Vi behöver egentligen inte orda så mycket om finalen i Cincinnati. John Isner gjorde en riktigt bra match. Väldigt väldigt nära hans absolut högsta nivå.

Och han hade sina chanser. Först två breakbollar i första set, som dessutom råkade vara setbollar. Men Rafael Nadal visade som så många gånger förr prov på sin enorma mentala styrka – och avslutade setet med skoningslösa 84 procent vunna poäng bakom sin förstaserve (att jämföra med servekanonen Isners mer blygsamma 69 procent).

I tiebreaket fick han ett tidigt minibreak med sig, som han skänkte tillbaka några poäng senare. 18 poäng krävdes för att slutligen avgöra setet, och det var till Nadals favör.

Andra set var en ganska lågmäld historia, och hettade till lite först i sjunde gamet då Nadal tvingas rädda ytterligare en breakboll. Även andra set går till tiebreak. Väl där är Isners energiläckage ett faktum och Nadal bygger upp en komfortabel 5-1-ledning. Nadal förvaltar sedan sin första matchboll (i Isners serve) vid ställning 6-3 och vinner sin första Cincinnati Masters-buckla via 7-6(8), 7-6(3).

• Hans 26:e Master i karriären.

• Femte bara i år.

• Tredje på hardcourt.

• 15:e raka segern på underlaget.

• Nionde titeln totalt, på elva finaler.

• Säsongens 53:e seger (blott tre förluster).

Dessutom tar han över platsen som världstvåa från Andy Murray när nya världsrankningen släpps i morgon. På säsongsrankningen är han nu 2,200 poäng före Novak Djokovic.

Detta bäddar givetvis för att Rafael Nadal tar över den absoluta tronen någon gång under hösten. Kanske redan efter US Open, som står för dörren.

2,200 poäng är ett ordentligt försprång, och såvida spanjoren inte kollapsar fullständigt kommer det sannolikt inte att krympa mer än marginellt under de dryga tre månader som återstår av säsongen 2013.

Han kommer givetvis också att bära favoritskapet i årets sista Grand Slam. Tycker nog att man ska vila lite på hanen i det avseendet. Nadal har spelat fantastiskt bra på hardcourt hela året – främst i Montréal och Cincinnati – men vi vet inte hur mycket det faktum att det då är bäst av fem set kommer att påverka.

De närmaste konkurrenterna då, hur ligger de till inför US Open?

Well. Djokovics resultat den senaste tiden oroar. Han pekade tidigt ut att Franska öppna var säsongens huvudsakliga mål, men förlorade i semifinalen mot Nadal.

Därefter klargjorde han att han bestämt sig för att vinna Wimbledon i stället. Det såg ju ut att gå bra. Riktigt bra. Ända fram till finalen, där han föll i raka set mot hemmafavoriten Andy Murray, efter en gastkramande semifinal mot Juan Martín del Potro.

Sedan dess har han, med sina mått mätt, gjort ganska svaga insatser i Montréal (semifinalförlust mot Nadal) och Cincinnati (kvartsfinalförlust mot Isner).

Detta i sin tur innebär att han inte vunnit en titel sedan Monte Carlo i april. Totalt blott tre i år (Australiska öppna, Doha, Monte Carlo).

Att jämföra med Djokovic anno 2011 är orättvist eftersom han spelade på en snudd på omänsklig nivå då. Men just nu når han bara stundtals upp till nivån från 2012. Det räcker inte. Inte nu när Nadal är i så makalöst bra form.

Och det är svårt att inte tänka i banor som att det finns någon annan bakomliggande orsak än bara spelmässig. Tyckte att han kändes mentalt matt på ett för honom väldigt ovanligt sätt i Wimbledon-finalen. Likaså mot Isner i Cincinnati. Personliga problem? Eller har han tappat självförtroende efter de tunga förlusterna under våren och sommaren?

Svårt att säga. Men klart är att han måste höja sig avsevärt om han ens ska ta sig till final i US Open.

Andy Murrays tidiga respass de senaste två veckorna ska man nog inte dra för stora växlar på. Att vinna Wimbledon var tveklöst en enorm mental urladdning för honom. Kanske är det så enkelt som att han inte riktigt hunnit ladda om än. Med tanke på hans överlag starka säsong kan man inte annat än hålla honom som en av toppkandidaterna till US Open-titeln.

Och så slutligen: Roger Federer.

Matchen mot Tommy Haas var bedrövlig. Fullständigt bedrövlig. I alla fall i ett och ett halvt set. Personligen tycker jag att han ”borde” ha förlorat den – och med det menar jag inget värre än att Haas sumpade matchen. Han hade den helt i egna händer, men krampade.

