När WTA-touren i dag rullade i gång igen efter dubbla Masters-veckor var den en profil fattigare.

Bara sju veckor efter succén i Wimbledon har nämligen 28-åriga världssjuan Marion Bartoli valt att lägga racketen på hyllan.

– Jag förverkligade min dröm och det kommer att vara med mig för evigt, men nu klarar min kropp inte av alltihop, förklarade hon det plötsliga och överraskande beskedet.

Det är inte utan att man undrar om det finns ett dolt ironiskt budskap i de där sista orden. Att hon väljer att förkroppsliga sitt beslut i och med den där formuleringen, eftersom just hennes kropp har stått i fokus under snart sagt hela hennes karriär.

Marion Bartoli valde att ägna sig åt det hon älskar allra mest och för det fick hon utstå spott och spe. Match efter match. År efter år.

Anledningen: hon är ingen typisk ”postergirl”.

Hon är ingen Maria Sjarapova, som tjänar mer pengar på sitt modellande än på sin tennis.

Hon anses ”tjock”.

För ”tjock” för att spela, för ”tjock” för att vinna och för ”tjock” för att åtnjuta den respekt hon obestridligen förtjänar. Och hon ansågs dessutom länge för ”ful” för att få sina tävlingskläder betalda av sponsorer.

Ja, detta är sant. 2010 berättade hon i en intervju att hon, då rankad elva i världen, betalade sina egna kläder. Ingen var intresserad av att erbjuda henne sponsorkontrakt.

– Jag har inga sponsorer eftersom jag inte är tillräckligt blond, lång och smal, sade hon. 2007 (då hon nådde final i Wimbledon) hade jag ett möte med ett franskt företag. De sa att de skulle höra av sig. Jag har ännu inte hört av dem.

Först 2011 skrev hon ett fyraårskontrakt med klädmärket Lotto, efter att ha varit utan sponsor i fyra år.

Att damspelare bedöms på ett helt annat sätt och utifrån helt andra premisser än herrspelare är ingen hemlighet. Tävlingskläder har under årtionden designats på ett sätt som ska andas ”sex appeal” och de spelare som lever upp till rådande skönhetsideal erbjuds lukrativa modellkontrakt.

Spelare som Bartoli kallas ”tjocka”, trots att deras BMI är 21,8 (”idealvikt” ligger enligt indexet på mellan 19 och 25) – medan Maria Sjarapova med sina 188 centimeter och blygsamma 55 kilo (15,6 i BMI – gränsen för undervikt går vid 19) agerar måttstock för normalitet.

BMI är ett trubbigt instrument och tillgänglig spelardata inte alltid tillförlitlig, men det säger ändå något om hur det står till med synen på damtennisen när Bartoli regelbundet kallas ”köttbulle” medan herrarnas världsåtta Jo-Wilfried Tsonga på sin höjd skrockfullt kallas ”lite plufsig” (hans BMI är 25,7).

Sexistiska kommentarer är vardagsmat för spelarna på WTA-touren och har antagit helt nya proportioner i och med exempelvis Twitter (där snabba, raljerande och kränkande kommentarer oftast går före ödmjuk eftertänksamhet).

Marion Bartoli har under sin karriär tvingats genomlida framgångarnas absolut mörkaste baksida. I egenskap av normalbyggd ickeblond kvinna med oortodox spelstil har hon synats dubbelt så hårt. När hennes tennis för ovanlighetens skull stått i centrum har det mest talats om hennes konstiga tvåhandsfattade forehandsving, ”tekniska talanglöshet” och begränsade rörlighet (som även då oftast levererats med en hånfull ”tjockis”-kommentar).

Det har till och med raljerats kring hennes frenetiska och stenhårda träningspass (vilket ju rimmar väldigt illa med hennes påstådda övervikt).

Där hon borde ha hyllats och lyfts fram som en inspirationskälla och ett föredöme har hon i stället hånats. För sin spelstil. För sin outtröttliga, nästan naiva entusiasm. Men framför allt för sitt utseende. Det har helt enkelt blivit accepterat att avfärda en så framgångsrik tennisspelare baserat på något så banalt, så ytligt och så förtvivlat barockt som fysisk uppenbarelse.

Och det känns så förbannat jävla orättvist.

Marion Bartoli har visat att man med beslutsamhet och hårt arbete kan kompensera mer än väl för brist på naturlig talang. Att man om man bara vågar tänka utanför boxen (precis som en viss Monica Seles gjorde) kan korrigera en felande forehand och på så vis höja sitt spel. Att man kan förverkliga sin dröm trots mördande konkurrens om man bara tror tillräckligt mycket på sin förmåga och ger sitt yttersta för att nå dit.

Och att man kan göra det utan sponsorer och modellkontrakt värda miljontals kronor.

Visst, det går att argumentera för att hennes Wimbledon-titel var ”tursam” eftersom hon inte behövde besegra en enda topp 10-spelare på vägen dit. Men vänder man på det är det snarare toppspelarna som ska belastas för sina tillkortakommanden – inte Bartoli för hennes triumf.

128 spelare trängs i ett Grand Slam-startfält. En enda spelare kan gå obesegrad genom två veckors spel. I år var det Marion Bartoli. Så enkelt är det. Själv tycker jag att hennes seger i London var höjden av poetisk rättvisa, efter allt hon tvingats utstå genom karriären.

Som när BBC-kommentatorn John Inverdale kläckte ur sig det här efter segertåget på det engelska gräset i somras:

– Tror du att Bartolis pappa sa till henne när hon var liten: du kommer aldrig bli någon snygging, du måste kämpa?

Världssjuans svar känns redan nu som en odödlig klassiker:

– Nej, jag är inte blond. Det är ett faktum. Har jag drömt om att få ett modellkontrakt? Nej. Tyvärr. Men har jag drömt om att vinna Wimbledon? Ja, absolut.

Marion Bartoli spelade inte tennis för att tillfredsställa objektifierande manliga blickar.

Hon spelade för att vinna.

Och hon vann.