Puh, vilken pösmunk till bloggare man varit på sistone. Blir lätt så när konstant högoktanig action byts ut mot lågintensivt puttrande.

Hur som helst, nu går vi vidare.

Om ni inte redan läst del 1 och del 2 – gör det, för bövelen!

* * *

30. FERNANDO VERDASCO

Ålder: 30.
Rankningspoäng: 1,235.
Titlar: 0 (1 final; 2 titlar i dubbel).
Matchfacit: 29-23.
Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, kvartsfinal.

Ett på det hela taget bra år för Verdasco – efter en fullständigt bedrövlig säsongsinledning. Ja, den forne världstian föll ju som bekant ner i en djup formsvacka efter Madrid Masters 2012 (då han vände ett till synes omöjligt 2-5-underläge i avgörande set mot landsmannen Rafael Nadal i åttondelsfinalen på det kontroversiella blåa gruset) och så sent som i maj var det inte så mycket som talade för en mirakulös återhämtning.

Under årets första kvartal hade han svaga 3-8 i matchfacit (två av segrarna plockade han i Australiska öppna, där han åkte ut mot Kevin Anderson i tredje omgången). Sex av förlusterna var i öppningsmatcher. Tog sig alltså bara vidare till andra omgången i två av åtta turneringar (Australiska öppna, Houston).

Lagom till Franska öppna hade han halkat ner till plats 53 på rankningen – det vill säga totalt 37 placeringar på ett år. På Roland Garros blev det sedan förlust mot formsvage Janko Tipsarevic redan i andra omgången.

Men sen hände något.

Efter en klart godkänd insats i Eastbourne, där han slog Alexandr Dolgopolov och Albert Ramos innan det blev förlust i raka set mot gräsräven Feliciano Lopez, prickade han in formtoppen inför Wimbledon. Som från ingenstans. På det gyllengröna Grand Slam-gräset i London började Verdasco med att slå ut grässpecialisten Xavier Malisse i fyra set och därefter Julien Benneteau (som ju pressade Roger Federer till fem set i Wimbledon 2012) i raka.

Det följde han upp med att fullständigt köra över Ernests Gulbis och Kenny De Schepper. I kvartsfinalen hade han sedan 2-0 i set mot Andy Murray (som sedermera vann hela turneringen) men blev nerkämpad i en episk femsetare.

Succén i Wimbledon följdes upp med en final i Båstad (förlust mot Carlos Berlocq) och tre raka kvartsfinaler (Hamburg, Kitzbühel, Winston-Salem) inför US Open. På Flushing Meadows blev det förlust redan i första omgången, mot Ivan Dodig i fem set.

Resten av hösten var väl lite haltande, men vid årets slut hade han hämtat upp 23 platser på rankningen.

Om vi enbart ser till singeln är det egentligen bara Wimbledon-succén som gör hans säsong lite svårbedömd. Trots formsvackan förra året inledde han trots allt 2013 rankad 22 – vilket innebär att han inte tappade mer än åtta placeringar under sin tunga sommar och höst 2012. Väger vi in hans resultat sedan dess var han som sagt nere på bottennoteringen 53, men är trots sin formmässiga vändning i somras 14 placeringar sämre än våren 2012.

I GS-sammanhang har han 7-4 i matchfacit i år, att jämföra med 6-4 2012. I Masters-sammanhang svaga 3-5 – där noterade han klart bättre 10-7 förra året. Överlag har Verdascos 2013 därför varit sämre än hans 2012.

Det som väger upp hans brist på konkreta framgångar, vid sidan av Wimbledon-kvarten, är hans resultat i dubbeln. Tillsammans med landsmannen David Marrero har han i år tagit tennisvärlden med storm – och avslutade en makalös dubbelsäsong med seger i World Tour Finals (slog bröderna Bob och Mike Bryan i finalen).

Det är det här som jag grundar påståendet att 2013 generellt varit ett bra år för Verdasco på.

* * *

29. DMITRIJ TURSUNOV

Ålder: 31.
Rankningspoäng: 1,244.
Titlar: 0 (1 dubbel).
Matchfacit: 31-21.
Bästa Grand Slam-resultat: US Open, tredje omgången.

