Okej.

Vi måste börja med att prata om en av veckans absolut konstigaste matcher. Den mellan Juan Martín del Potro och John Isner.

En semifinal där del Potro visade hur man effektivt förlorar en match man haft ett järngrepp om från början till ruinens brant.

Isner var hela tiden under press i egen serve. Han bjöd visserligen bara på en breakboll i första set, men tvingades hela tiden krångla sig ur halvjobbiga lägen – medan del Potro gled igenom sina servegame retligt enkelt.

Första set avslutades med ett kliniskt tiebreak, där det enda minibreaket (på ett svagt serve & volley-försök från Isner) gav världssjuan en 1-0-ledning.

Andra set fortsatte i samma anda. Amerikanen kämpade med att få full utdelning i sin serve och var underlägsen i baslinjeduellerna, medan argentinaren enkelt flöt igenom servegame efter servegame.

Matchens första break kom i andra sets åttonde game, vilket gav del Potro chansen att serva hem matchen.

Han tog sig fram till matchboll.

Och slog dubbelfel.

Några poäng senare hade Isner brutit tillbaka – och del Potro kastat taktpinnen i sjön. Därifrån var det mer eller mindre amerikanens match.

Åtta av de 14 första poängen i efterföljande tiebreak vanns av returneraren, vilket var bevis nog på nervositeten från båda spelarna. Det var dock Isner som hela tiden låg steget före och förvaltade slutligen sin femte setboll.

I tredje set var del Potro kuvad mentalt. Tappade serve direkt och hamnade i en brant uppförsbacke. Situationen blev givetvis inte bättre av att Isner byggt upp massivt momentum efter vändningen i andra set. Trots tre chanser att bryta tillbaka för argentinaren hamnade Isner snart i samma läge som världssjuan i andra set.

USA-ettan gjorde inga misstag – och säkrade sin plats i finalen via 6-7(5), 7-6(9; 6-3, som första amerikanen i en Masters-final sedan han själv nådde den i Indian Wells förra året (förlust mot Roger Federer).

Solen var visserligen brutal på den sida som del Potro servade ifrån när han hade 5-3 och matchboll i det där andra setet, men jag tycker att det är en svag ursäkt. Fram till dess hade han inte bjudit på en enda breakboll, solen till trots. Återigen tappade han fokus/blev nervös i ett matchavgörande läge. Den här gången kunde han inte reparera skadan.

Starkt av Isner att kämpa på och inte förlora tron på sig själv trots del Potros stora spelmässiga övertag inledningsvis, men förlusten får del Potro ta på sig. Att förlora på den här nivån med matchboll i egen serve, det är dåligt. Riktigt dåligt.

Finalplatsen innebär att Isner är som sämst rankad 14 i morgon. Som bäst 11 (om han vinner finalen).

http://www.youtube.com/watch?v=IKK7Ej0kjTw

Lättare sagt än gjort. Där möter han nämligen extremt formtoppade Rafael Nadal. Spanjoren gjorde en riktigt bra men inte fläckfri insats mot Tomás Berdych. Servade gudomligt i första set (vann 20 av 22 procent av poängen i förstaserve, 24 av 28 poäng totalt i egen serve).

I andra fick han plötsligt gummiarm och bjöd tidigt in tjecken i matchen. Världssexans glädje blev dock kortvarig eftersom Nadal bröt tillbaka omgående, men han Nadal hade fortsatta bekymmer i egen serve genom resten av setet.

Det hela gick till tiebreak, där Berdych mer eller mindre klappade ihop (eftersom Nadal höjde sig ytterligare ett snäpp). Matchsiffrorna blev till slut 7-5, 7-6(4) och världstrean har nu chansen att bli den fjärde spelaren någonsin att vinna både Canada Masters och Cincinnati Masters samma år (Andre Agassi gjorde det 1995, Patrick Rafter 1998 och Andy Roddick 2003).

Om man bortser från den fantastiska serven i första set, som tydligen var temporär, var Nadals returer mest imponerande. Eller snarare: hur han returnerade. Tittar man på hur han placerade sig vid baslinjen såg det helt slumpmässigt ut. Som att han aldrig stod på samma ställe två gånger. Verkligen spridda skurar där.

Tror det handlade dels om att han försökte förutspå var Berdych skulle placera sin serve och på så sätt ge sig själv bästa tänkbara utgångsläge (en lärdom efter kvarten mot Roger Federer, där schweizaren relativt ostört och mördande effektivt kunde attackera Nadals backhand med sin serve).

Men också dels om att stressa Berdych. Tvinga honom att variera sin serve och därmed ta större risker. En framgångsrik taktik. Han fick visserligen blott fyra breakbollar (förvaltade två), men Berdych vann ”bara” 62 procent av poängen i egen serve. Framför allt – Nadal satte press på honom, gjorde honom osäker. Det var det viktigaste.

Slutligen tror jag också att det delvis handlade om att Nadal laborerade lite inför en eventuell final mot del Potro eller Isner. Han kan liksom kosta på sig det när han är i så här grymt bra form.

Nadal mot Isner i final alltså. Känns ju på förhand som att Nadal tar hem säsongens tredje hardcourttitel. 26:e Mastern i karriären. Femte totalt i år.

Men mer om det lite senare.