En kvartsfinal mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal – i Franska öppna? Otänkbart.

Tydligen så otänkbart att surret nu börjat gå om att ändra seedningen inför årets andra Grand Slam-turnering.

Tunga namn som Henri Leconte och John McEnroe har redan gått ut och ”krävt” att gruskungen Nadal ska få en högre seedning än nummer fem – och det är ytterst troligt att han blir just femteseedad i och med att David Ferrer i skrivande stund har ett försprång på 1,000 poäng på världsrankningen.

Vad jag tycker om Lecontes och McEnroes utspel? Dumheter. Och nonsens.

Det är klart att det kan kännas orättvist att tidernas störste grusspelare inte ens blir semifinalsseedad i den Grand Slam-turnering han vunnit sju gånger, och således riskerar att möta världsettan och rivalen Djokovic redan i kvartsfinalen.

Men att omkullkasta ett helt system och ge honom frikort för att han varit långtidsskadad kan bara sluta illa. Visst, på kort sikt kanske vi ”slipper” en episk batalj mellan de två favoriterna redan i kvartsfinalen, men den lilla glädjen överskuggas av orättvisan i att göra en så drastisk förändring för en enda spelares skull.

Låt oss till att börja med tagga ner en smula och vila på hanen. Jag bedömer att sannolikheten för att arrangörerna ska ändra seedningssystemet är typ 1 procent. Att seeda helt och hållet linjärt efter världsrankningen är ett i grunden bra system. På grus och hardcourt ser jag ingen som helst anledning att använda sig av ett dynamiskt system, som Wimbledon, och det är föga troligt att arrangörerna bakom Franska öppna vågar göra en så stor och kontroversiell förändring redan i år (om någonsin).

Vad gäller Wimbledons sätt att seeda i allmänhet tycker jag att det är mer relevant att ta hänsyn till prestationer på gräs eftersom det finns så få turneringar på underlaget. ”Grässpecialister” (som förvisso är ett utdöende släkte) bör därför premieras i seedningsprocessen.

Eftersom det finns så många grusturneringar (22 på ATP-touren, för att vara exakt) känns det däremot helt irrelevant att ge grusspecialister positiv särbehandling i Franska öppna.

Världsrankningen är ett kvitto på spelarnas prestationer 52 veckor tillbaka i tiden och är därför ett lika rättvist som välfungerande system. Att kopiera Wimbledons system i Paris, Melbourne eller New York skulle bara kännas ytterst godtyckligt.

Låt oss därför hoppas att Franska öppna-arrangörerna slår dövörat till och låter Lecontes och McEnroes dumheter passera obemärkt förbi. Och då menar jag inte bara i år, utan över huvud taget.