Riktigt bra säsong för Tursunov. Han var visserligen stabil topp 40-spelare en tid efter toppnoteringen 20 på världsrankningen i oktober 2006, men har också haft ett gäng tunga år.

Trillade ur topp 100 första gången 2010 och var som sämst nere på plats 516 (juli 2010). Var rankad en bra bit utanför topp 100 mellan sommaren 2012 och februari 2013, då vändningen kom.

Gick igenom kvalet i Marseille och tog sig hela vägen till semifinal i huvudturneringen (förlust mot Tomás Berdych). Förlorade därefter bara en kvalmatch (Rom) på hela våren och har sedan maj återigen varit en stabil ATP-spelare, efter att ha harvat en del på Challenger-touren under 2011 och 2012.

Slog mycket oväntat ut David Ferrer i andra omgången i Barcelona (och upprepade den bedriften i åttondelsfinalen i Cincinnati). Tog sig till totalt tre semifinaler under året (Marseille, Washington, Valencia) och en Masters-kvart (Cincinnati, förlust mot Juan Martín del Potro).

Avslutade säsongen med 31-21 i ATP-matchfacit – att jämföra med 3-11 förra året.

* * *

28. FELICIANO LOPEZ

Ålder: 32.
Rankningspoäng: 1,310.
Titlar: 1 (2 finaler).
Matchfacit: 29-20.
Bästa GS-resultat: Franska, Wimbledon, US Open, 3:e omg.

Lopez har varit en solid topp 50-spelare i nästan tio år. Det är så klart riktigt imponerande.

Samtidigt kommer det nästan som en överraskning varje gång man granskar hans rankningshistoria lite närmre. Toppnoteringen 15 kom så sent som förra året. Dessförinnan hade han vid åtskilliga tillfällen simmat precis utanför topp 20.

Det överraskande med detta är att han med tanke på sin kapacitet borde ha åtminstone nosat på en topp 10-placering någon gång eller så under alla år han varit aktiv på touren. Ja, vi vet sedan länge att han är en utpräglad grässpecialist, men han är ju knappast en Nicolas Mahut.

Det vill säga, han har kapacitet även på andra underlag än det gyllengröna. Ändå lyckas han bara skrapa ihop poäng så det räcker till en plats mellan 20 och 40 när säsongen ska summeras.

Jag tycker helt enkelt att han någon gång borde kunna maximera sin kapacitet, få ut allt av sitt tenniskunnande, toppa formen totalt under några tunga turneringar och på så vis aspirera på en plats inom topp 10, åtminstone kortvarigt. Som exempelvis Juan Mónaco, Jürgen Melzer eller John Isner har gjort.

Men – precis som hos så många andra skickliga spelare – sitter det i huvudet på Lopez. Hans mentala styrka är helt enkelt inte i fas med hans tekniska kapacitet.

2013 har hur som helst varit ett bra år för Lopez. Lyckades visserligen inte försvara sina poäng i Australiska öppna (åttondel 2012, förlust mot Radek Stepanek i raka set i år) men var i final i 500-turneringen i Memphis två veckor därpå (förlust mot Kei Nishikori).

Grussäsongen plågade han sig igenom i vanlig ordning och lagom till årets första grästurnering, Queen’s Club Championships i London, valde han att kvala in till huvudturneringen.

Ett genidrag, skulle det visa sig. Det var inte utan möda han tog sig till åttondelsfinal (förlust mot titelförsvararen Marin Cilic), men de extra matcherna gav honom precis det han var ute efter – matchvana på gräs. Redan veckan därpå gick han till final i Eastbourne utan att tappa set, och väl där besegrade han Gilles Simon i en intensiv tresetare (7-6, 6-7, 6-0).

I Wimbledon tog det stopp mot den skicklige grässpelaren Tommy Haas i tredje omgången, men resultatet i kombination med ett starkt Franska öppna (tredje omgången) innebar att Lopez hämtade in poängen han förlorat i Melbourne (åkte ut redan i 1R i Franska öppna och Wimbledon 2012).

