Serena Williams coach Patrick Mouratoglou tycker att det var överraskande att det tog så lång tid för 15-faldiga Grand Slam-vinnaren att återta tronen som världsetta (vilket skedde i måndags, efter att Williams förlorat finalen i Doha mot Victoria Azarenka).

– Jag vet inte om hon brydde sig, men det var lite chockerande. Inget illa om Azarenka, som hade ett fantastiskt år hon också, men det är ganska chockerande att vinna två Grand Slams, OS-guld och Master-turneringarna plus några andra tävlingar (Madrid, Stanford, Charleston) och ändå bara vara världstrea, säger han.

– Så det pratas om att WTA borde se över hur de distribuerar poäng. Det är en stor skillnad på att vara Grand Slam-finalist och faktiskt vinna en Slam, och poängen kanske inte visar hur stor skillnaden är. De kanske borde ta en titt på det. Jag förstår att de vill att spelare ska spela hela året, men det är viktigt för personerna som tittar för att förstå tennis, fortsätter han.

Kan nog inte finnas överdrivet många personer ute i stugorna som inte håller med Mouratoglou om detta. Att Caroline Wozniacki, som till dags dato aldrig vunnit en Slam, kunde vara världsetta i totalt 67 veckor är givetvis inte bara ett kvitto på damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet utan också tecken på ett systemfel.

Serena Williams ställde visserligen upp i blott 13 turneringar förra året (plus två Fed Cup-omgångar) – men det är faktiskt bara fyra färre än 2012 års världsetta Victoria Azarenka. Hennes triumfer i Australiska öppna, fyra Premier-turneringar och en International borde därför ha stått sig slätt mot Williams två GS-titlar, OS-guld, tre Premier-triumfer och dessutom WTA Championships-buckla.

Anledningen till att Azarenka avslutade året som världsetta berodde på att hon utöver titlarna även tog sig till en GS-final (US Open, mot Williams) och två Premier-finaler, och däremellan ett gäng semifinaler och kvartsfinaler.

Det är kanske inte en helt klockren jämförelse eftersom Azarenka trots allt vann totalt sex titlar, men det ligger ändå nära tillhands att måla upp ett scenario där Andy Murray avslutat 2012 som världsetta efter sin seger i US Open och final i Wimbledon.

Problemets kärna ligger i den generösa distribueringen av poäng i de tidigare rundorna. I en Grand Slam-turnering ges vinnaren på damsidan 2,000 poäng, finalisten 1,400, semifinalisten 900 och kvartsfinalisten 500.

På herrsidan är siffrorna 2,000/1,200/720/360.

Och där man på herrsidan ger 25 ”kvalificeringspoäng” utöver de 10 poäng man får om man förlorar förstarundan, så delas det på damsidan ut poäng även i varje kvalrunda. Vinnarna i kvalet ges 60 rankningspoäng, plus 5 vid eventuell förlust redan i förstarundan.

Tar man sig vidare till andrarundan får man sedan hela 100 poäng – mot herrsidans 45.

Vid sidan av GS-turneringarna arrangeras sedan totalt nio Premier Mandatory/Premier 5-turneringar, där man kan inkassera max 1,000 och 900 poäng. Därefter kommer tio Premier-turneringar som vid seger ger 470 poäng och 31 International som ger 280.

Skillnaden gentemot ATP är dock likadan här som i GS-sammanhang: Det delas ut betydligt högre poäng i de tidigare omgångarna.

Det här är med andra ord ett system som inte nödvändigtvis belönar de bästa spelarna, i ordets rätta bemärkelse, utan snarare de mest aktiva av toppspelarna.

Tar du dig bara tillräckligt långt i de större turneringarna så räcker det helt enkelt för att hamstra nog med poäng för en topplacering. När Wozniacki avslutade 2011 som världsetta hade hon bärgat totalt sex titlar, varav blott två kom i de högre Premier-sammanhangen (Indian Wells, som är Premier Mandatory, och Dubai, som är Premier 5). I GS tog hon sig som bäst till semifinal (Australiska öppna och US Open).

Det är väl att likställa med att David Ferrer avslutat 2012 som världsetta.

Att detta är ett bristfälligt rankningspoäng borde det inte råda någon som helst tvekan om. Även ATP:s system har fortfarande sina skavanker, men vid förändringen 2009 tycker jag att många luckor tätades.

Och att det dröjde så här lång tid för Serena Williams, trots hennes sagolika 2012, att återta tronen som världsetta borde fungera som signal för WTA att det är dags att göra om och göra rätt, för att låna en redan alldeles för utsliten klyscha.