Hamburg och Gstaad.

Det är inte ofta man ser spelare av Roger Federers kaliber i dessa 500- respektive 250-turneringar.

Faktum är att han inte spelat på gruset i Hamburg sedan 2008 (sista året som Master) och i Gstaad sedan 2004. Vilket givetvis har att göra med att de här båda tävlingarna är insprängda mellan den kortlivade grässäsongen och höstens hardcourtsäsong.

Eftersom Gstaad var den första ATP-turneringen Federer någonsin spelade, för 15 år sedan (fick wildcard 1998), så har spekulationerna om att han kanske ska meddela sin pensionering givetvis dragit i gång.

Federer åkte tillsammans med Rafael Nadal och Jo-Wilfried Tsonga ut ur årets Wimbledon med buller och bång redan under första veckan. Federer tappade förkrossande 1,955 poäng på sin chockförlust mot 116-rankade Sergej Stakvhovskij.

Som direkt följd av det är schweizaren nu blott världsfemma – och utanför topp 4 för första gången på tio år. I slutet av juli går han miste om sina 450 poäng från OS-finalen förra året, som han av fullt naturliga skäl alltså inte kan försvara. Han har dessutom 1,000 poäng att försvara i Cincinnati inför US Open i slutet av augusti.

Kan det därför finnas någon annan förklaring till hans medverkan i 500-turneringen German Tennis Championships i Hamburg nästa vecka och 250-turneringen Gstaad Open veckan efter?

Nej, jag tror inte det.

Att jaga självförtroende inför höstens hardcourtsäsong på grus – världsfemmans tveklöst sämsta underlag – känns väldigt märkligt. Att meddela sin pensionering i Gstaad bara veckor efter att återigen ha bedyrat att han siktar mot OS i Rio de Janeiro 2016 är visserligen inte helt omöjligt, men känns inte sannolikt.

Federer ligger i skrivande stund över 1,000 poäng bakom världsfyran Nadal (som inte har några poäng alls att försvara resten av året) och nästan 1,500 poäng bakom trean David Ferrer. Eftersom Ferrers poäng i OS är non-countable (åkte ut redan i åttondelsfinalen och har bättre resultat i 250- och 500-turneringar som räknas in i hans poängtotal) hade glappet till spanjoren blivit nästan 2,000 poäng inför US Open, förutsatt att de gör snarlika resultat i turneringarna inför årets sista Grand Slam.

Det här är så klart bekymmersamt för Federer, som väldigt gärna vill bli semifinalseedad på Flushing Meadows. Vinner han Gstaad och Hamburg, och gör bra ifrån sig i Cincinnati och Montréal (stod över förra året), så har han åtminstone en teoretisk chans att gå om Nadal eller Ferrer inför US Open.

Det är verkligen ingen lätt uppgift eftersom Nadal som sagt inte har några poäng alls att försvara och Ferrer blott 10 poäng i Cincinnati (stod över Toronto), men det är teoretiskt möjligt.

Och när vi nu fått det överstökat kan vi raskt gå vidare till de goda nyheterna.

För visst finns det positiva aspekter av hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad.

Det måste ju rimligtvis ta kål på ryktena om hans skadade rygg.

De har florerat sedan Indian Wells, då han själv faktiskt gick ut officiellt med att han var skadad (men tonade ner det ordentligt efter förlusten mot Nadal i åttondelsfinalen), och tog fart igen under grussäsongen.

Det främsta argumentet för detta har varit hans serve. ”Han servar inte lika hårt”, heter det. ”Han har inte samma tyngd i förstaserven”, och så vidare.

Det är i sådana lägen det lönar sig att vara statistiknörd. Då kan man nämligen kontrollera och analysera dylika påståenden. Vilket ibland är direkt nödvändigt, eftersom det som bekant är ganska lätt att lura ögonen.

Jag har gått igenom en mängd tillgänglig data för att syna det här påståendet. Tittat på Federers genomsnittliga hastighet i förstaserve, andraserve och totalt, samt hårdast noterade serve, i Wimbledon 2012/2013 (plus finalen mot Andy Roddick 2009), Franska öppna 2013 och US Open 2011. Dessutom tittat närmare på inte mindre än 15 enskilda matcher.