Spanjoren gjorde sedan en klart godkänd höstsäsong, där han bara förlorade en öppningsmatch (att jämföra med fem under sensommaren och hösten 2012, Wimbledon inkluderad).

Jag tycker kanske inte att han tog några stora kliv framåt rent spelmässigt, men han lade en god grund att jobba på inför 2014. Trots sin inte alltför ringa ålder (32).

* * *

27. JÜRGEN MELZER

Ålder: 32.
Rankningspoäng: 1,315.
Titlar: 1 (2 finaler).
Matchfacit: 25-27.
Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, åttondelsfinal.

25-27 i matchfacit och inte mindre än 14 förluster i öppningsmatcher – ändå avslutar han året rankad nummer 27 i världen, en plats ovanför Feliciano Lopez som stannar på 29-20 och blott sex öppningsförluster.

Det säger en del om Jürgen Melzers osvikliga förmåga att prestera ”rätt”.

Spelmässigt är han underskattad. Helt okej serve, bra forehand, hyfsad backhand, giftig slice, snabba fötter. Inte speciellt anmärkningsvärd på något sätt, men han spelar ganska oortodoxt och är därför en typiskt ”knepig” motståndare.

Och det där att prestera ”rätt”, det handlar så klart om att välja sina turneringar strategiskt och bärga de viktiga rankningspoängen. Granskar man de turneringar han rönt framgångar i under 2013 är det nämligen ingen överdrivet imponerande läsning: I Zagreb gick han till final efter att ha besegrat Somdev Devvarman, Lukas Rosol och Robin Haase, men vann bara fyra game mot Marin Cilic i finalen.

I Challengern i Dallas, som spelas under Indian Wells Masters andra vecka och därför lockar spelare som Challenger-publiken normalt inte är vana vid att se, fick han en drömlottning och vann turneringen enkelt (slog Jan Hajek, Robby Ginepri, Denis Istomin, Ilja Martjenko och Denis Kudla, alla utom Ginepri i avgörande set – inget imponerande motstånd där, alltså).

I Miami Masters gick han hela vägen till kvartsfinal. Hans lottning: Ricardas Berankis–Marcel Granollers–Tobias Kamke–Albert Ramos. Förlust mot David Ferrer i en tresetare i kvarten.

De två turneringar som sticker ut är Wimbledon och Winston-Salem. I Wimbledon slog han Fabio Fognini (som visserligen inte är en särskilt stor grässpelare, men ändå), Julian Reister och Roger Federers baneman Sergej Stakhovskij, innan han föll mot Jerzy Janowicz i en tät femsetare.

I Winston-Salem besegrade han Thiemo De Bakker, Benoit Paire, Dmitrij Tursunov, hemmafavoriten Sam Querrey och Gaël Monfils (gav upp vid ställning 6-3, 2-1 till Melzer).

Resten av säsongen har inte varit mycket att hänga i julgranen. Han slog visserligen dåvarande världstolvan Nicolás Almagro i raka set i Monte Carlo, men det var mitt i spanjorens djupa formsvacka.

I övrigt dock en förbättring jämfört med 2012 (5-4 i GS-facit 2013, mot svaga 1-4 2012 och 7-8 i Masters-facit, mot 5-9 2012). Dessutom två rankningsplaceringar bättre i år än i fjol. Hans 27:e-plats är faktiskt hans näst bästa i karriären vid årets slut.

Jag kan inte låta bli att imponeras av detta. Det har ju sett ut så här de senaste åren (20-25 i matchfacit och 14 öppningsförluster 2012, 22-23 och 8 öppningsförluster 2011). Han får helt enkelt ut maximalt av sin potential när han verkligen behöver det. Varken mer eller mindre.

* * *

26. BENOIT PAIRE

Ålder: 24.
Rankningspoäng: 1,345.
Titlar: 0 (1 final, 1 titel i dubbel).
Matchfacit: 32-30.
Bästa GS-resultat: Franska öppna/Wimbledon, 3:e omgången.

Han fortsätter att göra framsteg, fransosen. Det är viktigt, för han är inte purung. Fyller 25 om ett halvår och närmar sig därför sin så kallade ”prime”.

