det här fallet Berdych? Aldrig. Han blev förmodligen bara mer frustrerad av att inte bli hörsammad av domaren. Och Tsonga blev säkert bara mer triggad av sin motståndares osportsliga gnäll.

Okej, nu var det ju en världslig sak egentligen. Ingenting att kräva livstids avstängning för.

Men ändå. Man vill ändå ha högre tankar än så om en spelare som Berdych.

Nu är man nästan lite glad över att Tsonga plattade till honom och hans ego i det där tredje setet.

Nåväl.

Med tanke på hur mycket Berdych ändå generellt utvecklats på det mentala planet genom åren kan vi kanske också hoppas på en attitydförändring framöver.