Startsida / Inlägg

Kalla krigets kung

av Henrik Ståhl

Det stod två kungar på centercourten i Peking i dag:

Novak Djokovic, dagens kung.

Och Rafael Nadal, morgondagens kung.

Den avsatte och den nykrönte.

Vilket så klart skapade ett väldigt intressant scenario kring rivalernas 38:e möte i ordningen.

Att vinna en ATP 500-turnering efter alla tunga förluster, i synnerhet mot just Nadal (Franska öppnaMontréalUS Open), är så klart en klen tröst, men det märktes att Djokovic var ute efter revansch – och att en seger i dag var enormt viktig för honom.

Eye of the tiger.
Eye of the tiger.

Att han var så pass fokuserad och visade så mycket känslor mot Richard Gasquet i semifinalen tycker jag var ett gott tecken på det redan inför matchen. Jag menar, när Djokovic bränner av den här blicken (se bild till höger) efter en rutinseger mot Gasquet, då vet man att han menar allvar.

Efteråt satte han själv ord på den känslan:

– Jag behövde den här segern i dag. Jag ville verkligen lägga händerna på den här trofén och vinna över Nadal, som har varit den bästa spelaren hittills under 2013. Det är väldigt viktigt för mitt självförtroende. Det är oerhört viktigt mentalt och känslomässigt för mig.

Precis så.

Titeln i sig, av betydligt lägre valör än dem han gått miste om under säsongen, kan inte på något sätt väga upp att han tappar sin position som världsetta, eller har 1-2 i Grand Slam-finalfacit i år (seger i Australiska öppna, förluster i Wimbledon och US Open).

Men den ger honom en välbehövlig självförtroendeboost. Att tillåta Nadal bryta hans magiska svit på 18-0 i matchfacit i Peking (nu 19-0) hade varit en djup, om än inte sista, spik i Djokovics redan sargade kista.

Djokovic behövde visa för sig själv, för Nadal och för resten av världen att slaget redan är förlorat, men knappast hela kriget.

Krig, förresten. Det går ju faktiskt att dra till med en Kalla Kriget-metafor apropå den här matchen. Den betydde ju liksom ingenting, eller i alla fall väldigt lite: Nadal säkrade tronskiftet redan i och med sin finalplats. Han hade redan en klar ledning i inbördes möten (22-15, nu 22-16). Och han har vunnit deras mest prestigefyllda möten (Franska öppna och US Open).

Nej, egentligen var ju det här ”bara” en match i mängden. Som om de hade mötts i Memphis, eller Dubai, eller Rotterdam utan att något av större värde än själva titeln i sig stått på spel.

Även om Nadal hatar att förlora kunde man på förhand inte riktigt vänta sig att han skulle slåss med näbbar och klor för att vinna den här finalen. Särskilt inte med tanke på att han uttryckt oro för sina knän (hade tydligen känningar mot Fabio Fognini i kvarten, om än inte i särskilt hög utsträckning) och att erövringen av kungatronen redan var fullbordad.

Därmed inte sagt att han vek ner sig, i ordens rätta bemärkelse. Djokovic var bara extremt mycket bättre i dag – för att han ville vinna mycket mer än sin rival. Han var hungrigare. Han var mer motiverad, mer fokuserad.

Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN

Vilket han visade omgående, när han bröt spanjoren redan i dennes första servegame. Serben tappade bara två poäng i egen serve under hela första set. I andra set bröt han återigen tidigt – och förlorade blott fyra poäng i egen serve. Totalt sex poäng under matchen, alltså. 6-3, 6-4. Utan att ha en enda breakboll mot sig.

– Jag kunde inte stoppa honom i dag. I dag var han för stark för mig. Jag spelade inte min bästa match, men han spelade på en väldigt hög nivå i sin serve.

– Jag var helt chanslös när jag returnerade under hela matchen. Han lyckades hålla bollen väldigt lågt och det var svårt att skapa spin på bollen. Han lyckades slå alla bollar precis där han ville. När det händer mot en spelare som Novak så är du död. Du har ingen chans, säger Nadal efter nederlaget.

Det finns egentligen inte så jättemycket mer att säga om själva matchen. Djokovic var totalt överlägsen från början till slut, och siffrorna hade kunnat bli betydligt större om det inte vore för Nadals outtröttliga krigande.

