Finalnerver.

Med vilket annat ord kan den här matchen sammanfattas?

Jag kommer på några till: Kollaps. Härdsmälta. Haveri. Magplask.

First things first.

Marion Bartoli gjorde en riktigt bra insats. Hon levererade – precis som hon gjort genom hela turneringen.

Men spelade hon magiskt? Hade hon krossat Serena Williams, Agnieszka Radwanska eller någon annan med mer erfarenhet i dessa sammanhang?

Nej.

Hon spelade riktigt bra. Kanske inte på den absoluta toppen av sin kapacitet, men nära. Hon gav Sabine Lisicki minimalt med utrymme att jobba sig in i matchen.

Men hon fick också enormt mycket hjälp från 24-rankade tyskan, som var helt ur gängorna redan när hon klev ut på banan och inte hängde med för fem öre i första set. Servade bedrövligt (slog in blott 54 procent förstaservar, vann bara 36 procent av dem) och returnerade ännu sämre (vann sju av 22 poäng i Bartolis serve). De oprovocerade misstagen stod som spön i backen.

För det mesta behövde Bartoli faktiskt inte ens anstränga sig för att störa Lisickis matchrytm. Det räckte med att hålla bollen i spel och vänta på en miss från tyskan (slog totalt 25 oprovocerade misstag i matchen, vilket är mycket med tanke på Wimbledons generösa sätt att räkna).

Bartoli joggade hem första set med 6-1. Vann poängen med överlägsna 31-17.

I pausen verkade det som om Lisicki laddat om. Hon höll sin serve enkelt och visade sedan större initiativförmåga i Bartolis serve.

Men den mentala upphämtningen blev kortvarig.

Setets tredje game varade i över tio minuter, och här kom det som skulle bli spiken i kistan för Lisicki. Bartoli vinner en av matchens längsta, och bästa, dueller med en helt makalös rak backhand, vilket ger henne breakboll. Lisicki tappar sin serve och faller tillbaka ner i formsvackan från första set.

Reprisbilderna visade att den där makalösa bollen från Bartoli landade på fel sida av linjen med någon centimeters marginal. Om Lisicki utmanat (och då fått poängen med sig) hade matchbilden under resten av setet nog kunnat se en aning annorlunda ut.

Lisicki repade sig nämligen aldrig riktigt efter den där missen. Matchen rann henne ur händerna och plötsligt hade Bartoli 5-1. Hon praktiskt taget gav bort tre raka game i hennes hittills viktigaste match i karriären.

Hon räddade förvisso tre matchbollar i egen serve, bröt sedan Bartoli och höll fram till 5-4, men närmare än så kom hon aldrig.

I vad som skulle bli matchens sista game plockade Bartoli fram några av sina absolut bästa servar i matchen, höll blankt – och bärgade sin första Grand Slam-titel med ett ess: 6-1, 6-4.

Utan att förminska Bartolis insats (hon har gjort en genomgående bra turnering och blev i dag den sjätte spelaren under Open era att vinna Wimbledon utan att tappa set) är det helt omöjligt att inte känna sig snuvad på en riktigt bra final. Faktum är att den här finalen till och med var sämre än den mellan Li Na och Victoria Azarenka i årets Australiska öppna, och den var långa stunder fullkomligt bedrövlig.

Vilket känns extremt bittert. På förhand hade den ju en mängd intressanta ingredienser: två skrällfinalister, de första i Wimbledon utan tidigare Grand Slam-triumfer sedan 1998 (då tredjeseedade Jana Novotvá besegrade 16-seedade Nathalie Tauziat), den första finalen utan Serena Williams, Victoria Azarenka eller Maria Sjarapova sedan Franska öppna 2011.

Dessutom där en av finalisterna (Lisicki) slagit ut förstaseedade Williams (i åttondelen) och fjärdeseedade Agnieszka Radwanska (i semin) på vägen mot final.

Nu fick vi en Wimbledonsegrare som visserligen inte tappat set, men som inte mött en enda spelare rankad inom topp 15 och som sprang hem den viktigaste matchen av alla tack vare sin motståndares totala haveri.

Missförstå mig rätt här. Bartoli hade mycket väl kunnat vinna även om Lisicki inte låtit sina nerver kuva henne så totalt. Men det är svårt att säga annat än att matchbilden hade blivit väsentligt annorlunda om hon kommit upp i samma nivå som mot Samantha Stosur, Williams och Radwanska – matcher där hon bjöd på övertygande spel på i princip alla plan.

Lisickis bittra sorti gav Bartoli guldeufori – och i slutet av dagen är det alltid segrarna som räknas.

Bartoli må ha fått en enkel resa till finalen, men väl där gjorde hon det som stora spelare gör:

Hon gav allt och spelade på topp.

Det kan inga enkla lottningar eller haverier i världen ta ifrån henne.