Hoppsan, så fort tiden går ibland.

Har ju varit tyst som i graven här i bloggen den senaste tiden. Inte helt frivilligt, men varför ödsla dyrbara spaltmeter på att orda om det nu när det händer så mycket gött på touren?

Canada Masters har verkligen varit något utöver det vanliga. Inte riktigt i klass med Paris Masters förra året, men nästan. David Ferrer torskade sin öppningsmatch i raka set mot 83-rankade kvalspelaren Alex Bogomolov Jr (som gjort en bedrövlig säsong hittills och mest hållit till på Challenger-touren), Ernests Gulbis slog världstvåan Andy Murray i raka set i tredje omgången, Benoit Paire slog ut Stanislas Wawrinka för att sedan förlora nästa match mot 74-rankade Marinko Matosevic (som föll i raka set mot Rafael Nadal).

Och så har vi 22-årige, 71-rankade hemmafavoriten Vasek Pospisil, som fick ett wild card till turneringen. Pospisil inledde med att besegra John Isner i en tajt tresetare, utmanövrerade sedan veteranen Radek Stepanek i raka set och fällde sedan världssexan Tomás Berdych i tiebreak i avgörande set (precis som mot Isner).

Nikolaj Davydenko avbröt sedan kvartsfinalen efter bara tre spelade game, och plötsligt var doldisen Pospisil klar för sin blott andra ATP-semifinal i karriären (den första kom i Bogota, där han förlorade mot Alejandro Falla, så sent som i juli).

Hans motståndare där: Milos Raonic. Också han kanadensare – och även han en semifinaldebutant, fast i Masters-sammanhang (har som bäst nått kvartsfinal tidigare, i just Canada Masters och Cincinnati Masters förra året).

Raonic var så klart favorit inför mötet, men redan i inledningen av matchen stod det klart att Pospisil åtnjöt större delen av publikens stöd.

Den kanadensiska hemmapubliken uppskattar så klart Raonic och vad han redan åstadkommit i världstennisen, men de fullkomligt älskar den sorts framgångssaga Pospisil utgör: en lågt rankad doldis som från ingenstans tar sina motståndare och hela tennisvärlden med storm.

Sådant har alltid varit nervkittlande. Så även 2013.

Nåväl.

Den här historiska finalen – första gången någonsin två kanadensare spelat mot varandra i en semifinal – var tyvärr inte jättemycket att hänga i julgranen. Den började precis som väntat – med servesluggande, korta dueller och få breakmöjligheter.

Raonic tog tillvara på en av sina fyra breakbollar, vilket räckte till 6-4-seger i första set (Pospisil brände sina tre chanser).

Andra set var fullständigt bedrövligt från Raonics sida. Han blev bruten direkt och var under halva setet nere på chocklåga 40 procent förstaservar. Vann visserligen 90 procent av poängen när han väl lyckades slå in en förstaserve, men vad hjälper det när antalet förstaservar är så få? Han vann dessutom så lite som 17 procent i andraserve, alltså två av tolv poäng. Katastrofalt.

Pospisil behövde liksom egentligen inte anstränga sig för att utjämna. Bara vänta på att Raonic skulle slå bort sig. Eller missa en förstaserve, eftersom det typ var en garanterad poäng.

Inte speciellt överraskande, i och för sig. Raonic tenderar ibland att tappa fokus och visa på enorm kvalitetsskillnad mellan set. Ofta efter att ha vunnit första (samma visa mot Gulbis i kvartsfinalen, till exempel). Tänker att han i semifinalen kan ha störts av att både tvingas axla rollen som favorit och dessutom ha publiken emot sig. Gissar att han inte är van vid att inte ha åskådarnas kompromisslösa stöd på hemmaplan.

Raonic gjorde i dag ett skamligt andra set, som hans jämnåriga motståndare vann rättvist med 6-1 efter ytterligare ett break.

Avgörande set blev mer som det inledande. Hela setet kom återigen helt att handla om serven. Båda vann 69 procent av poängen i egen serve och vi bjöds inte ens på en enda breakboll. Tycker båda imponerade på så vis att de hela tiden lyckades plocka fram sina allra bästa servar och grundslag på de absolut viktigaste poängen.

