Han avslutar säsongen  med bara en titel (Halle) på totalt tre finaler – och en semifinalförlust mot rivalen Rafael Nadal i World Tour Finals.

Enbart sett till antal bucklor är 2013 hans minst framgångsrika säsong sedan 2001 (titel i Milan, finalförluster i Rotterdam och Basel).

Nu har schweizaren redan satt upp mål för 2014:

– Vinna fem titlar eller något, antar jag. Något spännande, lämna turneringarna som en vinnare. Vad gäller rankning så är jag inte intresserad om jag inte är världsetta. Jag vill hålla mig inom topp 4 eller topp 8, för seedningen mer än något annat. Annars är det antingen världsetta och att vinna stora turneringar, eller turneringar i allmänhet, som gäller, säger han enligt Tennis.com efter gårdagens semifinalförlust.

Han säger också att han är nöjd med hur sin säsongsavslutning, efter en final (Basel) och två semifinaler (Paris, London) på tre veckor.

– Att besegra topp 10-spelare är bra för mig efter att inte ha slagit någon (topp 10-spelare) på sju-åtta månader. Med tanke på ryggproblemen jag har haft så är jag glad över att vara smärtfri under en lång period med mycket tennis. Det kommer definitivt att ge mig självförtroende både fysiskt och psykiskt. Grand Slams kommer givetvis att bli mina höjdpunkter, hoppas kunna spela mitt bästa där tillsammans med några andra utvalda turneringar som är viktiga för mig, några av Masters 1000-turneringarna.

– Sen har jag förhoppningsvis något kvar till World Tour Finals i slutet av nästa år för det är självklart ett mål. Sen blir det några personliga mål eftersom det är ett glapp mellan Australiska öppna och Franska öppna. Jag måste bestämma vilka de målen bli, sen ska jag gå till attack och försöka spela bra tennis.

Det här är ju väldigt positivt, tycker jag. Att han sätter upp tydliga mål. Inför säsongen 2013 kändes det som att han inte hade några andra mål än att bara fortsätta spela, men med bantat spelschema och färre tennistimmar över huvud taget.

Jag är fortfarande helt övertygad om att han på allvar trodde att det skulle räcka att gå på halvfart och ändå kunna slåss om de största titlarna. Att hans talang liksom skulle kirra biffen när träning och tävlande fick stå tillbaka. Hans framgångar i Australiska öppna och successiva spelmässiga nivåsänkning indikerar just det – att det alltid handlat mer om bristande engagemang än ryggproblem.

Hans starka avslut på året är också ett tydligt tecken. Sedan han började hårdträna på allvar igen efter magplasket i US Open har också resultaten kommit – och tack vare avancemanget i slutspelet går han faktiskt om Tomás Berdych när världsrankningen uppdateras (och avslutar alltså året som världssexa, 25 poäng före Berdych).

Genom att sätta upp tydliga mål inför 2014, precis som han gjorde inför 2012, har han chansen att jobba stenhårt för att uppnå dem och på så sätt faktiskt bli en kraft att räkna med igen.

Inte på samma sätt som fram till 2013. Nej, jag är fortfarande inne på det som jag och min kollega Andreas Käck var inne på i vårt senaste podcastavsnitt – det blir nog inga fler Grand Slam-titlar för Federer. Hans klart bästa chans att slå oss på fingrarna har han i Wimbledon, men att lyfta fram honom som en potentiell Grand Slam-utmanare, det känns faktiskt i nuläget inte realistiskt.

Att cementera sin plats inom topp 8 och slåss om Masters-bucklor, det tycker jag däremot att han har kapacitet att göra.

2014 blir nog inget Return of the King på samma sätt som 2012.

Men förhoppningsvis kommer han att kunna återupprätta lite av den praktfulla stjärnglans han förlorat under 2013.