Allting började redan i februari.

Rafael Nadals comeback efter sju månaders frånvaro hade gått som på räls. Federico Delbonis, Daniel Gimeno-Traver och Jeremy Chardy hade alla avfärdats enkelt i raka set.

Finalen inledde han med att vinna sitt sjunde raka set i Vina del Mar.

Då kom vändningen.

Den dittills i princip helt okände Horacio Zeballos satsade allt på ett kort. Spelade så aggressivt och offensivt han bara kunde. Matade tunga grundslag djupt mot Nadals backhand, servade stenhårt, gav spanjoren minimalt med utrymme att kliva fram med sin fruktade forehand. Det gav resultat, och med det kom också självförtroendet – vilket i sin tur gjorde att han vågade ta större risker och spela med små marginaler.

Just den där dagen hade han alla marginaler på sin sida och bärgade sedermera sin största triumf någonsin.

De som höjde Zeballos till skyarna, kallade honom hjälte och förväntade sig fler heroiska insatser från argentinaren har sedan dess fått ett bryskt uppvaknande. Resultaten har uteblivit och i takt med att den vanliga vardagen gjort sig påmind igen har också 28-åringens stjärnglans mattats. Precis som väntat, för vissa av oss.

Horacio Zeballos är nämligen inget utöver det vanliga. Han är inte extraordinär. Han är inte den näste Roger Federer eller Novak Djokovic.

Han är en helt vanlig spelare, just nu rankad 46 och som bara mäktat med fem ATP-segrar sedan den där titeln i Chile för nästan fyra månader sedan.

Och det är just precis det som gör honom så speciell.

Ingen hade ju höjt på ögonbrynen om det varit Djokovic eller någon annan toppspelare som vunnit den där finalen. Det var trots allt Nadals första turnering på över sju månader. Visserligen ett gångbart argument även i det här fallet, men hade det varit en världsstjärna så hade det med stor sannolikhet gått mer obemärkt förbi.

Det Horacio Zeballos bevisade den där dagen är att Rafael Nadal är mänsklig. Till och med på grus. Och att även han har taktiska sårbarheter. De har alltid funnits där och genom åren exploaterats av såväl Djokovic som Federer, men få av spelarna utanför den absoluta toppen har vågat.

De senaste åren har lägre rankade spelare haft sådan enorm respekt för spanjoren på grus att de blivit totalt överkörda bara för att de själva (och alla andra) i princip förväntat sig att bli just överkörda.

Efter Vina del Mar dröjde det knappt en månad innan nästa hardhitters framgångsrikt nyttjade samma taktik som Zeballos – Ernests Gulbis och Juan Martín del Potro i Indian Wells. Deras offensiva kavalkader räckte inte till seger, men båda hade inledningsvis stora spelmässiga övertag (tills bränslet tog slut).

Mönstret upprepade sig i Monte Carlo – där en attackglad Grigor Dimitrov pressade Nadal till tre set i kvartsfinalen och en överlägsen Novak Djokovic vann finalen i raka set – och Rom, där Gulbis återigen vann första set (den här gången med 6-1!) och långa stunder var den klart bättre spelaren.

Det är därför inte särskilt överraskande att gruskungen tappade två set redan i sina två första matcher (dubbelt så många som han förlorade under hela fjolårsturneringen) i årets Franska öppna. Det är helt enkelt fler som vågar försöka slå honom på allvar nu. Som vet att det går och tror att de själva kan göra det.

Den stora frågan är på vilket sätt det påverkar honom inför en eventuell semifinal mot Djokovic, för hur spanjoren kunde tappa set mot 59- respektive 35-rankade Daniel Brands och Martin Klizan på Roland Garros (där han efter gårdagens seger över Fabio Fognini har osannolika 55-1 i matchfacit) är enkel att besvara: De hade bara gjort sin hemläxa.

Efter Vina del Mar kommer Nadal inte längre undan med att bärga busenkla segrar trots svagt spel – ens på grus.

Tacka Horacio Zeballos för det.