De enda matcherna som verkligen sticker ut är Wimbledon-finalen 2009 mot Roddick, där Federer smaskade in en förstaserve i 217 km/h, i Wimbledon-semifinalen mot Novak Djokovic 2011 då hans genomsnittliga hastighet i förstaserve var 191 km/h och i första omgången i Wimbledon 2013 mot Victor Hanescu där hans förstaserve låg på svaga 170 km/h.

(Observera att det i vissa Wimbledon-matcher diffar i totalen. Detta beror på att siffrorna presenterats i mph utan decimaler. Jag har valt att omvandla alla siffror rakt av, även den totala. Som exempel är totalen egentligen 158 km/h om förstaserve är 170 och andraserve 146, men eftersom jag omvandlat den siffra som står angiven i källan – i exemplet ovan 102 mph – blir det i stället 164 km/h. Anledningen till att jag gjort på det här viset är att det är omöjligt att avgöra vilken eller vilka siffra/or det är som saknar decimal – förstaserve, andraserve eller total – och därmed gör totalen felaktig.)

Vi börjar med årets Wimbledon:

Federer vs Hanescu 2013, 1R:
1a serve: 170 km/h
2a serve: 146 km/h
Totalt: 164 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Stakhovskij 2013, 2R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 204 km/h

… och Wimbledon 2012:

Federer vs Ramos, 1R:
1a serve: 183 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Fognini, 2R:
1a serve: 188 km/h
2a serve: 160 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Benneteau, 3R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 156 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Malisse, 3R:
1a serve: 177 km/h
2a serve: 154 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 196 km/h

Federer vs Juzjnyj, kvartsfinal:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 177 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Djokovic, semifinal:
1a serve: 191 km/h
2a serve: 165 km/h
Totalt: 181 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Murray, final:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 178 km/h
Hårdaste: 209 km/h

… och fortsätter med Franska öppna 2013:

Federer vs Carreno-Busta, 1R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 148 km/h
Totalt: 165 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Devvarman, 2R
1a serve: 180 km/h
2a serve: 152 km/h
Totalt: 166 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Benneteau, 3R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Simon, 4R
1a serve: 188 km/h
2a serve: 153 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Tsonga, kvartsfinal
1a serve: 184 km/h
2a serve: 150 km/h
Totalt: 167 km/
Hårdaste: 205 km/h

… och avrundar med Wimbledon-finalen 2009:

Federer vs Roddick, final
1a serve: 189 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 173 km/h
Hårdaste: 217 km/h

Vi kan dessutom addera US Open 2011 till ekvationen. Där har jag nöjt mig med ett genomsnitt för hela turneringen och inte studerat enskilda matcher i detalj:

1a serve: 185 km/h
2a serve: 151 km/h
Totalt: 168 km/h
Hårdaste: 212 km/h

Granskar man dessa siffror är resultatet tydligt: Federers genomsnittliga servehastighet är ungefär likadan nu som för två år sedan. Den enda match som sticker ut negativt är förstarundan mot Victor Hanescu i årets Wimbledon, där hastigheten i förstaserve låg på blygsamma 170 km/h – och totalt på 164 km/h.

Den matchen vann Federer för övrigt i raka set. Tappade blott fem game (6-3, 6-2, 6-0).

Men även siffrorna mot Xavier Malisse i förra årets Wimbledon är blygsamma: 177 km/h i förstaserve och 170 km/h totalt. I den matchen noterade han dessutom den svagaste av sina hårdaste servar: 196 km/h. En av blott tre matcher i denna jämförelse som hans hårdaste serve inte nått upp till 200 km/h (andra- och tredjerundan mot Devvarman respektive Benneteau i årets Franska öppna utgör övriga två).

Mot Gilles Simon i åttondelsfinalen hade han en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 188 km/h. I kvartsfinalen mot Tsonga låg den på 184 km/h. I de två matcherna klockade han servar på 205 km/h eller snabbare. Detta alltså med ett par matcher i kroppen.

Jag vet inte vad ni säger, men för mig är det ett väldigt tydligt tecken på att eventuella ryggproblem inte hämmar just serven om man slår hårdare ju längre in i turneringen man kommer. Det faller på sin egen orimlighet. Likaså att spela fyra turneringar på fem veckor inför US Open (Hamburg och Gstaad på grus, Montréal och Cincinnati på hardcourt).

