Han var redan odiskutabel kung i Masters-sammanhang.

Nu är han det ännu mer.

Rafael Nadal bärgade i kväll sin 25:e buckla i dessa sammanhang – och har nu fyra fler än Roger Federer, som har näst flest genom tiderna (schweizaren har 21; Ivan Lendl vann dock 22 Grand Prix/Super 9-titlar, som sett till status motsvarar dagens Masters 1000).

Den moraliska finalen spelades redan i går, i semifinalen mot Novak Djokovic. En match där den makalöst formtoppade Nadal ändå fick kämpa och slita sig till segern: 6-4, 2-6, 7-6(2).

Mot Milos Raonic – första kanadensaren i final i Canada Masters sedan Robert Bédard 1958 – spelade Nadal lika aggressivt och resolut, men fick en betydligt enklare resa.

Jag trodde faktiskt att han skulle vara lite mer avvaktande. Nöta ner Raonic och låta honom slå bort sig. Men nej, Nadal hade en helt annan plan. Och han utförde den snudd på perfekt.

Dels stod han återigen betydligt närmare baslinjen i returtagandet än vi är vana att se honom. Dels satte han hela tiden hög press med offensivt sluggande. Framför allt den raka forehanden var oerhört effektiv, eftersom Raonic lämnade så stor yta just där när han slog backhandcross eller (framför allt) inside out-forehand från samma position.

Dessutom servade han smart och hittade hela tiden luckor när Raonic försökte gå fram på nät.

Raonic i sin tur gjorde återigen en medioker insats. Precis som mot Vasek Pospisil i semifinalen var han extremt nervös, och det var nästan plågsamt tydligt. Serven klickade och högriskreturneringarna resulterade bara i spridda skurar på fel sida om linjerna.

För att vara Raonic hängde han med hyfsat bra i de lite längre duellerna, men blev i slutänden alltid utmanövrerad i sidleds. Han är helt enkelt för långsam och för osäker i grundspelet. Slår alldeles för flackt mest hela tiden och tar onödiga risker.

22-åringen kan ändå glädja sig med att han tack vare finalplatsen slår sig in på topp 10 för första gången i karriären när världsrankningen uppdateras i morgon.

Välförtjänt, tycker jag – men som jag skrev i går lite ironiskt att det sker just nu, när han spelmässigt faktiskt överlag varit sämre än förra året. Raonic har faktiskt bara gjort två-tre riktigt bra turneringar i år (Australiska öppna, San José och Barcelona).

Canada Masters också förstås, men bara resultatmässigt. Han spelade aldrig särskilt bra. På sätt och vis bra, för då finns det ju marginal. Går dock inte riktigt att skaka av sig känslan av att topp 10-vistelsen kan bli kortvarig, den här gången.

Nåväl.

Snacka om styrkebesked från Nadal. Han gjorde typ max två-tre direkt svaga game genom hela matchen. I ett av dem räddade han tre breakbollar och vände 0-40, så han fick ju ordning på det till slut. Slog 17 winners och bara sju oprovocerade misstag (mot Raonics 8/22). Vann 79 procent i förstaserve, 92(!) procent i andraserve.

Det var nog Raonics klart största problem i dag, vid sidan av den klickande serven (slog bara in 50 procent förstaservar och vann blott 61 procent av dem): returerna i Nadals andraserve. De var helt enkelt på tok för dåliga. Han lyckades liksom inte åstadkomma någonting, ens när chanserna serverades som på ett silverfat.

Att han vaknade till liv i andra set och åtminstone försökte hitta lösningar räckte till en ganska fin poängskörd (typ åtta av tio eller något i den stilen) men bara två game.

6-2, 6-2 blev matchsiffrorna. 55-31 i poäng totalt till Nadal. Ganska överlägset. Spanjoren kunde inte ha gjort en mycket bättre final i en turnering han nu vunnit tre gånger (2005, 2008, 2013).

Blir väldigt intressant att se vad Nadal kan åstadkomma under återstoden av hardcourt-säsongen. Kan han spela på den här aggressiva typen av tennis på samma höga nivå över fem set blir han livsfarlig i US Open.

Ska vi gissa att han står över Cincinnati Masters nästa vecka, som han gjorde med Miami efter att ha vunnit i Indian Wells i början av året? Inte osannolikt. Känns inte som att han behöver hitta matchformen inför Flushing Meadows, direkt.