Så var vi plötsligt framme vid den allra sista tävlingsdagen.

Två Wimbledon-veckor går onekligen väldigt fort.

De toppseedade spelarna har fallit som käglor, men nu står vi ändå här med världsettan och världstvåan i final.

Novak Djokovic mot Andy Murray.

Den överlägsna, och tyvärr ofta styvmoderligt behandlade, världsettan mot publikfavoriten Murray.

Och vad har vi att vänta oss i dagens final?

Den blir förmodligen väldigt välspelad. Murray har en förmåga att plocka fram det bästa ur Djokovic, rent taktiskt (han spelar sällan lika blixtrande offensivt mot Murray som mot Rafael Nadal). Trots att underlaget är gräs kommer vi nog bjudas på en hel del strategiskt välavvägda dueller (eller ”nötande långtråkiga”, som vissa väljer att beskriva dem som).

Jag tror att det blir Djokovic som mestadels håller i taktpinnen. Det brukar vara så när de här båda möts.

Innan vi dyker ner i en djuplodande analys av förmodad matchbild kan vi ta en titt på siffrorna inför den här finalen. Vi börjar med Djokovic:

• Totalt 20 spelade set, 204 games (89 av dem i de två senaste matcherna).

• 275 winners totalt, i genomsnitt 45 per match. Som mest 80 (i semifinalen mot Juan Martín del Potro, som gick till fem set; i snitt 16 per set, vilket motsvarar 48 i en tresetare).

• 112 oprovocerade misstag, i snitt 18,6 per match (inför semifinalen låg snittet på 12,8 per match).

• 25 vunna returgame, i snitt 4,16 per match.

• I snitt 77,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 93 procent, mot Jeremy Chardy i tredje omgången). 64,6 procent i andraserve (som bäst 81 procent, mot Florian Mayer i första omgången). Bara sju dubbelfel på sex matcher.

• Totalt 76 ess, i snitt 12,6 per match.

Och så fortsätter vi med Murray:

• Totalt 21 spelade set, 207 games (90 av dem i de två senaste matcherna).

• 249 winners totalt, i genomsnitt 41,5 per match. Som mest 49 (mot Jerzy Janowicz i semifinalen).

• 102 oprovocerade misstag, i snitt 17 per match.

• 29 vunna returgame, i snitt 4,8 per match.

• 80,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 85 procent, mot Lu Yen-hsun i andra omgången och mot Tommy Robredo i tredje omgången). 57,3 procent vunna poäng i andraserve (som bäst 71 procent, mot Janowicz i semifinalen).

• Totalt 80 ess, i snitt 13,3 per match.

Det finns några intressanta detaljer i den här statistiken att analysera närmare inför finalen: Djokovic slår in 65 procent förstaservar och vinner alltså i genomsnitt 77,6 procent av dem. Murray slår in nästan lika många, 64,5 procent, och vinner 80,6 procent av dem. Har dessutom smaskat in fler ess totalt.

Det är anmärkningsvärt. Trodde faktiskt att Djokovic skulle ha det statistiska övertaget i egen serve, sett till just de siffrorna.

Ett övertag har han dock, trots allt – eftersom Murray bara vinner i snitt 57,5 procent av poängen i andraserve. Där kommer Djokovic sannolikt att vara obarmhärtig och bärga en del enkla poäng.

Vad gäller underlaget är det mycket svårare än jag trodde för bara två veckor sedan att peka ut en spelare som gynnas. Murray är teoretiskt den bättre av de båda på gräs. Rör sig naturligare, störs inte av den lägre (och mer oförutsägbara) bollstudsen och får mer utdelning på sin giftiga slice.

Djokovic har historiskt haft vissa problem på gräs (bortsett från det magiska 2011), till stor del beroende på att han får mindre tid på sig att förbereda sin sving och att höjden på bollstudsen inte är idealisk för honom.

I årets Wimbledon har han dock sett fullständigt orubblig ut. Rör sig lika ledigt på det gyllengröna gräset som på det röda gruset (dessutom ännu bättre nu när gräset vid baslinjen nötts ner). Egentligen bara i semifinalen mot del Potro som han halkat runt och haft lite problem med stadigheten.