Den genomsnittliga hastigheten i förstaserve mot Stakhovskij låg på 186 km/h. Andraserven på 159 km/h. Hårdaste serven 204 km/h. Det är snudd på identiska siffror i jämförelse med finalen mot Andy Murray 2012, som ju till större delen spelades under tak. Den matchen vann som bekant Federer.

Det här är så klart inget bevis för att Federer faktiskt inte har problem med ryggen. Det är mycket möjligt att han har det. Den där ryggen har spökat för honom genom i stort sett hela karriären, även om schweizaren själv aldrig gjort någon stor sak av det.

Det är däremot ett bevis för att de eventuella ryggbesvären inte påverkar hans servande. Jag menar, jämför vi Franska öppna 2013 med US Open 2011 så skiljer det blott 2 km/h (185 km/h i snitt i US Open 2011, 183 km/h i Franska öppna 2013).

Och den lilla skillnaden är inte ett dugg konstig. Federer är trots allt snart 32 år gammal. Det vore väldigt konstigt om han servade lika hårt nu som typ 2007-2010 (då han oftare slog servar mellan 210 och 220 km/h).

Dessutom har Federers serve aldrig handlat om råstyrka. Att han genom åren varit så framgångsrik just i egna servegame har att göra med hans variation och att han har en väldigt svårläst serverörelse och oförutsägbart servemönster.

Själv tror jag att Federers eventuella ryggproblem är högst begränsade och inte stör honom nämnvärt. Anledningen till att han gjort så slätstrukna figurer så här långt i år tror jag uteslutande beror på hans schemaläggning.

Inte själva schemat i sig, utan att han tar mycket ledigt. Det krävdes som ni vet enormt mycket för att han skulle nå upp till den höga nivå han spelade på förra året. I hans ålder tror jag att det är en nödvändighet att pressa så extremt hårt för att hänga med i toppen.

Vad gäller just serven är det snarare hans ojämnhet som blivit ett problem de senaste åren. Tittar vi på de senaste sju Grand Slam-turneringarna – från Australiska öppna 2012 till Wimbledon 2013 – slår han visserligen in 64,5 procent förstaservar, vilket är nästan exakt vad hans karriärsnitt ligger på.

Men granskar man varje enskild turnering blir den här ojämnheten framträdande:

Australiska öppna 2012: 60,4 procent.
Franska öppna 2012: 58,5 procent.
Wimbledon 2012: 66 procent.
US Open 2012: 67 procent.
Australiska öppna 2013: 64,5 procent.
Franska öppna 2013: 65,2 procent.
Wimbledon 2013: 70,5 procent.

Siffrorna anger alltså hur många förstaservar Federer slår in i genomsnitt per match i respektive turnering. Han vinner fortfarande närmare 90 procent av sina servegame (88 procent i år), men om självklart blir han sårbar om antalet förstaservar varierar från match till match – särskilt om dipparna råkar komma mot toppspelare.

De tävlings- och träningstimmar han nu tillryggalägger tycks inte vara tillräckligt för att han ska kunna hålla en spelmässigt jämn nivå (och då syftar jag inte på serven). Han har sett ganska långsam ut på banan och haft svårt att hitta bollträffen i år, i alla fall mot tuffare motstånd. Mot dussinspelare kan en spelare som Federer ligga och puttra på en lägre nivå och ändå se fullständigt överlägsen ut, men det funkar inte mot topp 10-spelare (eller råtaggade underdogs, bevisligen).

Det är i alla fall där jag hittar svaret på hans tillkortakommanden: engagemanget. Han måste helt enkelt lägga ner ofantligt mycket mer tid på sin tennis för att kunna konkurrera med den absoluta toppen. Det tycker jag att vi sett prov på väldigt många gånger i år redan. Och någon rimligare förklaring till att han tappat så oerhört mycket konkurrenskraft på bara några månader (från Australiska öppna) kan inte jag se.

Tycker för övrigt att hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad är ytterligare ett litet bevis för det. Han vill framför allt samla poäng, men också till viss del spela tävlingsmatcher.

Varför skulle han annars välja att ställa in en månadslång semester (ja, ni hör ju – han ställer in en av alla de där efterlängtade semestrarna) mellan Wimbledon och Canada Open?