Fram till tiebreak.

Här skulle Raonics rutin komma att bli avgörande.

För om vi ska vara ärliga: Pospisil var faktiskt väsentligt bättre i stora delar av spelet i dag. Han returnerade bättre. Han försvarade sig bättre. Han rörde sig bättre. Han var betydligt säkrare i både grundslag och spel. Vann majoriteten av poängen i baslinjeduellerna, var effektiv framme vid nät och lät sig inte skrämmas av Raonics nätruscher.

Raonic å sin sida svajade ordentligt i andra set och visade fortsatt osäkerhet i sitt grundspel. Försökte nästan hela tiden gå runt på sin forehand nere i backhandhörnet och slå den rakt, vilket är ett väldigt svårt slag (man måste placera bollen både djupt, hårt och nära sidlinjen för att inte motståndaren chansen att kontringsslå, eftersom man öppnar upp så stor yta till höger i banan). Ett slag han väldigt väldigt ofta missade.

Pospisil var den som svarade för det mest bländande spelet (även om just bländande spel generellt lyste med sin frånvaro i den här matchen), medan Raonic dundrade in större delen av sina poäng från serverutan.

Inget fel alls i det. Har man ett sådant extremt tungt vapen i sin arsenal som Raonic har i sin serve så är det inte ett dugg konstigt att man bärgar majoriteten av sina poäng – och segrar – tack vare just den.

I tiebreak kom hans rutin i dessa sammanhang väl till pass. Han tappade visserligen två minibreak och 3-0-ledning, men tack vare kyla och taktisk försiktighet lyckades han spela till sig två matchbollar vid 6-4 – och han bärgade segern på bästa tänkbara sätt.

En backhandduell resulterade i en stenhård inside out-forehand från Pospisil, som Raonic tvingas blocka. Pospisil rör sig fram mot nät, Raonic gissar att han planerar lägga sin smash i andra änden av banan och rusar dit. Raonics gissning är rätt, Pospisils smash blir inte den bästa och Milos chippar tillbaka bollen. Trots att han placerar den mitt i banan är Pospisil chanslös.

Och så skrivs nästa blad i Milos Raonics framgångssaga.

För han är tack vare den här segern inte bara klar för sin första Masters-final – han slår sig dessutom in på topp 10 för första gången någonsin när nya världsrankningen presenteras på måndag (på bekostnad av Richard Gasquet, som blev fullständigt mosad av Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Det är nästan lite ironiskt att det sker just nu, med tanke på att han överlag rent spelmässigt inte varit alls lika bra i år som förra året, men visar också hur viktigt det är att prestera i ”rätt” turneringar (vilket ju även Jerzy Janowicz är ett ypperligt bevis på efter hans framgångar i Paris Masters förra året och Wimbledon i år).

http://www.youtube.com/watch?v=IIEADogqQ-s

Det ska dock oerhört mycket till för att Raonic ska gå hela vägen i Montréal. I finalen väntar nämligen Novak Djokovic eller Rafael Nadal. Båda har varit i princip helt omutliga – Nadal har ännu inte tappat set, Djokovic förlorade visserligen ett mot Denis Istomin i åttondelsfinalen men har i sina två andra matcher förlorat sammanlagt sex game.

Blir oerhört intressant att se vem som vinner det mötet. Lutar ju onekligen åt att Djokovic når sin tredje raka final, givet att han inte förlorat mot Nadal på hardcourt på tre år. Sist Nadal vann på underlaget var i World Tour Finals 2010 – sedan dess har Djokovic vunnit fyra raka matcher och har totalt 8-4 i inbördes möten (på alla underlag) sedan 2011.

Vem det än blir så blir det onekligen en sevärd final i morgon. Personligen hoppas jag att Raonic svarar för sin bästa match i karriären och åtminstone hotar vem det nu än blir han möter. Ja, jag tycker faktiskt att det vore fantastiskt roligt om han till och med vann, även om det inte är särskilt troligt.

Men men. Det är en annan historia, som skrivs i morgon.