Däremot var det väldigt bra att Federer fick chansen att växa in i den matchen och sedermera vinna den. För det gav ju honom chansen att möta sin nemesis Nadal, vilket tvingade schweizaren att hitta en nivå han inte nått upp till på mycket mycket länge. Plågsamt länge, faktiskt.

Även här ska vi nog vänta med att dra på för stora växlar efter just den insatsen. Säsongen har hittills varit en smärre katastrof för Federer och när världsrankningen uppdateras i morgon är han ”bara” världssjua. Det spel han visade upp mot Nadal var imponerande, men förändrar inte det faktum att rankningen mer rättvist speglar hans generella nivå 2013.

Ryggen är en faktor. Enligt egen utsago har den krånglat för honom de senaste månaderna, vilket påverkat hans spel. Personligen tror jag att det är en direkt effekt av hans bantade schema – och då menar jag inte antalet turneringar han spelar. Nej, jag fick tidigt känslan av att han lägger ner alldeles för lite tid på sin tennis över huvud taget i år.

Att han dragits med ryggproblem under många år är ingen hemlighet, och jag misstänker att hård men minutiöst planerad träning varit avgörande för att det inte skulle påverka honom spelmässigt.

Att han tappat så enormt mycket i konkurrenskraft på oerhört kort tid, just i år då han bevisligen inte ägnat tennisen i närheten av lika mycket tid som förra året (då han gjorde en av sina bästa säsonger på flera år), tyder på det.

Jag tror inte att några underverk kommer att kunna ske under hösten. Framför allt tror jag att hans chanser att bärga sin 18:e Grand Slam-buckla är försvinnande små – snudd på obefintliga – eftersom han bara är kvartsfinalseedad.

Men jag hoppas att han kan ge tennisen en sista riktigt ärlig chans innan det är dags att lägga av.

För om det fortsätter så här, då tror jag faktiskt att det kommer ske ganska snart. Federer älskar visserligen tennis, men han hatar att förlora. Håller den här negativa trenden i sig kommer han tvingas se fram emot många många förluster, och det är han nog inte överdrivet sugen på.

Jag tror att han lurade sig själv lite efter förra säsongen. Att han liksom inbillade sig att hans obestridliga talang skulle räcka för att hålla maskineriet i gång trots minskat underhåll.

Nu hoppas jag att han insett sitt misstag (vilket valet att spela i Hamburg och Gstaad tidigare i somras tyder på) och väljer att stampa plattan i mattan resten av året. Sen får det bära eller brista.

De där ryggproblemen är på lite samma nivå som Nadals knädito just nu. Tycker personligen att det inte råder någon tvekan om att Nadal inte var hundraprocentig i Wimbledon, men att han skulle ha varit ”skadad”… Nej, inte i ordets rätta bemärkelse. Bara om en kronisk åkomma kan räknas som ”skada” när den råkar göra sig påmind, vilket den säkert gjorde mot Steve Darcis.

Att Nadal inte kunde gå för fullt berodde på det oerhört tuffa spelschemat under våren i kombination med att han inte hade tillräckligt med tid på sig att spela in sig på gräset. Han var sliten, helt enkelt. Eller snarare: hans knän var det.

Nåväl.

Alla andra då?

Ptja. Juan Martín del Potro visade återigen upp enorma brister i sitt spel i både Montréal och Cincinnati. Framför allt på det mentala planet, men också det fysiska. Han har förtvivlat svårt att hålla en jämn nivå under en hel match, även i tresetare. Mycket förmodligen på grund av bristfällig uthållighet, något jag varit inne på många gånger förut.

Tomás Berdych kan förvisso utmana toppspelarna, men i Grand Slam-sammanhang? Nej, där har han en bit kvar fortfarande. David Ferrer räcker inte till. Jo-Wilfried Tsonga är fortsatt skadad. Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori, Benoit Paire med flera är fortfarande på tok för valpiga.

Jerzy Janowicz? Är på förhand en av ynglingarna med störst potential att gå långt i US Open, men hela vägen? Osannolikt.

Nej, att det blir någon av topptrion Nadal, Djokovic eller Murray lyfter bucklan på Flushing Meadows är ju ingen högoddsare direkt.

* * *

Tänker på förekommen anledning avsluta den här texten med några rader om ”vårt nordiska hopp” Frederik Nielsens kvalframgångar i 250-turneringen i Winston-Salem. Nielsen låg under med 1-0 i set mot i singelsammanhang betydligt mer rutinerade Denis Kudla men vände och vann: 4-6, 6-2, 6-0. MAKALÖST.

Slipper jag avgå nu, Sebastian? Blev ju trots allt fem rader om den där dansken…

Blir det enkom Nadaldravel i bloggen nu o inte en rad om vårt nordiska hopps kvalframgångar bör du avgå med omedelbar verkan @BollarAvStahl.

— Sebastian Gustafsson (@SebaGuss) August 18, 2013