Jag fascineras alltid av snacket om dagens plågsamt långsamma spel och hur vissa tycks föredra 1990-talets pangpangtennis med 50 servess per match och spelare parkerade framme vid nät.

Att gräset är långsammare nu än förr i tiden råder det ingen som helst tvekan om, det finns massor av vetenskapliga bevis för att så är fallet och det är inte heller någon hemlighet att framför allt underlaget i Wimbledon förändrats under 2000-talet. När tid finns kan vi titta lite närmare på det.

Men just i dag vill jag fokusera på det som många alltså kallar för ”dagens plågsamt långsamma grästennis”. Eller ja, dagens plågsamt långsamma tennis över huvud taget, i och med att främst Rafael Nadal, Novak Djokovic, Andy Murray och David Ferrer med sin snabbhet, bollsäkerhet och svårpenetrerade defensiv satt en helt ny standard för långa och malande dueller.

Personligen uppskattar jag utvecklingen generellt. Homogeniseringen stör mig – det borde helt enkelt finnas utrymme för fler turneringar med underlag av det snabbare slaget. Allt kan inte vara långsamt hela tiden. Men generellt föredrar jag dagens mer krävande baslinjedueller framför serve & volley.

Åter till gräset: Är det verkligen så långsamt som vissa vill påskina? Bjuder dagens gyllengröna guld på lika malande tennis som dess brunröda motsats gruset?

Svar: Nej.

Eftersom jag har ett förhållandevis nördigt intresse för siffror och statistik i allmänhet och tennismatematik i synnerhet så bestämde jag mig för att ta en närmare titt på några matcher i Queen’s Club Championships i London, den av de två nu pågående grästurneringarna (den andra är Gerry Weber Open i tyska Halle) vars underlag har tveklöst bäst kvalitet.

Vi börjar med onsdagens match mellan Lleyton Hewitt och Grigor Dimitrov (slutade 6-4, 6-3 till Hewitt):

• Matchlängd: 1 timme, 8 minuter fördelat på 2 set och 19 game.

• Snittlängd per set: 34 minuter.

• Snittlängd per game: 3,5 minuter.

• Antal spelade poäng totalt: 110.

• Antal slag totalt: 475.

• Längsta duell: 15 slag.

• Antal dueller med 10 eller fler slag: 5.

• Antal dueller med 5 eller färre slag: 74.

• Genomsnittligt antal slag per duell: 4,4. 

Matchens längd och gamens genomsnittliga längd i tid räknat är inte så överdrivet relevant i sammanhanget, eftersom det är betydligt fler faktorer än banans underlag som där måste tas i beaktande.

För sakens skull kan påpekas att det är ungefär samma snitt som i flera inomhusturneringar på hardcourt jag jämfört med (till exempel Dimitrov-Bernard Tomic i Rotterdam eller Jo-Wilfried Tsonga–Tomás Berdych i Marseille; jämförde den spelade tiden med matcher i inomhusturneringar eftersom hardcourt inomhus i regel är det näst snabbaste underlaget, efter gräs).

Vad som däremot är intressant att titta på här är just duellerna räknat i slag.

I statistiken har jag utelämnat de tre dubbelfel som slogs, eftersom dubbelfel inte är att betrakta som en duell. Ess och servewinners finns dock med i siffrorna.

Då ska också påpekas att den här matchen bjöd på blott sex ess (tre från Hewitt, lika många från Dimitrov) och två servewinners (det vill säga en serve där motståndaren inte lyckas få tillbaka bollen i spel).

Detta är alldeles särdeles intressant eftersom ess och servewinners brukar dra ner genomsnittet när man granskar sådana här siffror.

Ett snitt på 4,4 slag per duell är så klart väldigt lågt, och att den längsta duellen varade i blott 15 slag, att endast fem dueller bestod av tio eller fler och att så många som 78 dueller (av totalt 110, minus tre dubbelfel) var fem eller färre tycker jag är ett ganska bra kvitto på att dagens grästennis inte alls är så långsam som vissa vill få det till.

Det här är inte speciellt överraskande siffror. Gräs är ett väldigt speciellt underlag som ställer särskilda krav på spelarna. När en lirare som Daniel Evans (rankad 277, ganska kompetent på gräs men helt omeriterad) från en central position vid baslinjen kan slå en inte ens särskilt snäv forehandwinner förbi Juan Martín del Potro (som hade varit helt rätt i position om matchen spelats på hardcourt), då förstår man liksom att gräs inte är som andra underlag.

Har så klart även jämfört med andra matcher under turneringen, och samtliga har gett ungefär samma utfall. Även i de senare omgångarna, då gräset varit lite mer slitet och då i regel brukar bjuda på längre dueller eftersom spelarna får bättre fotfäste i den ”ränna” som uppstår nere vid baslinjerna.

Som exempel kan nämnas matchen mellan Andy Murray och Marinko Matosevic i går (6-2, 6-2):

• Matchlängd: 57 minuter fördelat på 2 set och 16 game.

• Snittlängd per set: 28,5 minuter.

• Snittlängd per game: 3,5 minuter.

• Antal spelade poäng totalt: 97.

• Antal slag totalt: 411.

• Längsta duell: 11 slag.

• Antal dueller med 10 eller fler slag: 1.

• Antal dueller med 5 eller färre slag: 60.

• Genomsnittligt antal slag per duell: 4,3.

Ja, ni ser ju. 4,3 slag per duell, bara en duell med tio slag eller fler. 60 med fem eller färre. Betydligt färre slag och generellt snabbare spel än på hardcourt, som ju brukar kunna bjuda på en del dueller som varar uppåt 20-30 slag.

Ska bli intressant att se hur siffrorna för semifinalerna och finalerna blir, eftersom motståndarna i de senare rundorna i regel är lite mer jämbördiga. Tycker i och för sig att Dimitrov-Hewitt på gräs är en ganska jämn matchup, men ni förstår nog vad jag menar.

Nåväl.

Tills vidare kan vi väl slå fast att gräset trots allt inte är så långsamt, om än inte lika snabbt som förr? Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert att göra minst en uppföljning inför, under och/eller efter Wimbledon.

Vi får se om det hinner bli någon radikal ändring till dess.