http://www.youtube.com/watch?v=lOe_TGfYfrE

[1] Serena Williams vs [2] Victoria Azarenka.

[1] Novak Djokovic vs [2] Rafael Nadal.

Det är de två finalerna vi bjuds på i US Open.

Samtliga fyra toppseedade spelare har alltså överlevt sina prövningar och gör nu upp om bucklorna på dam- respektive herrsidan.

Men låt oss nu prata om gårdagens matcher, och hur det blev så att just världsettan och världstvåan ställs mot varandra i herrfinalen på måndag.

Stanislas Wawrinka öppnade klart bäst i sin semifinal mot Novak Djokovic. Han spelade aggressivt, han spelade offensivt, men framför allt – han spelade smart.

Schweizaren ryckte sönder Djokovics matchrytm direkt, fick med sig ett tidigt break och hade sedan övertaget genom hela första set. Att världsettan spelade så dåligt i början av matchen vill jag hävda till stor del berodde på vädret. Det var inte direkt storm, men vinden var påtaglig. Det är vid det här laget vida känt hur sanslöst dålig Djokovic är på att hantera just vind.

Djokovic tycktes inte kunna hitta bollträffen, satsade på säker (det vill säga feg) placering och lät sig pressas tillbaka i banan.

Det är egentligen ingen dum idé alls att attackera Wawrinka med slag i mitten av banan eftersom det skär av vinklarna, men det var tydligt att det mer handlade om desperata försök att förlänga duellerna och hitta bollträffen än en uttänkt strategi.

Djokovic är ju i ärlighetens namn ingen stor strateg. Nej, för honom handlar det alltid om att tajma sina slag. Trampa i gång fotarbete. Komma rätt till bollen. Hitta rytmen. När det inte riktigt funkar för honom gnetar han bara på, försöker helt enkelt få allting att falla på plats. På sin höjd gör han några panikartade nätruscher eller testar serve & volley.

Som tur är för Djokovic så räcker hans extrema säkerhet, stabilitet och aggressiva försvarsspel (när allt det infinner sig) väldigt väldigt långt. Så långt att det krävs något utöver det vanliga för att slå honom, när han väl har bestämt sig för att vägra förlora.

I går vägrade han förlora. Han tappade första set och fick sedan ett tidigt break emot sig i andra, men sin vana trogen höjde han sig i precis rätt lägen och tvingade fram ett tiebreak – där han var betydligt kyligare än sin motståndare.

I tredje kom så en ny dipp, vid värsta tänkbara tillfälle (ställning 4-3 till Wawrinka). Måste ha varit ett av Djokovics sämsta servegame på hela året. Det resulterade hur som helst i att han blev bruten blankt, förlorade matchens dittills längsta duell (35 slag) i Wawrinkas servegame och hamnade plötsligt i 1-2-underläge i set.

Rent taktiskt tre otroligt bra set av Wawrinka. Hade visserligen rysligt dåliga siffror gällande inslagna förstaservar (35 procent i första, 52 i andra, 55 i tredje) men vägde upp det med smart placering (oftast mot Djokovics forehand, som inte alls var att lita på vid returerna). Han spelade väldigt balanserat och vårdade verkligen bollen i duellerna, varierade sina slag, växlade ofta – och i precis rätt lägen – tempo, tog inga onödiga risker och försvarade sig makalöst bra.

I fjärde set började dock tröttheten göra sig påmind, samtidigt som Djokovic skruvade upp intensiteten. Resonerade faktiskt ett tag kring att Wawrinka kanske borde tanka bort setet och spara energi till ett femte, men han tog en medical timeout i stället. Oklart varför. Problem med ljumsken eller ryggen, pratades det om.

När han kom tillbaka servade han inte lika bra och var inte lika smidig i rörelserna, men tyckte ärligt talat att han såg mer trött än skadad ut. Stod hur som helst upp bra men tappade serve och kunde inte hota i Djokovics servegame. Utjämnat.

I femte set kändes det ganska omgående som att Djokovic skulle ta hem det här relativt enkelt. Han hade liksom tagit över all momentum och var den klart piggare av de båda. Av Wawrinkas skada syntes inte så överdrivet mycket, men det var tydligt att han fysiskt (på grund av trötthet eller skadekänningar, vi låter det vara osagt) inte orkade stå pall. Räddade visserligen sju breakbollar (fem av dem i ett maratongame på 20 minuter i inledningen av setet) men fick ett break emot sig och var aldrig nära att bryta tillbaka.

2-6, 7-6(4), 3-6, 6-3, 6-4 blev till slut segersiffrorna för Djokovic, som nu alltså är klar för sin fjärde raka US Open-final. Det är ju otroligt mäktigt gjort, måste sägas. Tre raka titlar i Australiska öppna (2011-2013) och nu alltså fyra raka finaler i US Open (dock bara en titel hittills, 2011).

Dessutom totalt tionde finalen på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna. De enda han har missat sedan han nådde sin andra final i US Open 2010 är två i Franska öppna (2011, 2013) och en i Wimbledon (2012).

Sent i morgon kväll svensk tid möter han rivalen Rafael Nadal – vilket blir deras sjätte finalmöte i Grand Slam-sammanhang.

http://www.youtube.com/watch?v=NJRtEzmJ8a4

Nadal körde mycket riktigt över Richard Gasquet. Världsnian stod visserligen upp riktigt bra och gjorde faktiskt en av sina klart bästa matcher i turneringen. Förmodligen till och med en av sina bättre matcher i karriären.

I första set räckte det inte så långt, men i andra lyckades han faktiskt störa Nadals matchrytm så till den milda grad att spanjoren blev bruten för första (och hittills enda) gången i turneringen. I tiebreaket föll han dock ihop som ett korthus och resten av matchen blev en transportsträcka: 6-4, 7-6(1), 6-2.

Ska plocka fram några siffror för att exemplifiera hur bra Gasquet faktiskt spelade: 33-29 i poäng totalt till Nadal i första set, 38-36 i andra (där Gasquet alltså ledde med 35-31 inför tiebreak). Blev endast helt överkörd i tredje set, där han tog blott 19 poäng (Nadal 31).

Ändå var han alltså aldrig ens i närheten av att riktigt hota Nadal. Spanjoren var visserligen inte helt nöjd med matchbilden i andra set, men han tog aldrig till några panikåtgärder. Gjorde i stället små små justeringar (föll exempelvis tillbaka lite i banan för att sedan jobba sig framåt en bit in i duellerna) och uppträdde överlag väldigt behärskat.

Det är fabulöst starkt, tycker jag.

Och nu är ju frågan vem av dessa båda herrar som lämnade störst styrkebesked i dessa semifinaler.

För det måste betraktas som grymt starkt att göra en så generellt sett ganska risig match som Djokovic trots allt gjorde mot Wawrinka (ja, självklart gjorde Wawrinka honom dålig också, men långa stunder stod världsettan faktiskt inte att känna igen) och ändå vinna.

Men lika starkt som att avfärda en formtoppad Richard Gasquet med perfekt bollträff och strategisk smartness i raka set?

Det ska vi givetvis prata lite mer om vid tillfälle.