Det är ju ingen direkt hemlighet att tennisens forna ”stormakt” Sverige successivt tappat precis all sin stjärnglans – och att det som nu återstår är en helt utbränd, sorgligt misskött och nattsvart liten kolbit.

Det blir extra tydligt så här i Grand Slam-tider.

1987 var så många som 18 av 128 spelare i huvudturneringen i Franska öppna från Sverige på herrsidan. Och det var nästan lika många i Wimbledon samma år: 14.

När nu Wimbledon drar i gång på måndag kunde statistiknörden i mig inte låta bli att backtracka och följa det svenska tennisförfallet år för år – givetvis med just Wimbledon som utgångspunkt.

Vad som följer är en lista över antalet svenska herrspelare i Wimbledons huvudturnering från 1990 till 2013 (OBS: Siffrorna gäller enbart singelspelare).

Varning för dyster läsning…

1990: 13
1991: 11
1992: 8
1993: 10
1994: 6
1995: 8
1996: 9
1997: 8
1998: 8
1999: 7
2000: 8
2001: 7
2002: 3
2003: 4
2004: 5
2005: 5
2006: 3
2007: 3
2008: 3
2009: 1
2010: 1
2011: 1
2012: –
2013: –

Vi hade alltså i genomsnitt 9,6 spelare i Wimbledons startfält åren 1990-1994, i snitt 8 spelare åren 1995-1999, i snitt 5,4 åren 2000-2004, i snitt 3 åren 2005-2009 och 0,5 åren 2010-2013.

Mellan åren 1990 och 2001 hade vi som sämst sex spelare i startfältet (1994). Mellan 2002 och 2013 har vi som bäst haft fem spelare i startfältet (2004-2005). Det ger ju en ganska tydlig bild av den svenska tennismisären – om den inte redan var tydlig nog.

I skrivande stund är liksom Patrik Rosenholm Sverigeetta.

Var vi hittar honom på rankningen? Tja, på plats… 503. Hans toppnotering i karriären är 362 (vilket han nådde i juli förra året).

Värt att notera är att endast sex olika svenska spelare deltagit i Wimbledon sedan 2003: Robin Söderling, Jonas Björkman, Thomas Enqvist, Thomas Johansson, Joachim Johansson och Andreas Vinciguerra (Björkman och Thomas Johansson spelade i samtliga turneringar åren 2003-2008, Söderling 2003-2011).

Det här förfallet återspeglas så klart också på rankningen. Vid en genomgång av antalet svenskar på topp 100 vid årets slut sedan 1990 är mönstret nästan identiskt:

1990: 12 spelare inom topp 100 på världsrankningen vid årets slut. Stefan Edberg världsetta, Jonas Svensson världselva. 4 spelare inom topp 50.

1991: 9 inom topp 100. Edberg fortfarande världsetta, Magnus Gustafsson världstolva. 5 spelare inom topp 50.

1992: 8 inom topp 100. Edberg världstvåa, Henrik Holm 19-rankad. 4 spelare inom topp 50.

1993: 11 inom topp 100. Edberg världsfemma, Gustafsson 14-rankad. 7 spelare inom topp 50. Ett litet uppsving jämfört med föregående två år, alltså. Jonas Björkman gör entré!

1994: 8 inom topp 100. Edberg världssjua, Magnus Larsson 19-rankad. 4 spelare inom topp 50.

1995: 8 inom topp 100. Thomas Enqvist världssjua, Larsson 17-rankad. Edberg nere på plats 23. 5 spelare inom topp 50, fyra av dem bland de 30 bästa i världen.

1996: 10 inom topp 100. Enqvist världsnia, Edberg 14-rankad. 5 inom topp 50. Thomas Johansson, som tio år senare är en av bara tre deltagande svenskar i Wimbledon, gör entré.

1997: 8 inom topp 100. Björkman världsfyra, Magnus Norman 22-rankad. 6 spelare inom topp 50, fyra av dem bland de 30 bästa i världen.

1998: 7 inom topp 100. Johansson 17-rankad, Enqvist 22-rankad. 5 spelare inom topp 50, tre av dem bland de 30 bästa i världen.

1999: 8 inom topp 100. Enqvist världsfyra, Norman 15-rankad. 3 spelare inom topp 50.

2000: 8 inom topp 100. Norman världsfyra, Enqvist världsnia. 4 spelare inom topp 50.

2001: 6 inom topp 100. Johansson 18-rankad, Enqvist 24-rankad. 4 spelare inom topp 50.

2002: 3 inom topp 100. Johansson 14-rankad, Enqvist 44-rankad, Björkman 48-rankad. Precis som i Wimbledon är det mellan 2001 och 2002 som det riktigt stora raset sker. Inte speciellt konstigt att de här två sakerna hör ihop eftersom kvalificering till Grand Slam-turneringarna har med aktuell rankning att göra, men ändå talande att inga fler svenskar lyckades slå sig in på topp 100 under säsongens återstående sex månader efter Wimbledon.

2003: 4 inom topp 100. Björkman 30-rankad, Robin Söderling 60-rankad. Joachim ”Pim-Pim” Johansson gör entré och Enqvist slår sig in på topp 100 igen, medan Thomas Johansson trillar ur.

2004: 5 inom topp 100. Joachim Johansson världselva, Thomas Johansson 30-rankad. 3 spelare inom topp 50.

2005: 4 inom topp 100. Thomas Johansson 13-rankad, Joachim Johansson 53-rankad. Bara en spelare inom topp 50.

2006: 3 inom topp 100. The Rise of Robin, som med sin 25-plats är enda svensk inom topp 50.

2007: 3 inom topp 100. Söderling-Björkman-Johansson still going strong. I alla fall i ett år till…

2008: 1 spelare inom topp 100. Johansson dalade ner till runt 200 innan han meddelade sin pensionering i juni året därpå. Björkman lade racketen på hyllan efter Wimbledon 2008 (i singel, fortsatte spela dubbel fram till dåtidens motsvarighet till World Tour Finals samma år).

2009: 1 spelare inom topp 100. Söderling världsåtta efter sin final i Franska öppna, åttondelsfinal i Wimbledon och kvartsfinal i US Open.

2010: 1 spelare inom topp 100. Söderlings bästa avslutning på en säsong (var dock världsfyra under två och en halv månad det året, 10 januari till 21 mars – hans toppnotering under karriären).

… och så avslutar vi med en riktigt sorglig bild, nämligen den senaste gången vi hade en svensk spelare inom topp 100:

Det har alltså gått 13 månader sedan vi sist hade en topp 100-spelare från Sverige – och då var Söderling inte ens aktiv när han som the last man standing låg där och skvalpade på plats 67. Sist vi hade en aktiv topp 100-spelare var som bekant för nästan två år sedan – i Swedish Open 2011, Söderlings till dags dato sista turnering.

När man ser de här siffrorna ter det sig än mer obegripligt hur man på allvar kunde tro att Thomas Johanssons Grand Slam-seger i Australiska öppna 2002 var något annat än en isolerad händelse och inte ett tecken på svensk tennis fortsatt goda form.

Men.

Vi kan ju trösta oss med att den där utbrända, sorgligt misskötta och nattsvarta lilla kolbiten kanske återfår sin forna glans.

Om typ 10-20 år.

I bästa fall.