Riktigt imponerande insats av Djokovic. Väldigt starkt av honom att visa prov på sin excellens under sista dagen som regent på världsrankningen – och oerhört viktigt för honom. Han behöver få jaga. Få bygga upp sitt spel och sitt självförtroende ”underifrån”. Få slippa pressen av att vara herre på täppan och agera utmanare ett tag.

Resten av säsongen kommer säkerligen att bli ett ställningskrig – eller ett fortsatt Kallt Krig, om man så vill – inför 2014.

Vill därför påstå att slutet på året tack vare den här matchen, och hur den genomfördes, faktiskt blev mer intressant, trots att Kampen om Järntronen redan är över.

* * *

Milos Raonic kan tydligen inte vinna turneringar av högre valör än 500. Hittills har han vunnit alla sina fem finaler i 250-turneringar (San José 2011-2013, Chennai 2012, Bangkok 2013) och förlorat alla sina fem finaler i 500- och Masters 1000-finaler (Memphis 2011-2012, Tokyo 2012-2013, Montréal 2013)

Han tog med sig sin fantastiska form från Bangkok till Tokyo och var helt orubblig under veckan. Inför finalen hade han haft en enda breakboll mot sig (i semifinalen mot Ivan Dodig – han räddade den) och vunnit 91 procent av poängen i sin förstaserve.

Finalen mot Juan Martín del Potro började extremt lovande. Raonic vann 28 av 34 i egen serve i första set (82 procent) och satte press på argentinaren i sina returgame, i alla fall mot slutet av setet. Brände tre breakbollar.

I tiebreak fick ett ett minibreak med sig omgående.

Klappat och klart, kändes det som.

Men nej. I stället gör han en ogenomtänkt nätrusch vid 2-0 och sedan ett horribelt dubbelfel vid 4-5. Räddar en setboll i egen serve, men del Potro stänger setet med ett ess.

Milos Raonic. FOTO: BILDBYRÅN
Milos Raonic. FOTO: BILDBYRÅN

Även i andra set känns det som att Raonic har det spelmässiga övertaget. Han lyckas visserligen inte jobba sig till några breakbollar men naggar hela tiden på del Potros serve.

Så vid 5-5 gör plötsligt del Potro ett formidabelt returgame, medan Raonic nog får sägas gör sitt svagaste servegame på typ nio dagar. 0-40 och tre breakbollar, som lika gärna kan betraktas som tre matchbollar. Kanadensaren räddar två, men argentinaren förvaltar den tredje.

Klappat och klart – för del Potro.

7-6(5), 7-5 och tredje 500-titeln i år (Rotterdam, Washington, Tokyo) är ett faktum.

Snöpligt för Raonic, så klart. Tycker att han imponerat ordentligt under de här två veckorna. Inte främst i serven, den är som bekant alltid ett vapen. Nej, jag tycker att hans grundspel är väldigt mycket bättre nu än för bara ett halvår sedan.

Dels defensiven, han vårdar bollen på ett helt annat sätt nu (till exempel försvarar han sig oftast med backhandslice när han pressas ut i hörnet – tidigare försökte han alltid slå vinklad cross halvt i steget, vilket i nio fall av tio misslyckades – och blockar oftare i returspelet) och har blivit säkrare i sina slag.

Fortfarande mycket att jobba på, men det är glädjande att se honom göra framsteg på det planet.

Juan Martín del Potro blir hur som helst världsfemma i morgon. Rätt häftigt ändå, med tanke på att det blivit en del magplask under säsongen. Dessutom missade han ju Franska öppna. En på det hela taget stabil säsong, med andra ord. Nu hoppas vi så klart på mycket mer under inomhussäsongen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=LVgJ7WxoKB4

Peking-finalen mellan Serena Williams och Jelena Jankovic blev en märklig historia, som började med att nuvarande världsettan skåpade ut forna världsettan i första set (6-2) och såg ut att gå mot en enkel seger mot en spelare hon historiskt haft svårt för (”bara” 6-4 i inbördes möten inför finalen).

Men i andra set fick Williams svåra skadekänningar i ryggen (så pass att hon var nära till tårar), tappade sin serve och hamnade i underläge 1-2.

De flesta trodde nog att hon skulle ta en medical timeout.

I stället gjorde hennes motståndare det. Jankovic haltade in i omklädningsrummet, behandlades för en höftskada och var inte sig själv när hon kom tillbaka.

Fem raka game senare hade Williams bärgat sin 56:e WTA-titel i karriären – skadekänningarna till trots.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB