Måste börja den här analysen i lite fel ände. Brukar som bekant fokusera på det spelmässiga, men det är svårt att inte beröra två för matchen rysligt avgörande sekvenser.

• Först i tredje set, när Rafael Nadal har breakboll och Novak Djokovics backhandcross döms ut av huvuddomaren. Linjedomaren hade dock dömt in den – och på hawkeye får vi tittare se att bollen touchar linjen. Djokovic blir märkbart frustrerad över domslutet (spelarna får dock inte se hawkeye eftersom det inte används för domslut i Franska öppna) och blir sedan fullständigt krossad i det setet: 6-1 till Nadal.

• I avgörande set – efter att Nole vänt två underlägen och räddat sig kvar när Nadal servade för matchen vid ställning 5-4 i fjärde set – får världsettan ett tidigt break och håller sedan sin serve fram till 4-3. Vid 40-40 pressar han ut Nadal i hörnen, tvingar fram en defensiv lobb från spanjoren, avancerar mot nät och gör sig redo för smash – men tappar balansen och faller in i nätet efter slaget. Eftersom reglerna säger att en spelare inte får nudda nätet över huvud taget förlorar Djokovic poängen, vilket innebär breakboll för Rafa. Världsfyran missar den men förvaltar nästa och kvitterar därmed till 4-4.

Den första sekvensen var tveklöst avgörande för utgången av tredje set, men saknar helt betydelse under resten av matchen. Om Nadal avgjort redan i fjärde set hade det säkert snackats om domarskandal och så vidare, men det förlorare sin relevans när Djokovic kom tillbaka så starkt och brottade till sig både momentum och setet.

Den andra sekvensen, däremot. Ja, den är matchavgörande.

Men domarskandal?

Nej. Regler är regler. Spelarna får inte vidröra nätet, hur öppet läget än är, hur självklar poängen än är, hur utspelad den andre spelaren än är. Djokovic tappade balansen och ramlade in i nätet. Solklart poängavdrag.

Vilket är jäkligt synd. För visst känns det bittert när en match av sådana episka proportioner avgörs på ett så snopet sätt?

Nu säger jag inte att Djokovic utan tvekan hade vunnit om han satt den där smashen rent och sedan hållit sin serve – men 3-5 i ett avgörande set är en riktigt brant uppförsbacke även för en grusspelare av Nadals kaliber. Särskilt mot Novak Djokovic.

Eftersom den här regeln normalt knappast ger upphov till några tveksamheter känns det lite drastiskt att börja gapa om regeländring, men kanske behöver den ses över. Jag menar, den poängen ska bara gå till Djokovic, Nadal hade ju inte en chans att rädda den smashen.

Typ som i förra årets US Open-semi mellan Andy Murray och Tomás Berdych, där Murrays keps blåste av mitt under en poäng. Murray hade då precis slagit en för Berdych helt otagbar forehand och hade alltså utan tvekan vunnit den poängen om inte kepsen blåst av.

Att Murray tappade kepsen och Djokovic balansen hade således noll relevans, kan tyckas – poängen var ju redan i praktiken vunnen.

Dock svårt att säga hur en regeländring skulle se ut. På sätt och vis är det logiskt att en regel är så här enhetlig och oantastlig, och därför inte lämnar något som helst utrymme till mänskliga felbeslut.

Nåväl.

Den där poängen blev hur som helst indirekt avgörande, såtillvida att Nadal tack vare den kunde klamra sig kvar i matchen.

En match som bjudit på det mesta i tennisväg. Alltifrån blytunga baslinjedueller, massivt försvarsspel, eleganta stoppbollar, omöjliga passeringar, snabba tempoväxlingar och brinnande intensitet. Setsiffrorna 6-4, 3-6, 6-1, 6-7(3), 9-7 säger väl egentligen allt om den känslomässiga bergochdalbana som dessa båda mästare bjöd fansen och tittarna på.

Djokovic gick som väntat ut hårdast. Bombade på med offensiva grundslag och jobbade Nadal i sidled. Mixade upp med stoppbollar för att tvinga spanjoren även i djupled.

Nadal hängde dock med riktigt bra, och när även han höjde aggressiviteten och intensiteten fick han också ett litet övertag. Det räckte till matchens dittills enda break och setseger med 6-4.

I andra set skiftade momentum och Djokovic pressade tillbaka Nadal ordentligt med ursinnig offensiv. Nadal bryter till 3-2, men Djokovic svarar med att vinna fyra raka game och kvitterar.

I tredje set sker dock incidenten med Djokovics backhandcross med breakboll mot sig. Döms alltså ut och Nadal tar kommandot. Går fram till 5-0 i fenomenal attacktennis.

Djokovic uppträder oerhört lojt i det här setet och tv-kommentatorerna börjar spekulera i en eventuell skada (eftersom Djokovic tagit sig för ryggen under matchen – vilket han i och för sig brukar göra – och lämnade banan mellan andra och tredje set).

6-1 till Nadal, som ser ut att gå mot en säker 3-1-kross.

I fjärde set får Nadal återigen ett tidigt break. Djokovic bryter tillbaka, men tappar sin serve på nytt – och Nadal får chansen att serva för matchen vid ställning 6-5. Han missar sin chans och förlorar sedan all momentum.