Sådant kan man i och för sig aldrig riktigt veta, särskilt inte nu när spelarna peakar i allt högre åldrar. Men en spelare med Paires potential borde blomma ut ordentligt inom en säsong eller två.

Under 2013 har han hur som helst tagit några viktiga kliv framåt. Ännu titellös, men gick till final i Montpellier (förlust mot Richard Gasquet). Något hetare startfält där än i Serbia Open förra året (finalförlust mot Andreas Seppi).

Tog sig dessutom till semifinal i Rome Masters, där han slog ut Juan Mónaco, Julien Benneteau och Juan Martín del Potro och fullständigt massakrerade Marcel Granollers i kvarten. I semifinalen tog det sedan stopp mot Roger Federer efter två jämna set (7-6, 6-4).

Har annars varit ungefär lika (o)jämn som förra året. Man måste liksom alltid räkna med en del tafatta insatser och öppningsförluster från Benoit Paire. Det kan man, som jag, ha starka åsikter om, men när hans säsong nu ska summeras räcker det med att konstatera att 2013 överlag varit hans bästa i karriären. Vi ska komma ihåg att han slog sig in på topp 100 för första gången så sent som 2011 och stabiliserade sig inom topp 50 sommaren 2012.

* * *

25. ANDREAS SEPPI

Ålder: 29.
Rankningspoäng: 1,360.
Titlar: 0.
Matchfacit: 30-29.
Bästa GS-resultat: Australiska öppna/Wimbledon, åttondelsfinal.

Ännu en bra säsong för italienaren. Han vann visserligen ingen titel i år, att jämföra med två (Belgrad, Moskva) på totalt fyra finaler (förluster i Eastbourne och Metz) förra året och har inte svarat för lika imponerande insatser som 2012 (då han bland annat räddade fem matchbollar mot Stanislas Wawrinka i Rom och ledde med 2-0 i set över Novak Djokovic i Franska öppna).

Han har dessutom sämre matchfacit i år generellt (avslutade 2012 med siffrorna 38-27) och likaså i Masters-sammanhang (5-9 i år, 9-9 förra året).

Vad är det då som gör 2013 till en bra säsong för Seppi?

Grand Slam-turneringarna.

Två åttondelsfinaler (Australiska öppna och Wimbledon) och två tredjerundor (Franska öppna och US Open) är verkligen inte illa för en spelare som inför säsongen bara tagit sig förbi tredje omgången vid ett tillfälle (Franska öppna 2012) och bara en gång tidigare vunnit fler GS-matcher än han förlorat under en säsong.

Hans bästa GS-matchfacit under en säsong var 5-4 (2008). Siffran under 2013 stannar på 10-4. Klart bättre i jämförelse med 2012 (3-4), då han åkte ut i första omgången i tre GS-turneringar (Australiska öppna, Wimbledon, US Open).

Han har helt enkelt presterat lite ojämnare i år, men prickat in sina formtoppar i precis rätt lägen.

Vilket blir extra tydligt när man granskar hans prispengar. Drog in 929,965 dollar (drygt 6 miljoner kronor) i år – jämfört med 852,987 dollar (5,6 miljoner kronor) förra året, då han som sagt vann två titlar på totalt fyra finaler.

Att han tappar två placeringar på rankningen känns därför som en väldigt klen parentes i sammanhanget.

* * *

24. ERNESTS GULBIS

Ålder: 25.
Rankningspoäng: 1,393.
Titlar: 2.
Matchfacit: 37-18.
Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 3:e omgången.

En av årets tveklöst största överraskningar. Gulbis inneboende potential och kapacitet är känd sedan länge, men de flesta (inklusive undertecknad) trodde nog att tåget redan gått för det lettiska rikemansbarnet.

Men så plötsligt var han i ropet igen. Jag vill minnas att det var i februari, ungefär i samma veva som han levererade sitt berömda uttalande om att vissa inom topp 100 inte kan spela tennis, som han började återuppliva experternas intresse (på ett sportsligt plan, alltså – i egenskap av citatmaskin har han alltid levererat). Han var då rankad 109 (inledde säsongen på plats 136 och var efter genombrottsåret 2011 som sämst nere på 159).

Jag trodde att Gulbis satsning bara var tomt prat.

Jag hade fel.

Och oj, så kul det är att ha fel ibland. Ernests Gulbis har nämligen presterat några av säsongens mest sevärda matcher under det här året. Den mot Jerzy Janowicz i Stockholm Open, till exempel. Eller hans bataljer mot Rafael Nadal i Indian Wells och Rom. Och finalen mot Guillermo Garcia-Lopez i St. Petersburg, inte att förglömma. Bara några exempel.

Två titlar blev det för 25-åringen i år (Delray Beach, St. Petersburg) – vilket innebär att han aldrig förlorat en final under sin karriär. Har 6 titlar totalt (4 i singel, 2 i dubbel) på lika många finaler. Det är ju inte illa, om man säger så.

Spelmässigt är han egentligen ungefär samma lirare som för två-tre år sedan, men han har förbättrat sin fysik avsevärt och också kommit någorlunda tillrätta med sitt sviktande psyke. Finns fortfarande mycket kvar att jobba på där, men han har åtminstone utvecklats.

Mot slutet av säsongen började jag bli lite kluven till hans satsning. Å ena sidan har han återigen blivit en uppstickare att räkna med och bland annat plockat fina 3-5 i matchfacit mot topp 10-spelare (11-36 totalt i karriären).

Men om det här är en hundraprocentig satsning, om Gulbis nu äntligen bestämt sig för att sluta slösa bort sin talang och i stället försöka nå sin fulla potential – ska vi då egentligen vara nöjda med att han stannar på plats 24 på rankningen? Med tanke på kapaciteten borde han ju nå mycket högre när han nu säger sig gå in helhjärtat för tennisen.

Tills jag kom på att, well. Så kan man ju inte riktigt tänka. Uppförsbacken inför säsongen var rejält brant, och han har med enkelhet och bravur slagit sig in på topp 30 igen. En klättring på över 100 placeringar. Det är oerhört svårt att tolka in något negativt i det, när man tänker efter. Han har varit stabilare än jag någonsin sett honom tidigare och han har bevisat att hungern inte är påhittad. Den finns där.

Det visade han inte minst prov på i Kungliga Tennishallen i höstas, när han efter sin semifinalförlust mot David Ferrer svarade så här på min fråga om att han kunde gå från 26:e till 24:e plats på rankningen efter turneringen:

– Det skiter jag i. Jag vill bli seedad i Australiska öppna. Om jag är rankad 28 eller 15 spelar inte så stor roll. Jag vill vinna stora turneringar, det är det enda som betyder något.

Jag räknar kallt med att vi kommer få se betydligt mer av Ernests Gulbis under 2014.

* * *

23. GRIGOR DIMITROV

Ålder: 22.
Rankningspoäng: 1,520.
Titlar: 1 (2 finaler).
Matchfacit: 37-23.
Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, 3:e omgången.

Resultatmässigt ett riktigt starkt år för Dimitrov.

Spelmässigt? Upp och ner.

Gick ju ut stenhårt med en final, hans första i karriären, i Brisbane (förlust mot Andy Murray). Gick sedan till semifinal i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och kvartsfinal i Monte Carlo (förlust mot Rafael Nadal).

Och så har vi ju då Madrid. Turneringen där en vilt kämpande Dimitrov fällde kolossen Novak Djokovic redan i andra omgången (7-6, 6-7, 6-3). Djokovic fick dock sin revansch redan i Franska öppna knappt en månad senare. Total överkörning där – serben släppte bara ifrån sig sju game på tre set.

I Båstad blev det semifinal (förlust mot Fernando Verdasco) efter att ha tappat set mot både svenske framtidshoppet Elias Ymer i första omgången och Filippo Volandri i andra.

Grädden på moset är så klart titeln i Stockholm Open i oktober.

Därutöver har det gått ganska tungt för bulgaren. Inför Stockholm Open hade han fyra raka förluster och svaga 2-6 på sina åtta senaste matcher. Var verkligen ur form då, men hittade den lagom till Stockholm (då han förhållandevis nyligen lämnat svenska tennisakademien Good to Great, ironiskt nog).

Avancerade 25 platser på världsrankningen under året, så visst har Dimitrov gjort framsteg. Nu hoppas vi att den där första titeln kan ha en sådan där förlösande effekt som titlar ofta har.

Och att nye coachen Roger Rasheed drillar honom ännu hårdare i den fysiska träningen. Behöver verkligen förbättra sin fysik för att kunna bli konkurrenskraftig i framför allt Grand Slam-sammanhang. Förstarundor i Australiska öppna och US Open, andrarunda i Wimbledon och tredjerunda i Franska öppna smäller inte speciellt högt.

* * *

22. PHILIPP KOHLSCHREIBER

Ålder: 30.
Rankningspoäng: 1,525.
Titlar: 0 (3 finaler).
Matchfacit: 32-25.
Bästa GS-resultat: Franska öppna/US Open, åttondelsfinal.

En på det hela taget bra säsong för Kohlschreiber. Jag menar, hans 2012 var ju utomordentligt bra (med kvartsfinalen i Wimbledon som största höjdpunkt), så att han följer upp den med en ungefär lika bra säsong 2013 är imponerande.

Förra året vann han en titel på två finaler. I år har han torskat tre raka. Det är den största resultatmässiga skillnaden.

Kvartsfinalen i Wimbledon lyckades han inte upprepa (respass direkt i första omgången, mot Ivan Dodig), men har klart godkänt GS-matchfacit (8-4 i år, 11-4 i fjol).

8-7 i Masters-sammanhang i år, jämfört med 5-8 2012.

Spelmässigt tycker jag att han inte riktigt kommit upp i samma nivå som förra året, i alla fall inte mot tuffare motståndare. Har varit sällsynt uddlös mot topp 10-spelare. Har helt enkelt inte varit lika knepig för toppspelarna i år som tidigare.

Kan nog bara dra mig till minnes en match där han pressat en toppspelare – i Shanghai, mot del Potro: 6-3, 3-6, 6-7(4). Sen har han vunnit set mot både Nadal (US Open) och Djokovic (Franska öppna), men inte direkt pressat dem.

Hur som helst ett bra år för Kohlschreiber, som befäster sin position i topp 30-segmentets övre halva.

* * *

21. JERZY JANOWICZ

Ålder: 22.
Rankningspoäng: 1,615.
Titlar: 0.
Matchfacit: 27-20.
Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, semifinal.

Inledde säsongen oroväckande svagt och hade inte överdrivet imponerande 10-9 i matchfacit inför Rom. Väl där gick han till kvartsfinal (förlust mot Roger Federer), vilket ju gav skönt klirr i rankningskassan.

Tog sig till tredje omgången på Grand Slam-gruset i Franska öppna och föll oväntat mot 240-rankade Mirza Basic i Halle.

Men det tog han igen tusenfalt på det gyllengröna gräset i Wimbledon.

Okej, han hade kanske inte världens svåraste lottning, men han tog sig trots allt hela vägen till semifinal på ett väldigt behärskat sätt – och väl där plockade han första set mot hemmafavoriten Andy Murray. Känns som första gången sedan urminnes tider en 22-åring går till en GS-semi, typ.

Efter Wimbledon plågades han dock av en axelskada under större delen av hösten. Tyvärr. Hade varit väldigt intressant att se vad han ställt till med om han fått vara frisk.

Paris Masters-finalen från i fjol kunde han inte försvara (förlust i åttondelsfinalen mot Nadal), men det vägde han ju upp mer än väl med sin semi i Wimbledon.

Att han landar på plats 21 på rankningen ska han vara nöjd med. Han var som bäst rankad 14, men det var när han fortfarande kunde tillgodoräkna sig sina 600 poäng från finalen i Paris 2012. Att han hamnar så här pass högt trots skadebekymmer bådar ju verkligen gott.

Nu önskar jag mig en frisk Jerzy Janowicz inför 2014 i julklapp.

Vilket i nuläget är inte mycket mer än just en önskan. Han tvingades nämligen nyligen dra sig ur Hopman Cup som drar i gång i slutet av december, på grund av en fotskada.

Hoppas hoppas hoppas att han hinner bli frisk till Sydney, eller åtminstone Australiska öppna.

Hoppas hoppas hoppas…