Vilken tennisdag vi har bjudits på, gott folk!

Det hela började med en episk semifinal mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro.

Eller ja, den kändes inte så episk till en början. Båda servade visserligen riktigt bra, men Djokovic naggade hela tiden på del Potros serve och bjöd knappt på någonting alls i egen (argentinaren vann blott sju av 31 poäng i sina returgame).

Djokovic fick rättvist med sig breaket och bärgade första set med 7-5.

I andra set svarade han för ett oerhört lojt servegame (slog bland annat en illa vald stoppboll och kom sedan helt fel i positioneringen, vilket gav del Potro tre breakbollar) och hamnade i tidigt underläge. Kunde sedan inte förvalta någon av sina totalt fem breakbollar och tappade setet: 4-6.

Tyckte att Djokovic spelade väldigt otåligt under i stort sett hela andra set, och det fortsatte in på tredje. När det var dags för tiebreak hade världsettan vunnit svaga en av totalt tio breakbollar. Kändes som att han ibland hade svårt att hänga med i det höga tempot och framför allt att slå igenom del Potro, men försökte lik förbannat gång på gång göra just det.

Här anser jag att han borde ha försökt dra ner tempot i stället. Nu är inte hans backhandslice den bästa på touren, men han borde ha nyttjat den oftare än han gjorde. Men framför allt – han borde ha kapat lite fart i sina grundslag och letat vinklar i stället. Tvingat ut del Potro mer i sidled, som han gjorde i första set.

I tiebreaket slog argentinaren bort sig nästan direkt, och dessutom på ett helt bedrövligt sätt. Djokovic hade räddat två smashar och sedan halkat. Världsåttan hade alltså bara behövt peta bollen över nät för klockren winner. I stället dundrar han den i nät.

Efter den fasäden vinner han inte en enda poäng och Djokovic vinner tiebreaket enkelt med 7-2.

I mitten av fjärde set får han sedan ett break med sig, men lyckas inte fullborda. De båda följs åt till ett nytt tiebreak, där Djokovic har två matchbollar. Han bränner båda – och del Potro vänder 4-6 till 8-6.

Novak visar dock omgående varför det är han och inte del Potro som är överlägsen världsetta. I avgörande set får han med sig det där livsviktiga breaket vid 4-3 och får chansen att serva hem matchen.

Efter 46 minuters spel (det näst kortaste setet i matchen) säkrar han slutligen finalplatsen genom att förvalta sin totalt tredje matchboll: 7-5, 4-6, 7-6(2), 6-7(6), 6-3.

Semifinalen i sig blev betydligt mer spännande än vad många hade förväntat sig, men jag måste säga att Djokovic långa stunder inte spelade i närheten av så bra som han gjort tidigare under turneringen – medan del Potro ibland var snudd på omänsklig. Att slå så där extremt hårda forehands från i princip vilken position som helst i banan… Makalöst. När den är hundraprocentig, då är del Potros forehand den tveklöst bästa på touren. I alla fall sett till ren kraft och precision.

Men åter till Djokovic. Det var som att han hade bestämt sig för att spela på ett visst sätt och sedan vägrade vika en tum från sin gameplan, trots att den egentligen hade behövt finjusteras under matchens gång. 48 oprovocerade misstag (mot del Potros 37) är väldigt högt för Djokovic – särskilt med tanke på Wimbledons generösa sätt att räkna just oprovocerade misstag.

Att världsettan slog 80 winners är ännu ett kvitto på den här offensiva strategin. Den gav honom segern i slutänden, men personligen tror jag att han kunnat vinna betydligt enklare om han spelat mer på säkerhet, med större tålamod och nött ner The Tower from Tandil.

Jag är därför en aning kluven till Djokovics prestation i dag. Å ena sidan är det imponerande att slugga sig fram till seger mot en så kraftfull spelare som Juan Martín del Potro, särskilt när han spelar på den här fantastiska nivån. Å andra sidan är jag förundrad över att han inte valde en taktiskt smartare och mer tålmodig strategi.

Hur den här fysiskt krävande drabbningen påverkar honom inför finalen är svårt att säga, men visst hade han gått ut på banan med betydligt större självsäkerhet på söndag om han tagit en mer övertygande skalp i dag.

* * *

Andy Murray fick en något enklare väg till sin fjärde raka Grand Slam-final (Wimbledon och US Open 2012, Australiska öppna och Wimbledon 2013; stod över årets Franska öppna).

Jättetalangen Jerzy Janowicz vann visserligen ett jämnt första set i tiebreak, men tappade sedan två raka set innan det var dags att stänga taket – till Murrays stora förtret.

Janowicz hade då gnällt på domaren i varenda sidbyte under tredje set, eftersom han tyckte att det var för mörkt för att spela vidare. Murray å sin sida ansåg att det knappt var mörkt och att domarens beslut att stänga taket var orättvist.

Är benägen att hålla med Murray här. Tyckte inte att det såg särskilt mörkt ut, och att stänga taket runt 20.30 lokal tid… Nej, det var besynnerligt. Kändes som att domaren föll för Janowicz påtryckningar.

Inte så konstigt med tanke på att han då befunnit sig i något av ett stim, vunnit fem raka game och vänt 1-4 till 6-4.

Det där 20 minuter långa avbrottet medan taket stängdes spelade dock inte så överdrivet stor roll, skulle det visa sig. Snarare positivt för Murrays del. Världstvåan tog en dusch, svalde förtreten – och körde över Janowicz i fjärde set. Matchsiffrorna blev klara 6-7(2), 6-4, 6-4, 6-3 till skotten.

Ja, den här matchen var enklare för Murray än Djokovics semi mot del Potro, men bakom siffrorna döljer sig något annat än en enkel seger per se.

Murray hade vissa problem i dag, nämligen. Han hade otroligt svårt att hitta lösningar på Janowicz serve (inte så konstigt i och för sig – polacken hade ett snitt på 212 km/h i förstaserve i första set). Hans räddning blev ofta den egna serven. Dels för att den i dag var stabil och dels för att Janowicz inte returnerade särskilt bra alls.

Först när Janowicz började tappa sitt övertag i egen serve (förmodligen på grund av det tilltagande mörkret, om vi frågar honom) så kunde också Murray jobba sig in i matchen. Janowicz hade sina chanser i andra set, men det var Murray som tog tillvara på sina och utjämnade. Behöver nog inte påpeka att det är aningen vanskligt att ligga under med 1-4 i tredje set i en Grand Slam-semifinal. Nu tror jag visserligen att Murray hämtat upp ett 1-2 underläge, men ändå.

Fjärde set blev hur som helst snudd på en överkörning. Janowicz – som såg ut att ta i precis allt vad han hade i egen serve, till följd av en hel del missade förstaservar – blev bruten omgående och var helt chanslös i sina returgame.

Murray avslutade matchen med ännu ett break.

Efter alla de skrällar vi bjudits på i årets Wimbledon är det ändå världsettan och världstvåan som gör upp om titeln på söndag, alltså – men de gör det utan att ha glänst i sina respektive semifinaler.