Efter den smått mediokra semifinalen mellan landsmännen Milos Raonic och Vasek Pospisil hade nästan vilken match som helst upplevts som smått magisk (okej, grovt överdrivet, men ni fattar poängen).

Nu råkade det ju bli så att den andra semifinalen i Canada Masters – mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal – faktiskt var smått magisk, på riktigt.

Inte den bästa matchen som spelats mellan dessa båda herrar, men värdig den här fantastiska rivaliteten.

Djokovic hade problem med att hitta sin matchrytm, och jag tror faktiskt att det berodde väldigt mycket på Nadal. När såg vi honom spela så offensivt sist? Typ US Open 2010? Kanske. Kändes hur som helst som att Djokovic var en aning perplex av den aggressiva kavalkad som Nadal svarade för i första set.

Som så många gånger förr jobbade sig dock världsettan in i matchen och lyckades pressa tillbaka spanjoren i banan med sina genomborrande projektiler från baslinjen, vilket resulterade i flaschbacks från de där Masters-finalerna på hardcourt mellan de båda för två år sedan (Indian Wells och Miami 2011, då Djokovic nötte ner Nadal efter att ha förlorat första set).

Så blev det inte i dag. Nadal hittade position igen, smattrade på med sina blixtsnabba ben, slog penetrerande forehands och var mer resolut med sin backhand än typ någonsin. Spelade dessutom mycket mer varierat än vanligt och tvingade Djokovic att hela tiden vara på tårna.

Väldigt intressant att se Nadal spela på det viset. Han har verkligen lyckats utmejsla en tennis som inte är utpräglat nadaliansk men som funkar oväntat bra för honom på hardcourt. Han har helt enkelt börjat spela hardcourt, i stället för att försöka lira grustennis med små påtvingade justeringar.

Om vi kommer få se samma sorts Nadal i kväll? Tja, det sker nog inga världsomvälvande förändringar över en natt mitt under pågående turnering, men samtidigt behöver han ju inte spela så där mot Milos Raonic. Mot mammutservaren lämpar sig snarare det mer defensiva nadalianska spelet bättre, eftersom det i teorin räcker med ett break per set för att vinna i raka.

Jag förväntar mig att Nadal kommer spela mer avvaktande i kväll. Vänta ut Raonic, nöta ner honom och tvinga fram enkla misstag genom att bara hålla bollen i liv och förlänga duellerna.

Om Raonic spelar som mot Pospisil i går får han nöja sig med att vinna några enstaka game mot Nadal i kvällens final. Hoppas naturligtvis på att han ska rise to the occasion och bjuda på sin allra bästa tennis.

Tror dock inte ens att det räcker mot en Nadal i så här utomjordiskt bra form, men då kan det åtminstone bli en välspelad och förhållandevis spännande match.

Grundtipset är ändå att Nadal tar det här i raka set och att han därmed lyfter sin 25:e Masters-buckla i karriären (sjunde på hardcourt). Nadal förlorar inte sådana här matcher. Inte ens mot en Juan Martín del Potro (som ju med rätta ses som ett av de största hoten mot den absoluta toppen) i högform, som i årets Indian Wells.

Givet det är det därför oerhört svårt att se hur Raonic ens ska kunna ta set mot Nadal. Särskilt inte med tanke på att han i ärlighetens namn inte gjort en överdrivet bra turnering, rent spelmässigt. Han har fått resultaten med sig och det är i slutänden det enda som räknas, men han har inte spelat speciellt bra tennis.

Det måste man göra om man ens ska vara i närheten av att slå Rafael Nadal i de här sammanhangen.

Men men. You are very welcome to prove us wrong, Milos. Om inte annat så för det rena nöjet i att titta på finaltennis som varar i mer än en dryg timme.