Djokovic vinner efterföljande tiebreak enkelt med 7-3 och kvitterar till 2-2.

Och det är avgörande set som kom att gestalta precis hela matchen. Det är liksom som om det här setet är en gestaltning av hela matchen i miniatyr.

Svag start från Nadal ger Djokovic en komfortabel 2-0-ledning. Han är sedan den klart bättre spelaren – servar stabilt och naggar hela tiden på Nadals serve. Vid några tillfällen ser spanjoren faktiskt till och med trött ut, och förlorar många poäng på att han inte hinner justera sin position bakåt i banan när Djokovics returer landar på hans fötter.

Så kommer då den där snubbelsekvensen vid 4-3 till Djokovic. Det är som att den poängen och det gamet ger Nadal en välbehövlig injektion av energi, styrka, självförtroende och beslutsamhet.

Därifrån svarar han för några av sina absolut bästa servegame i matchen. Då har han under hela setet sakta men säkert höjt intensiteten och aggressiviteten lite i taget, och börjar nu skörda frukterna av sitt hårda slit. Han är kvar i matchen och han vet att han kan vinna.

Det känns faktiskt som att Nadal efter att ha fått det där breaket med sig slutar vara rädd för att förlora och i stället går in helhjärtat för att vinna.

Från 4-4 och framåt bjuds vi överlag på den absolut bästa tennisen i matchen – och några av årets tveklöst bästa dueller.

Som när Nadal räddar en blytung inside out-forehandcross med en loop som likt en magnet vrider sig in mot linjen. Eller som när Djokovic räddar Nadals stenhårda forehandcross med en ännu hårdare backhand – i steget.

Det var verkligen två av världens absolut mest imponerande atleter som gjorde upp om den där finalplatsen.

Ser man till matchbilden som helhet kan man säga att den var svängig. Böljade fram och tillbaka, men det var ofta Djokovic som dikterade spelet. Nadal å sin sida försvarade sig helt otroligt bra och tvingade världsettan att slita hund för varenda liten poäng.

Nadal hade dock även han krut i bössan. Framför allt hans raka forehand i Djokovics forehandhörn var ett giftigt vapen. Världsfyran lurade ofta Djokovic att slå en snäv backhandcross, som Nadal kunde kliva fram på och avsluta med det där rysligt effektiva forehandslaget.

De snabba omställningarna var också avgörande för Nadal. När Djokovics backhand klickade i inledningen av matchen – och framför allt i tredje set – identifierades och exploaterades den svagheten omgående och resolut av Nadal.

När Nole sedan fick i gång sin backhand, och speciellt den för honom så oerhört viktiga raka backhanden (främst i Nadals backhandhörn), justerade spanjoren och attackerade då huvudsakligen Djokovics forehand i stället.

Tycker faktiskt att Nadal överraskade rent taktiskt. Det är en oerhört svår balansgång att skifta mellan försvar och attack mot en så snabb, flexibel och bollsäker spelare som Djokovic. Lägen som mot de allra flesta andra spelarna på touren betraktas som vidöppet kan liksom lika gärna visa sig vara en lömsk fälla, slugt gillrad av en av världens absolut bästa tennispelare.

Också imponerande av Rafa att inte vika ner sig mentalt i avgörande set. Ett set som Djokovic klev in i med ett stort övertag i och med sin bragdvändning i fjärde set. Måste ha känts oerhört tungt att missa chansen att serva hem matchen där i slutet av fjärde.

Vad har vi att säga om Djokovic då?

Han gör en minst lika bra match som Nadal.

Okej, det kom några sedvanliga fokusdippar för serben. Dels en långvarig i tredje set och sedan en direkt avgörande i femte set, där han tappar sin serve blankt vid ställning 8-7 till Nadal och därmed förlorar matchen.

Nu bröts han visserligen inte direkt efter den där nätfadäsen vid 4-3, men han låter sig påverkas av det så till den milda grad att han likväl tappar gamet några poäng senare.

Överlag tycker jag dock att Djokovic spelar helt rätt – hög offensiv press, flyttar runt Nadal lite som han vill både i djupled och sidled, returnerar väldigt aggressivt (särskilt i fjärde och femte set, betydligt sämre returtagande i matchens inledande tre set), matar grundslag mot Nadals backhand, servar stabilt och så vidare.

Han har verkligen både ingredienserna och receptet som krävs för att koka ihop en triumfsoppa mot Nadal på grus – och han lyckas med en hårsmån genomföra den hela vägen in i mål.

I slutänden handlar det om marginaler. Nadal hade dem på sin sida i dag. Djokovic hade otur och slarvade i viktiga lägen.

För att knyta ihop det: Offensivt tycker jag att Djokovic var den bättre spelaren, defensivt Nadal. Taktiskt var det huggsexa, men i avgörande set var det Nadal som vann den mentala kampen.

Matchen höll på i över fem och en halv timme, men frågan är om det spelar någon roll på söndag. Jag tror inte det. David Ferrer och Jo-Wilfried Tsonga gör i skrivande stund upp om den andra finalplatsen och vinnaren där kommer därför att ha kortare återhämtningstid än Nadal, vilket jämnar ut oddsen angående den fysiska biten.

Efter den här kämpasegern tror jag inte Nadal viker ner sig mot någon – eller något.