När allt detta nu är sagt kan vi gå vidare med att poängtera fem saker som talar för respektive spelare. Vi börjar återigen med Djokovic:

1. FORMEN. Det går inte att säga annat än att världsetta är i superform. Gjorde inte sin bästa match i turneringen mot del Potro (som i sin tur spelade på toppen av sin förmåga) i semin men vann ändå det avgörande setet tryggt och var aldrig nära att förlora.

2. MOTIVATIONEN. Djokovic har bestämt sig för att vinna. Han har återhämtat sig från det tunga nederlaget mot rivalen Nadal i Franska öppna och är fast besluten att bärga sin andra titel i Wimbledon.

3. SERVEN. Djokovic har varit en riktigt skicklig servare de senaste tre-fyra åren. Den är inte den mest imponerade beståndsdelen i hans spel, men är en aning underskattad. I Wimbledon har han servat kassaskåpssäkert – vilket legat till grund för hans enklare segrar fram till semifinalen.

4. PSYKET. Djokovic är förmodligen den mentalt starkaste spelaren på touren. Han har en kuslig förmåga att plocka fram sin absolut bästa tennis när det behövs som mest. Det väger upp de formsvackor han ofta hamnar i mitt under pågående match med råge, eftersom han nästan alltid vinner de viktigaste poängen.

5. VINNARSKALLEN. Novak har vunnit sex Grand Slam-titlar – fem av dem de senaste tre säsongerna. Spelade fyra raka GS-finaler från Wimbledon 2011 till Franska öppna 2012 och vann tre av dem. Har nått finalen i åtta av de senaste elva Grand Slam-turneringarna (bara missat Franska öppna 2011, Wimbledon 2012 och Franska öppna 2013). Djokovic vet vad som krävs för att vinna – och han gör det ofta.

Och så fortsätter vi med Murray:

1. PUBLIKEN. Supportrarna har lärt sig att älska världstvåan kompromisslöst, och har burit fram sitt hemmahopp under hela turneringen. I finalen kommer publiken uteslutande att stå på Murrays sida. Trots Djokovics dominans de senaste åren åtnjuter han inte samma kärlek som Roger Federer på gräset i Wimbledon.

2. SJÄLVFÖRTROENDET. Skotten har utvecklats enormt på det mentala planet. Visst, han skriker fortfarande ut sin frustration och har ibland ett väldigt negativt kroppsspråk, men nu för tiden hittar han sätt att omvandla det till positiv energi. Han gräver djupare och tar sig ur knepiga underlägen med en helt annan sorts beslutsamhet i dag – som mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen.

3. SPELSINNET. Andy Murrays taktiska speluppfattning och ”court coverage” kommer verkligen till sin rätt på gräs. När bollträffen inte finns där och spelet sviker har han alltid alternativa lösningar och strategiska ess i rockärmen. Han är en sällsynt smart tennisspelare, helt enkelt.

4. VARIATIONEN. Även Murrays varierade slagregister kommer till sin absoluta rätt på gräs. Slicen biter bättre, han får högre utdelning i egen serve. Men framför allt: tempoväxlingarna och de snabba omställningarna ger större effekt.

5. DEN MENTALA GRAN SLAM-SPÄRREN. Ja, att den inte finns där längre, alltså. Den där spärren, som i princip fick honom att krevera av pressen, försvann redan delvis efter Wimbledon-finalen och guldet i London-OS förra året. I Wimbledon gjorde han en fantastisk match och vann sitt första set i en GS-final, i OS slog han Federer i raka set. Det lade grunden för karriärens första GS-buckla i US Open samma höst.

Jag har tippat Djokovic som vinnare i årets Wimbledon och tänker stå fast vid det. Tror däremot inte att det blir en särskilt enkel seger för världsettan. Murray kommer troligen inte att bjuda på samma offensiva kavalkad som del Potro i semin, men skotten har onekligen andra vapen att utmana Djokovic med.

Hoppas så klart på en femsetare, men tror att Djokovic kan springa hem det här i fyra set. Vem som gynnas i ett eventuellt skiljeset är inte helt lätt att svara på, men tror ändå att det i så fall är Djokovic. Tror inte att den fysiskt krävande semifinalen påverkar honom så speciellt mycket i dag. Han har haft tillräckligt med tid till återhämtning.

Det var det.

15.00 smäller det. Du kan givetvis följa hela kalaset på www.aftonbladet.se. Undertecknad kommer att direktrapportera hela finalen. Ses då!