Novak Djokovic var i dag så nära en överkörning som det bara går mot Rafael Nadal.

Han satt i förarsätet från start till mål och släppte inte på gasen förrän loppet var över (knappt ens då, att döma av hans glädjesprudlande dansexplosion).

6-3, 6-4 hade lika gärna kunnat bli 6-2, 6-2, om det inte varit för att Djokovic i första set bjöd in sin rival i matchen igen efter att ha tagit en betryggande 3-0-ledning – och om det inte varit för Rafael Nadals stålpsyke och nerver av pansar, som räddade honom två breakbollar vid 4-2 i andra set och en matchboll vid 5-3 (plus en matchboll vid 5-4).

Så extremt svår är Nadal att besegra, att han får med sig sju game när han sett till matchbilden egentligen borde ha vunnit max fyra.

Hur såg den ut då?

Låt oss börja med att säga så här: De senaste två-tre säsongerna, med start 2011, har Djokovic generellt spelat mer aggressivt mot just Nadal. Inte nödvändigtvis alltid mer offensivt, men mer aggressivt. Sätter högre press, tar lite lite större risker och söker sig till winners på ett annat sätt än mot andra toppspelare.

I dag var inget undantag.

Men där han i Monte Carlo och till viss del Peking vann på en skoningslös offensiv var det i dag den snudd på perfekta avvägningen mellan attack och försvar som gav honom 22:a raka segern under hösten och andra raka finalsegern över sin ärkerival (i deras totalt 39:e möte).

Han var precis så trygg och tålmodig i sitt defensiva spel som jag hade hoppats på. Satte hela tiden lagom mycket press på Nadal men gick i regel mer på placering och längd än styrka. Det gav honom lägen att slå sitt paradslag (den raka backhanden i Nadals backhandruta), hitta vinklar och gå fram på nät.

19 winners och 21 oprovocerade misstag tyder på just det, ett mer aggressivt spel (vilket alltid genererar fler misstag), och 19 nätattacker – varav 14 vunna – på att han sökte offensiva övertag.

Att Nadal bara slog 9 winners (5-6 av dem i andra set) och 23 oprovocerade misstag tyder i sin tur på att Djokovics försvarsspel inte bara var solitt, utan även att det stressade fram missar från Nadal.

Att den raka backhanden gav Djokovic enorm fördel i den här matchen råder det ingen tvekan om, annars hade han inte slagit den så ofta som han gjorde (nästan dubbelt så ofta som i sina föregående matcher i turneringen). Men jag gillade också hur han överrumplade Nadal med djupa forehandslag i mitten av banan, när spanjoren rörde sig i sidled. Det stressade fram lösa blockar från världsettan och öppnade upp lägen som Djokovic kunde kliva fram på.

Dessutom hanterade han Nadals månbollar lika resolut och med samma höga självförtroende som under 2011-2012, då han ju vann sju raka finaler över Nadal.

Taktiskt fulländat och nästan helt fläckfritt genomfört. Det är inte ofta man ser Nadal så där rejält frustrerad att han har lite svårt att samla sig efter en förlorad poäng, men i dag var han vid flera tillfällen riktigt uppgiven.

Och det är inte speciellt konstigt. Han avslutar visserligen året som världsetta, men den hägrande World Tour Finals-bucklan gled honom återigen ur händerna och han lät sin rival både få revansch efter US Open och avsluta säsongen som obesegrad fyrfaldig mästare (Peking, Shanghai, Paris, London).

Det innebär följaktligen att vi inför 2014 har en regent som bär kungakronan (Nadal) men som låtit den forne kungen (Djokovic) vrida spiran ur händerna på honom.

Under januari, främst i Australiska öppna, har Nadal chansen att utöka sin ledning på världsrankningen i poäng räknat, men all den spelmässiga mark han vunnit gentemot Djokovic under 2013 har serben bara under hösten redan tagit igen.

Det bäddar för en riktigt intressant kapplöpning dem emellan under 2014.

Och om inte Roger Federer hittar tillbaka till storformen eller Andy Murray gör en succébetonad comeback efter ryggoperationen, ja då kommer Big Four plötsligt att ha krympt till ett Big Two.

Om det inte redan har det, vill säga.